När mångkultur blir allt

[100204] Arbetsgruppen för mångkultur sammanträder, och ett tiotal beslutsfattare från Göteborgsregionens största kulturinstitutioner skruvar på sig i hårda trästolar. Tystnaden är påtaglig i konferensrummet.

– Vi behöver mer teori, suckar någon.
– Nej, det är förankring i verksamheten vi saknar, utbrister någon annan.
Rasoul Nejadmehr, mångkulturkonsulent i Västra Götaland, tar till orda:
– Så, när har ni tid att träffas nästa gång?
Återigen tar tystnaden plats i rummet, så när som på ett dämpat bläddrande i kalendrar.
– Ska jag komma med förslag på datum, eller vill ni säga?

Ett antal förslag senare hittar man en gemensam lucka ett par månader framåt. Just denna förmiddag framstår mångkulturkonsulentens uppdrag som särskilt utmanande.

De regionala mångkulturkonsulenterna verkar för att bredda tillgänglighet och utbud i det svenska kulturlivet. Sedan 2003 har åtta landsting sökt och fått bidrag från Kulturrådet för verksamheten. Konsulenten ska fungera som ”påtryckare, kunskapsförmedlare och inspiratör” i regionens arbete med etnisk och kulturell mångfald.

Men vad gör egentligen en mångkulturkonsulent? Från Kulturrådets håll fanns få direktiv, och på regional nivå saknades ofta kompetensen att utforma en verksamhetsbeskrivning.

I Nina Edströms undersökning av verksamheten från 2006 framgår att en diskussion om innebörden i ordet ”mångkultur” uteblev på alla nivåer, även efter det att tjänsterna tillsatts. Mångkulturkonsulenterna gavs i stort sett fria händer att utforma sina egna arbetsuppgifter. Därför kom också konsulenternas arbete att se mycket olika ut i olika län.

Bland dessa är Rasoul Nejadmehr tveklöst den som tagit mest plats i det kulturpolitiska landskapet. Genom att direkt involvera verkställande chefer i mångkulturarbetet har han tvingat de stora regionala kulturinstitutionerna att engagera sig i mångfaldsfrågor på ett nytt sätt. Samtidigt är han en av de få som försökt formulera en sammanhängande kritik av svensk mångfaldspolitik utifrån sitt eget arbete med att utforma och verkställa densamma.

Som ledamot i den kontroversiella kulturutredningen lämnade Nejadmehr tydliga avtryck i utredningens omvärldsanalys. Utredningen ger ett kritiskt perspektiv på en kulturpolitik som kallas normativ och exkluderande. Framför allt pekar man på farorna med verksamhet som fixerar sig vid etnisk och kulturell ”identitet”.

”Det mångkulturella förhållningssätt som i förstone synes liberalt och präglat av erkännande av kulturell mångfald”, menar man, riskerar att bli en grund för att rangordna människor utifrån sådan tillhörighet.

Mångkulturalism kallas en sådan ideologi; en ideologi som i första hand sorterar människor efter kulturell och etnisk tillhörighet. Ett sådant förhållningssätt cementerar en syn på kulturer som statiska och avgränsade företeelser. Det osynliggör både kulturers inneboende spänningar, och skillnaden mellan individuell och kollektiv identitet. Där blir skillnader viktigare än likheter, och kulturbarriären den största skillnaden människor emellan.

Då är det inte heller förvånande att sociala problem framställs som kulturella, och invandrare beskrivs som passiviserade föremål för åtgärder, snarare än som självständiga aktörer. Samma förhållningssätt kan också ta sig uttryck i ytligt förhärligande av etniska stereotyper. Därmed uppmuntrar mångkulturalismen både segregation och exotism.

Mångkulturalismens genomslagskraft demonstreras av UNESCO-rapporten ”Vår kreativa mångfald” som publicerades 1995. Där framställdes världen som en karta över kulturer, lika unika som de var klart avgränsade. Tyvärr, förklarade rapporten, riskerar samtida processer som globalisering och hybridisering att helt utplåna denna ”mångfald”. Den unika kulturella identiteten måste uppmuntras, även inom den västerländska nationsstatens gränser. Visionen var att kommunikation, kulturskillnader till trots, skulle leda till en ny social sammanhållning kring gemensamma värdegrunder. I Sverige fördes två år senare ”möten mellan olika kulturer inom landet” till listan av kulturpolitiska målsättningar.

Kulturutredningens omvärldsanalys spårar ett sådant synsätt till den västerländska moderniteten och dess naiva självbild som neutral, nästintill genomskinlig ”metakultur” – varifrån minoritetskulturer bara kan uppfattas som slutna, oföränderliga, annorlunda. Då blir kultur liktydigt med en förment neutral svenskhet och mångkultur detsamma som minoritetskultur. Nejadmehr menar att kulturinstitutionerna i stort sett helt införlivats i denna ordning; följaktligen arrangeras etnifierade mångkulturarrangemang vid sidan om ”neutrala” kulturarrangemang.

Mångkulturåret 2006 har i efterhand kommit att betraktas som ett misslyckande, bland annat på grund ett samma ensidiga fokus på etnicitet. Själva mångkulturbegreppet förknippades med ogripbarhet och institutionell tafatthet. I offentlig jargong ersattes därför mångkulturens slogan av en annan: denna gång är det interkulturell kompetens som ska främjas i förvaltningen. Från en ”mångfald av kulturer” till ”kommunikation över kulturella gränser” – givetvis kan man inte ens med mycket god vilja se detta som ett paradigmskifte för svensk politik. Med desto större verklighetsförankring konstaterade istället kulturutredningen att det gäller att hitta alternativ till skillnadstänkandet. Man frågade sig: Hur kommer vi ur mångkulturalismens grepp, och vart vill vi?

Att ett sådant resonemang inte fick någon plats i den efterföljande debatten är knappast något Rasoul Nejadmehr m.fl. kan hållas ansvariga för. Skulden bör läggas på ett kulturetablissemang som valde att bevaka särintressen istället för att diskutera sin egen legitimitet i ett kulturlandskap statt i snabb förändring.

Filosofen Aleksander Motturi menar att skillnadstänkandet ligger så djupt planterat i språket att ingen ytlig språkreform kan råda bot på det. Det västerländska subjektet placerar obevekligen sig självt i centrum, och fast minoritetskulturer erkänns förvisas de samtidigt till ett mångkulturellt reservat vid sidan om majoritetskulturen. Därför kan en av massmedia hyllad ”invandrarförfattare” ändå aldrig accepteras som ett uttryck för ”svensk” kultur.

Men där Motturi i hänförd hjälplöshet inför ordets makt faller tillbaks på en tystnadens strategi, vill Rasoul Nejadmehr revitalisera begreppet ”mångkultur” genom att inympa det med nya betydelser. I antologin Befria oss från mångkulturalism mejslar han fram en mer komplex och internationellt uppdaterad vision för svensk mångkulturpolitik.

Mångkulturalismen förmedlar en föråldrad syn på identitet som homogen och konsistent. I dess ställe behövs istället en förståelse av identitet som pluralistisk, hybridiserad och ständigt under konstruktion. Då blir etnisk och kulturell tillhörighet endast faktorer bland andra, som klass, generation, sexuell läggning och genus. Mångkultur handlar då inte om olika kulturella identiteter, utan om ”en mångfald av översättbara berättelser, identiteter och perspektiv”.

Enligt Nejadmehr bidrar en sådan mångkultur till förmågan att se på sig själv ur en annan synvinkel, att urskilja och ifrågasätta det egna. Det är ett inkluderande begrepp, som vänder sig mot ett strukturellt förankrat skillnadstänkande. Han hittar en förebild i filosofen Emmanuel Levinas uppmaning att lära av, istället för om den andre. Ur ett sådant perspektiv karaktäriseras mötet med det främmande av inkludering och ”översättning” snarare än exkludering eller assimilering. Ett mångkulturellt arbetssätt blir en ömsesidig strävan efter förståelse utifrån förmågan att se och analysera sina egna utgångspunkter, och andras.

Men om vi på allvar förväntar oss att kunna förstå det främmande, måste vi också vara beredda att själva förändras. Med Marcia Sá Cavalacante Schubacks ord måste vi vara villiga att bli det främmande. I Lovtal till intet utforskar Schuback spänningen mellan det egna och det främmande, och särskilt det moment av ”översättning” som uppstår i mötet mellan dessa två. Hon ser i det momentet ”ett ögonblick av suspension, av cesur, där en intighet träder fram.” Ur intighetens tillfälliga avbrott från det bekanta uppstår en begreppskris, som för Schuback är den vändning som inbjuder till initiativ och improvisation. Tjugofem år tidigare lät antropologen Claude Lévi-Strauss uttrycket dépaysement beskriva ett liknande tillstånd av kulturell ”orienteringsförlust”. Dépaysement kan tillåta oss att kliva ur vårt förment neutrala utgångsperspektiv, och förbehållningslöst betrakta det ”egna” samhället.

Den breddade idé om mångkultur som Nejadmehr skisserar kräver å sin sida ett i princip konstant tillstånd av förfrämligande. En inkluderande mångkultur förstått som en näst intill oändlig mångfald av perspektiv blir ett komplext begrepp, som innefattar allt ifrån förnuftig reflexivitet till postkolonial dekonstruktion.

Med Nejadmehrs retoriska vändning sammanfaller mångkultur med globalisering och hybridisering som ”det mest kännetecknande draget i all samtida kulturutveckling”. Den blir ”en vägvisare i vår kulturella orientering” och ”den svenska kulturen i sin nuvarande form”; den blir allt och inget.

Tänjt till bristningsgränsen framställs således mångkulturen som en universell mirakelkur mot mångkulturalismens förbannelse. Här är begreppskrisen total.

Befria oss från mångkulturalism är tänkt att delas ut till beslutsfattare i regionens 49 kommuner, och användas pedagogiskt. Författarna anklagar den institutionsvärld de själva representerar – universitet, myndigheter etcetera – för att upprätthålla och förstärka skillnadstänkandets exkluderande mekanismer. Man kan inte undgå att inse hur kritiken mer än en gång slår tillbaks på författarna själva. Här kan paradoxen i Nejadmehrs kritik skönjas. Det går inte att bortse från att konsulenttjänsterna tillkommit inom ramarna för den mångkulturpolitik som Nejadmehr förkastar. Bakom initiativet till mångkulturkonsulenterna ligger en grundmurad föreställning av det svenska kulturlivet som en etniskt segregerad och exkluderande arena. Grundscenariot är ett nationellt kulturliv, med en rad minoritetsgrupper i marginalen. Där blir konsulenternas uppdrag snarast att uppmuntra och förstärka ett mångkulturalistiskt skillnadstänkande. En sådan problematik bekräftas och förstärks genom deras blotta existens.

Mångkulturkonsulenten riskerar därför att reduceras till ett alibi för ett system som söker undvika verklig förändring. Att peka på ett djupare liggande skillnadstänkande som det verkliga problemet är att utmana en sådan föreställning. Att likställa mångkultur med en oöverskådlig mångfald av perspektiv är att ifrågasätta samhällets och kulturlivets fokus på etnicitet.

Men vad händer med mångkulturkonsulenten? Hur förändras mångkulturellt arbete när mångkultur blir allt? Hur ska en mångkulturkonsulent egentligen agera utifrån ett mångkulturbegrepp som bokstavligen spränger gränserna för uppdragsbeskrivningen? Ska konsulenten förväntas representera hela det spektrum av identiteter som marginaliserats av ett hegemoniskt subjekt? I en radiointervju nedklippt till ”sound bite” uttrycker Rasoul Nejadmehr samma undran:

– Det är lätt för en danskonsulent eller teaterkonsulent att identifiera sitt område. Men mångkultur gäller ju alla områden, alla konstarter och livet och samhället som sådant. Då blir det svårt för en person att ”mångkultura”.

SR:s Kulturnytt konstaterade ivrigt att mångkulturkonsulenterna hade spelat ut sin roll, men det är en förhastad slutsats. Däremot bör vi fråga oss om det är möjligt att inlemmas i institutionens struktur utan att tappa interventionens momentum.

Kanske måste man vara en intervention för att förändra. Kanske kan man vara både och. Att leva och gestalta den paradoxen kräver sin energi och sin kunskap.
När en exkluderande kulturordning också är den dominerande kan ett oväntat avbrott, en intervention, visa på bristerna i strukturen och öppna för förändring.

Låt oss då återvända till dépaysement som ett moment av kulturell ”orienteringsförlust”. Som ett utgångsläge för mångkulturkonsulenternas arbete är ett sådant tillstånd onekligen tänkvärt. Likaså Lévi-Strauss reservation för att ett sådant kritiskt förhållningssätt inte kan samexistera med ett ideal om den politiskt engagerade, deltagande medborgaren. Den kritiska blicken tvingar betraktaren att förbli just en sådan; viljan att delta och förändra reduceras till en kritisk röst, ett tillfälligt moment av intervention.

Då gäller det att, med Nejadmehrs ord, utmana dominerande idéer med alternativa och ge plats för marginaliserade grupper i det offentliga rummet. Däri står alltjämt mångkulturkonsulentens viktigaste uppdrag att finna.

▪ Love Oskarson-Kindstrand
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: