Blir EU mer demokratiskt nu?

[100204] Förra året var verkligen ett svenskt Europaår. Inte nog med att det var val till Europaparlamentet i juni, utan hela hösten var det Sverige som höll i EU:s ordförandeskapsklubba. Det blev dessutom ett ordförandeskapshalvår som kom att präglas av den långa processen för att försöka få Lissabonfördraget godkänt av alla medlemsstater, något som till sist lyckades och fördraget gäller därmed sedan den första december 2009.

Trots att förra året framstod som ett Europaår ur svenskt perspektiv är det först nu i år som vi kommer att kunna se vad många av de saker som förändrades under förra året kan innebära. Det är först under 2010 som vi kommer att kunna märka av konsekvenser av förändringar som den nya kommissionen, den nya sammansättningen av folkvalda ledamöter i Europaparlamentet, och inte minst de två nya posterna som permanent ordförande i Europeiska rådet och EU:s höga representant för utrikes- och säkerhetsfrågor.

När två så viktiga poster ska tillsättas finns det en mängd olika faktorer att ta hänsyn till som balans mellan olika intressen, olika länder och olika erfarenheter. Valet av Herman Van Rompuy som Europeiska rådets permanente ordförande och Catherine Ashton som EU:s höga representant för utrikes- och säkerhetsfrågor avspeglar de kompromisser och förhandlingar som har skett mellan olika staters regeringar. Högprofilnamn som cirkulerat i media, som Tony Blair eller Carl Bildt, har de flesta staters regeringar velat undvika.

Herman Van Rompuy är på så vis en passande kandidat, konsensusinriktad och med meriten att lyckas hålla ihop det politiska styret över en så politiskt splittrad stat som Belgien. Om sitt kommande arbete har han sagt att han vill bidra att stärka Europeiska rådets kapacitet att leda EU och besluta om EU:s framtida riktning – och han vill göra det gemensamt med övriga medlemmar i Europeiska rådet.

De stats- och regeringschefer som känt sig oroliga över vilken makt den här nya ordförandeposten skulle kunna komma att innebära kan alltså dra en lättnadens suck. Men utifrån perspektivet att försöka nå ut till medborgarna, att engagera och göra den europeiska politiken mer känd och uppmärksammad både internt och internationellt, är inte tillsättandet något som uppmuntrar.

Utöver dessa två nya poster har Lissabonfördraget också vissa inslag som har syftat till att försöka bemöta en del av den kritik som har riktats mot EU för att inte vara tillräckligt demokratiskt. Eftersom EU varken är en stat eller ett vanligt mellanstatligt samarbete utan något mittemellan har det funnits både olika synpunkter på hur demokratiskt EU egentligen behöver vara samt hur brister i demokrati bäst bör åtgärdas. Men eftersom varken åternationalisering eller att göra EU till en federal stat har setts som realistiskt har utmaningen legat i att med små medel försöka förstärka demokratin på de punkter den mest har blivit kritiserad.

En sådan kritikpunkt har handlat om att de nationella parlamenten – som Sveriges riksdag – har fått minskad makt på bekostnad av att framförallt regeringarna har stärkt sin makt genom besluten i Ministerrådet. I och med Lissabonfördraget förstärks nu de nationella parlamentens inflytande något genom att de får åtta veckor på sig att begära en prövning av subsidiaritetsprincipen (närhetsprincipen) av ett nytt lagförslag. Principen handlar om att beslut inte ska fattas på europeisk nivå ifall de bättre kan tas på nationell, regional eller lokal nivå. Vi får väl se vad det kan komma att leda till i praktiken.

Just förtydligandet av att subsidiaritetsprincipen även omfattar regional och lokal nivå är förresten också en förändring jämfört med hur principen tidigare var formulerad, då det enbart handlade om beslut på europeisk eller nationell nivå. Däremot finns det fortfarande ingen formell rätt för prövning eller godkännande av EU:s lagstiftning för lokala och regionala nivåer. Det betyder förstås inte att lokala eller regionala nivåer är oviktiga. Tvärtom har allt fler beslutsfattare på olika nivåer kommit att inse att EU är ett slags politiskt flernivåsystem som förutsätter förhandlingar med representanter från olika politiska nivåer. Men, det innebär att ett större ansvar vilar på kommuner och regioner att själva vara aktiva och följa det pågående arbetet inom EU och agera när viktiga frågor dyker upp på agendan.

Det är naturligtvis också viktigt med svenska representanter på olika positioner som förstår EU som ett flernivåsystem. Vår nya svenska kommissionär Cecilia Malmström har såväl genom sin forskningsbakgrund som genom sin politiska erfarenhet en sådan flernivåförståelse. De frågor hon kommer att ansvara för som kommissionär för inrikes frågor (polis- och flyktingfrågor mm.) berör viktiga frågor som asyl, migration, narkotikasamarbete och trafficking. Även om det kanske inte är frågor som de flesta omedelbart associerar till regioner och kommuner, så är det trots allt ofta de som i slutändan har det konkreta ansvaret för att t.ex. ta hand om flyktingmottagning och asylsökande barn.

Ett annat exempel är Europaparlamentet där Sverige först fick minskat antal ledamöter efter valet, och sedan efter att Lissabonfördraget började gälla har fått ytterligare två: Amelia Andersdotter (PP) och Jens Nilsson (S). Jens är också ett bra exempel på en person som har en stor kunskap och erfarenhet av EU som ett flernivåsystem. Han har varit kommunalråd i Östersund och även representerat lokala och regionala nivåer i Sverige som ledamot i EU:s regionkommitté sedan 1999. Med den erfarenheten är det inte så konstigt att han inte bara ser sig som socialdemokraternas och norrlänningarnas representant i Europaparlamentet, utan betonar att alla regioner och kommuner i Sverige kommer att ha en vän i honom. Med siktet inställt på utskottet för regional utveckling får vi för första gången på flera år åter en svensk ledamot i detta utskott.

Med nytt fördrag, ny kommission och nytt parlament på plats är det under 2010 och framåt som vi kommer att börja se konsekvenserna i det praktiska arbetet, och för alla politiska nivåer. Kommer 2010 också att bli det år då insikten om att EU är ett politiskt flernivåsystem också kommer att märkas i svensk valrörelse – lokal, regional och nationell nivå?

▪ Linda Berg

Linda Berg är biträdande föreståndare för Centrum för Europaforskning i Göteborg.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: