Värdskapet på Göteborgs Konsthall

[100201] Vilka strategier använder sig dagens kulturinstitutioner av för att närma sig de politiska kraven? Hur går man tillväga för att visa på sin sociala relevans och för att försöka öka besöksstatistiken? En strategi kan hittas på Göteborgs Konsthall. Här har besökarna i utställningshallen tillgång till kompetent personal som fungerar både som bollplank och informationsbärare. Meningen är bland annat att fördjupa den enskildes konstupplevelse samtidigt som man vill avdramatisera mötet med samtidskonsten.

Dagens kultursyn innebär att kulturinstitutioner och speciellt de som är kommunala uppmanas att bli mer socialt inkluderande samt bevisa sitt samhälleliga värde. Det politiska uppdraget består bland annat av att så många som möjligt i samhället ska ha ”nytta” av kulturen och att invånarna lätt ska kunna ha tillgång till den oavsett vilken social eller kulturell tillhörighet personen i fråga har. Den demokratiska aspekten är något som man har betonat och arbetat medvetet med under de senaste åren både från politiskt håll, vilket kan ses i den nya kulturpropositionen under rubriken Nya nationella kulturpolitiska mål, och från kulturinstitutionernas håll. Om man då ser konsthallar som offentliga miljöer och en plats där konsten kan vara en utgångspunkt för ett offentligt samtal är det därmed väsentligt att människor av alla kategorier känner sig välkomna. I ljuset av detta har kulturinstitutionerna alltså mer eller mindre tvingats att omvärdera sin syn på relationen mellan sig själva och besökarna. Det innebär en förståelse för faktiska/potentiella besökare och hur människor ser på dessa institutioner i allmänhet. Det räcker inte att fysiskt befinna sig i ett museum eller en utställningshall för att insupa kulturen och för att ta till sig utställningen/verken. Det krävs ett betydligt större och mer omfattande arbete för att besökarna ska få ut något mer av besöket.

Värdskapet
Vilka är då de strategier som används för att närma sig de politiska kraven? Hur går man tillväga för att göra konstupplevelsen mer meningsfull och för att öka besökarstatistiken? Vad görs för att öppna upp museet?

En av ett flertal olika strategier kan hittas på Göteborgs Konsthall och dess utveckling och fokus på ”värdskapet”, vilket innebär att besökarna i utställningshallen har tillgång till kompetent personal som både kan fungera som bollplank och informationsbärare. Vid nystarten av Göteborgs Konsthall i mars 2001 ville den dåvarande chefen införa värdskapet. Inspirationen hämtades från Liljevalchs som aktivt arbetade med värdskap i sin verksamhet. Två dokument som sammanfattade Liljevalchs arbete låg till grund för utformningen av värdskapet på Göteborgs Konsthall. Arbetet har fortgått sedan dess och i början av 2008 sammanställdes en rapport om det aktiva värdskapet av konsthallens samordnare Cornelia Cederleüf. Rapporten är ett resultat av de möten och samtal som värdskapets arbetsgrupp haft. Det fanns nämligen en gemensam önskan i organisationen om att tydligare offentliggöra Göteborgs Konsthalls arbete med det aktiva värdskapet som används både för att profilera verksamheten och för att möta några av de politiska utmaningarna som ställs på dagens kulturinstitutioner. I rapporten kan man bland annat läsa att ledorden för arbetet är tilltal, delaktighet och synlighet och att dialogformen, det förutsättningslösa mötet samt en vilja att avdramatisera mötet med samtidskonsten är viktiga förhållningssätt. Tyngdpunkten ligger inte på att undervisa besökaren i någon form av lärare/elev-relation eller i att lägga fram relativt fastslagna och bestämda tolkningssätt av konstverken. Istället hamnar tyngdpunkten på den subjektiva upplevelsen och förståelsen, där dialogen mellan värden och besökaren sätts i främsta rummet och att man i den alltså försöker skapa ett förutsättningslöst möte på en mer jämlik nivå där besökaren själv utgör den aktiva parten i mötet med konsten. Arbetssättet är influerat av den sokratiska samtalsmetoden, vilket innebär att man ställer öppna frågor till besökaren som bjuder in till dialog och i vilken man betonar besökarens medskapande roll i mötet med konstverket.

Den här metoden går att likna vid filosofen Martha C. Nussbaums teorier som sätter talandet, lyssnandet och den ensamma individen i rummets centrum. Det har i sin tur grund i Aristoteles filosofi och hans angrepp på det generellas företräde framför det subjektiva. Aristoteles menar att ett generellt regelsystem som fastställts endast kan omfatta det som redan förekommit. Med en kontingent och föränderlig värld som ständigt sätter oss inför nya situationer blir det svårt att försvara det generellas företräde framför det enskilda. Känslan i sig och etiken spelar dessutom en stor roll i detta synsätt eftersom intellektet inte anses räcka till och uteslutandes kan användas till och täcka in allt. Eftersom intellektet ofta styr över tankevärlden bildas en obalans där intellektet får företräde framför det emotionella och det känslostyrda. Aristoteles motsätter sig alltså bilden av att dessa ses som två motsatspar där det förra värderas högre än det senare. I En strimma av hopp av etnologen Jill Onsér-Franzén hänvisar hon till Aristoteles som förklarar att det är i allt gestaltande man blir en hel och delbar människa. I denna tankegång bli känslor och intellektet jämförbara kunskaper.

Den relationella konstsynen
Värdskapet innefattar en relationsorienterad syn på konsten som är publikinriktad med publiken. I Konsten som läranderesurs menar konstvetaren Hans Örtegren att fokus hos en relationsorienterad syn ligger på verkets samspel med aktörerna i ett förmedlingssammanhang. Det innebär att konsten ses som kommunikativ, tolkande och relationell i den bemärkelse att samtidskonsten kan användas som en invit till aktörernas interaktion med verken. Det är ett kommunikativt och deltagarorienterat synsätt som eftersträvar en mer varaktig och långsiktig egenaktivitet för besökaren. Det deltagarorienterade synsättet menar på att det inte finns en rätt tolkning. Tolkningar och betydelser skapas i samtalet och konstverket betraktas som en del i denna kommunikation. Betydelsen flyttas från vad konstverket är till vad det gör eller snarare vilken mening och vilka betydelser betraktaren tilldelar verket. Besökarna blir i detta fall aktörer och det relationella blir centralt.

I litteraturvetaren Torsten Pettersons text i Konstverk och konstverkan kan man läsa att ett konstverk, och särskilt samtidskonst, ofta är ett oerhört komplicerat kunskapsobjekt eftersom olika kulturella konventioner samspelar med den rent perceptuella eller språkliga varseblivningen av det. Med det menas att språket styr hur vi kan beskriva den verklighet vi lever i och hur vi uppfattar den. I Konst och pedagogik menar lektorn i utbildningsvetenskap Marie Benroth Karlsson vidare att samtidskonsten dessutom ofta är idébaserad och många gånger gestaltad i otraditionella tekniker och material samtidigt som den tar upp aktuella samhälleliga frågor. Konstverk utan omedelbart igenkännbara motiv och andra abstrakta verk är ibland därför svåra för ovana besökare att tolka då man både saknar ett ramverk för en analys och ett användbart språk för att beskriva verkets form och innehåll. Värdarna blir då viktiga medel för att försöka komma över detta hinder.

Vad innebär det att vara värd?
Att arbeta som värd är alltså en ständigt pågående process som ställer stora krav där reflexivitet, mångsidighet, engagemang, människokännedom och inte minst uppmärksamhet är viktiga egenskaper. I arbetet kring värdskapet ingår också ett informationsblad som är till för att textmässigt skapa en ingång till utställningarna och som besökarna erbjuds i anslutning till entréhallen. Tillgänglighet innebär bland annat att alla utställningar ska bli meningsfullt tolkade för en så bred publik som möjligt där man överbryggar både kunskapsskillnader och olika sociala bakgrunder. Att man som värd ”hjälper” till att placera verken i en vidare sociokulturell kontext ökar förhoppningsvis besökarens förmåga att tolka och uppskatta verken.

I samband med Göteborgs Internationella Konstbiennal 2009 gavs Se mer! Samtidskonst och lärande ut. Författare är konstpedagogerna Ann-Sofi Roxhage och Elenor Noble. I materialet finns ett urval av pedagogiska metoder och olika tolkningsperspektiv. Hit kan både information om konstnären, personliga reflektioner, kontextualisering av verken, verkens estetik (färg, form, teknik och så vidare) och konstnärens olika arbetsmetoder användas för att hjälpa till att fördjupa förståelsen och berika upplevelsen. Av alla dessa olika tillvägagångssätt väljer sedan besökaren själv ut de grepp som hjälper hon/han att tolka verken på ett för dem meningsfullt sätt. Att som värd ge redskap för hur man på olika sätt kan urskilja och tolka är ett sätt att göra upplevelsen mer mångfacetterad och ge ord och begrepp för att bättre kunna tolka konstverken. Konstintendenten Åsa Mårtensson förklarar i Konst och pedagogik att den pedagogiska utmaningen ligger i att möta besökaren i dess upplevelse för att i samtalet sedan undersöka olika aspekter av konstverket; innehåll, tillblivelse, konstnärsavsikt, sammanhang och personliga upplevelser.

Den svåra balansgången mellan att undervisa/lära ut och att sätta den subjektiva upplevelsen i centrum är något som man som värd hela tiden måste vara uppmärksam på. Ibland kan det vara så att besökaren vill ha information om verket och konstnären. I dessa fall gäller det för värden att inte enbart agera som ”lärare” utan även fördjupa dialogen med frågor om besökarens egen upplevelse och egna tankar kring verket. Värdskapet innebär därutöver även allmän service (allmänna frågor) då många av besökarna är turister, en säkerhetsfunktion samt det nämnda utställningsvärd. Värdskapet är således både personalkrävande, tidskrävande och sist men inte minst kostnadskrävande. Kostnaden för den här verksamheten är nämligen något som Göteborgs Konsthall själva får står för.

Interna diskussioner
Hur ser då arbetet kring värdskapet ut hittills? De protokoll jag har haft tillgång till och som behandlar arbetet kring värdskapet tar sin början i ett möte från mars 2008 och sträcker sig fram till maj följande år. Här ges bland annat ett förslag om att skapa en text kring värdskapet för att förtydliga både för allmänheten och för de själva vad begreppet innebär och står för. Dessutom förs en diskussion kring att utställningarna inte enbart ska vila på konstnärlig funktion utan att de även ska ta hänsyn till värdskapet, lektionsprogram och annan programverksamhet. På så sätt ska värdskapet följa med som ett naturligt inslag redan från början under den inledande planeringen av utställningar. Under ett annat möte ställs frågan om värdarna ska bära någon form av gemensam klädsel där för- och nackdelar om en sådan klädsel diskuteras. Orsaken är hur man bättre ska synliggöra värdarna. Under perioden genomförs dessutom en SWOT-analys (strengths, weaknesses, opportunities och threats) av värdskapet för att få en klarare bild av värdskapets roll och plats. Styrkorna sägs vara att värdskapet tillhandahåller olika pedagogiska verktyg och att värdarnas redan goda kunskapsbas (alla har någon form av akademisk utbildning) ökar med interna konstnärssamtal inför varje utställning. Till svagheterna räknas tidsbrist, arbetsbelastning samt lokalernas och utställningarnas utformning där höga ljud och dåligt ljus medverkar till sämre förutsättningar för att bedriva ett fullgott värdskapsarbete. Möjligheterna för värdskapets utveckling är genom att inlemma värdskapet i verksamhetens helhetstänk och ha ett närmare samarbete med konstnärer och curatorer. Hoten mot värdskapet är uteblivna konstnärssamtal och statussänkning av värdrollen. Man fastställer också att begreppet ”aktivt” i aktivt värdskap står för två saker; dels att man aktivt tar kontakt med besökaren och dels att värdskapet är dynamiskt och att det hela tiden måste hållas aktivt i förhållande till omvärlden. Under perioden håller konstpedagogen Elenor Noble ett föredrag om hur man kan utveckla värdskapet på Göteborgs Konsthall med hjälp av olika filosofiska samtalsmetoder. För att utveckla värdskapet mot en mer filosofisk roll krävs det att värdarna själva först måste få tid till att se utställningen för att få möjlighet till egna reflektioner. Hit räknas också interna konstnärssamtal och värdgruppsmöten där man gemensamt reflekterar kring utställningen. Det är också viktigt att man i produktionen av utställningen skapar bra mötesplatser och ytor för att lättare kunna inleda samtal med besökarna.

Utmaningar
Vad som saknas hittills i arbetet kring värdskapet är detaljerade undersökningar av hur besökarna uppfattar värdskapet med både dess brister och förtjänster samt en klar och tydlig policy vad gäller det fortsatta arbetet där man behandlar och sätter upp riktlinjer med fokus på dialogen med och tillgängligheten för besökarna. Ett arbete som konstant är tvunget att pågå för att bättre kunna bemöta de omvandlingar som hela tiden sker både inom politiken och inom kulturvärlden. Att Göteborgs Konsthall har förhållandevis få anställda kan vara positivt eftersom man då har större möjlighet att utveckla tydliga strategier och målsättningar kring det vidare arbetet med interna gruppdiskussioner där merparten av personalen då kan deltaga. Det gäller dessutom att integrera värdskapet tidigt i planeringen av utställningar. Med det menas att verksamheten ska ses som en helhet där alla delar kring en utställning ska täckas in och där det praktiska jämställs med det estetiska. Ambivalensen ligger annars vanligen i att man vill framställa sin verksamhet som lättillgänglig och att man vill möta sina besökare på en jämlik nivå. Trots det sätter man generellt utställningen och verken (det estetiska) i första hand för att därefter bygga på med andra delar såsom pedagogik och värdskap. Om man inte tar del av värdarnas kunskaper och erfarenheter och jämställer det med resten av planeringen kring utställningar kan det uppstå hinder. Under 2009 års konstbiennal där utställningarna på Göteborgs Konsthall inte var egenproducerade visade på de problem som kan uppkomma då man inte tar tillräckligt med hänsyn till värdskapets arbetsförutsättningar. Utställningsrummen var till stor del mörklagda och många av verken använde sig av ljud.

Potentiellt innebär alltså värdskapet att besökarna känner sig mer hemma i den rumsliga miljön och går stärkta från utställningen och mötet med samtidskonsten. Man uppmuntras genom dialogen att ta eget ansvar och att bli en aktiv deltagare i tolkningsprocessen av verken, vilket vidare innebär att upplevelsen bland annat blir personligare och därmed relevantare. Stödet från värdarna och textmaterialet som Göteborgs Konsthall erbjuder besökaren inför mötet med konsten är ovärderlig i sökandet efter meningsfulla tolkningar för individen och för att upplevelsen ska bli mer lärorik och utvecklande. Det ställer dock stora krav på värdarna och deras engagemang inför uppgiften.

Det gäller att också fortsättningsvis vidareutveckla metoder och göra uppföljningar för hur arbetet kring värdskapet kan utvecklas till det bättre. Ska man till exempel försöka att ha texten i låneexet på olika kunskapsnivåer? Om de här ingångarna till utställningarna saknas ligger risken i att ovana besökare inte återvänder men också att mer erfarna besökare ibland saknar meningsfulla tolkningar av verken. Det gäller dessutom att ta hänsyn till olika faktorer som kan skapa avstånd till konsten, såsom klassavstånd, generationsavstånd, etniskt avstånd med mera. Om man inte lägger vikt vid dessa frågor innebär det troligen att kulturinstitutionerna får svårare att engagera nya besökare och att behålla de mer vana besökarna. Följaktligen riskerar kulturinstitutioner att ses som helt irrelevanta i relation till politiska mål, däribland agendan om social inklusion. Som vi har sett krävs det inte bara en plats för att sprida kulturen, utan även en djup kunskap hos personalen och en inblick i hur man tänker kring utställningar och tillhörande textmaterial där fokus ligger på besökaren och den subjektiva upplevelsen. Utvecklingen och arbetet mot mer besöksinriktade insatser innebär därför att Göteborgs Konsthall med egna krafter och fokus på värdskapet och dess utveckling positionerar sig och anpassar sig väl både till de kulturpolitiska målen men också till den förändring som sker i förhållandet mellan konsten och besökarna. På så sätt uppnår man de politiska målsättningarna och gör så att fler besökare uppskattar och tar del av vad man kallar för ”konstens inneboende potential”.

Referenser:
Venke Aure, Helen Illeris & Hans Örtegren Konst som läranderesurs: syn på lärande, Pedagogiska strategier och social inklusion på nordiska konstmuseer. Skärhamn, Nordiska akvarellmuseet, 2009

Marie Bendroth Karlsson red. Åsa Mårtensson Konst och pedagogik. Gävle, Gävle konstcentrum, 2008

Cornelia Cederleüf Aktivt värdskap: en rapport

Elenor Noble & Ann-Sofi Roxhage Se mer! Samtidskonst och lärande. Göteborg, Röda Sten Kulturförening/ Göteborgs Internationella Konstbiennal 2009

Martha C. Nussbaum Känslans skärpa, tankens inlevelse. Essäer om etik och politik. Stockholm, Brutus Östlings bokförlag Symposion, 1995

Jill Onsér-Franzén En strimma av hopp: en studie om tjänstemän, kulturpolitiska idéer och kommunal vardagsverklighet. Mölndal, HumTek, 1999

Torsten Pettersson red. Göran Rossholm & Göran Sonesson Konstverk och konstverkan. Eslöv, Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2007

Protokoll från värdskapsmöten 20080303-20090505

Tid för kultur Prop. 2009/10:3 www.regeringen.se/sb/d/11704/a/132104

▪ Robert Edvardsson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: