Kulturspaning i Göteborgsregionen

[100204] När 00-talet sammanfattades vid årsskiftet verkade de flesta kommentatorer vara eniga om en sak – stora genomgripande förändringar har skett under seklets första tio år – inte minst inom kulturens område. Mediernas kulturdebatt har i hög grad handlat om stora frågor som upphovsrätt, sociala mediers inverkan på kulturkonsumtionen, och inte minst, huruvida den borgerliga regeringens kulturpolitik innebär ett skifte i synen på kulturens roll i samhället.

Samtidigt som debatten i medierna gått högt har en annan lika genomgripande diskussion förts ute i kulturens olika verksamheter – på museer, teatrar, konsthallar och i kulturhus. Här har fokus legat på den egna verksamheten – hur publiken skall lockas (tillbaka) till evenemang, föreställningar och utställningar och vilken roll dessa ”traditionella” kan kulturinstitutioner spela i en förändrad värld.

När vi på Kulturstudier vid Göteborgs universitet planerade vår magisterutbildning stod en sak klar. Den inplanerade praktikperioden skulle kunna användas för att ta temperaturen på Göteborgs kulturliv. I samråd med tio praktikplatser sändes lika många studenter ut som agenter på den kulturella arenan med en gemensam fråga i bakfickan.

Uppdraget var att under tolv veckor lära känna en arbetsplats, möta dess medarbetare i deras dagliga verksamhet, själv ta del och bidra till denna och därefter utifrån sina observationer, samtal och intervjuer skriva en essä. Frågan som de alla bar med sig löd: hur orienterar sig kulturinstitution x i en förändrad omvärld? De berättelser som studenterna kom tillbaka med bär alla spår av ett samhälle i förändring.

Tar man temperaturen på dagens kulturliv finns det åtminstone en tematik som kanske är den mest framträdande – kulturens roll som tillväxtfaktor. I ekonomen Richard Floridas fotspår har många politiker uppmärksammat den betydelse kulturen kan spela för att utveckla och stärka städers och regioners varumärke. Samtidigt som detta har skapat ett ökat intresse för kultur får det också konsekvenser. Vilka funderar Pontus Cavallie Wase på när han under sin praktik följde Kultur i Väst mödosamma arbete att omformulera barnkulturens roll.

Eva Brandt, tog sig utanför Göteborgs gränser för att ta temperaturen på Alingsås. Där har en hård debatt utspelats under hösten 2009 då stadens museum förslås att läggas ned samtidigt som stadens konsthall lyckats sätta Alingsås på den nationella kulturkartan. Traditionell kulturinstitution ställs här mot en ny. Gammal och nytt är också temat i Lisa Baggers essä om Mölndals museum. Vackert beläget i Kvarnbyn, som tidigare var ett arbetar- och industriområde, arbetar museet aktivt med traditioner och minnen. Områdets gamla arbetarbostäder och industrilokaler har idag restaurerats och utgör idag en mycket attraktiv plats för medelklassen. Detta fick Lisa Bagger att reflektera över vems historia som bevaras och varför.

I Frölunda hittar vi en omvänd problematik – här grundades Frölunda Kulturhus på tidigt 1980-tal. Ett kulturhus byggt på folkhemvis – med simhall, gym, bibliotek, utställningslokaler och scen. Idag när Frölunda skall genomgå en ”ansiktlyftning” med ett ombyggt köpcentra och nybyggda bostadsrätter för välbeställda barnfamiljer har kulturhuset ännu inte funnit sin roll. Med utgångspunkt i den symboliska trappa som leder upp till kulturhuset tar Hanna Proos med oss på en berättelse om ett kulturhus som söker sin plats i vår tid.

Ett kulturhus som, trots tidens gång, lyckats överleva med bibehållen och ändå omvandlad identitet är Musikens hus. Välkänt i musikkretsar långt utanför Göteborgs gränser har detta märkliga hus burit med sig en stark identitet från starten på 1980-talet och lyckats med att såväl behålla sina gamla stammisar som att locka den unga publiken. Hur detta är möjligt skriver Emma Gerdien om i sin essä.

Att staden likt dess institutioner måste förändras över tid är det ingen som bestrider – frågan är bara hur förändring går till och vem/vilka som driver den. I Daniel Gillbergs essä får vi följa med Göteborgs Stadsmuseums planer för Urbanum – en nystartad verksamhet på museet. Men kan en kommunal institution som Göteborgs Stadmuseum driva frågor om stadsplanering och demokrati och skapa rum för offentliga diskussioner? Och vilken roll skall ett sådant rum spela när det bara knappt 500 meter från museet redan finns ett liknande rum – Älvrummet – initierat av Stadsbyggnadskontoret och Älvstrandsbolaget?

Under hösten 2009 pågick en intensiv debatt om kultureliten efter ett inlägg i Dagens Nyheter av KDs partiledare Göran Hägglund. I korthet menade han att Sveriges kulturella elit är fjärmade från det vanliga folket, som till skillnad från kultureliten, vet vad som är rätt och fel eller bra och dåligt. Debatten var utan tvekan ett av 2009 års lågvattenmärken men inte desto mindre är frågan om experter och eliter ett tema som varit återkommande under 00-talet. Bland annat har det spåtts att 10-talet kommer blir det årtionde då litteratur- och filmkritiken går i graven.

På museer och konsthallar reses frågan om vem som egentligen är experten – personalen eller besökarna. På Göteborgs konsthall pågår ett arbete för att omvandla de traditionella guiderna – som på expertvis guidade publiken genom utställningarna – till värdar. Grundtanken i värdskapet är att kunskapen om konsten skall skapas i förutsättningslösa samtal mellan besökare och värd. Vad det innebär i praktiken resonerar Robert Edwardsson om.

I essän Glänta och Jag får vi följa med Ebba Jehart under hennes praktik på den göteborgsbaserade tidskriften Gläntas redaktion. Glänta växte fram som en studenttidning men är idag väletablerade inom publicist Sverige med pris för årets tidskrift i bagaget. Ebba Jehart funderar i sin essä på vad som händer när de kritiska perspektiven när en underdog blir del av etablissemanget.

Avslutningsvis 00-talets kanske mest infekterade tema – frågan om mångkulturen. Utifrån filmer, böcker och musik debatterades å ena sidan ”invandrarförfattare”, rinkebysvenska och kulturkrockar samtidigt som termer som strukturell diskriminering, den Andre och kulturrasism etablerades i svensk kulturdebatt. Kulturrådet inrättade en särskild pott som utdelades till ”mångkulturella” verksamheter och 2006 var det officiellt mångkulturår i Sverige. Och i början av 00-talet uppfanns också en ny tjänst, helt i tidens anda, mångkulturkonsulenterna. Omöjligheten i detta uppdrag diskuteras av Love Oskarson-Kindstrand som under hösten följde Rasoul Nejadmehr, Västra Götaland regionens mångkulturkonsulent. Trots, eller kanske på grund av, upptagenheten av mångkultur och etnicitet är Sveriges städer allt mer segregerade.

Det kulturliv som äger rum i stadens centrala delar är i hög grad präglade av vit medelklass samtidigt som den kultur som produceras i förorterna sällan synliggörs som del av stadens officiella kultur. Detta är en knäckfråga för Angeredsteatern som under lång tid kämpar för att inte bli reducerade till förortsteater och inlåsta i mångkulturalismens fälla. Anna Holknekt essä tar oss med på en svindlande resa om en teater som försöker finna vägar ut ur de inlåsningar som under alltför lång tid präglat svenskt kulturliv.

Med detta överlämnar vi på Kulturstudier dessa essäer till er läsare med en förhoppning om ett vidare samtal om vart våra kulturinstitutioner är på väg och vad som kommer på 10-talets stora kulturdebatt.

▪ Catharina Thörn

Catharina Thörn är verksam vid Kulturstudier i Göteborg och var handledare åt studenterna som gjorde praktiken på de olika kulturarenorna.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: