Kan regioner vara demokratiska?

[100614] Många europeiska stater har under de senaste decennierna infört nya regionala nivåer eller förstärkt redan existerande regioner. Under 1970- och 80-talen etablerades direktvalda regioner i Frankrike och Italien och i Spanien blev en starkare regional nivå ett sätt att hantera de spänningar som uppstod efter Francodiktaturens fall. Under perioden stärktes dessutom fylkesnivån i Norge genom att direktval infördes till tidigare indirekt valda enheter.

Tendensen fortsatte under efterföljande decennier, bl.a. med en allt mer långtgående regionalisering av Belgien, nya regioner i östeuropeiska stater samt inrättandet av ett parlament i Skottland och en beslutsförsamling i Wales. Flera typer av drivkrafter har bidragit till dessa förändringar, inte minst att Europeiska unionen betonar den regionala nivån och att regioner i modern ekonomisk teori ses som viktiga enheter för ekonomisk utveckling.

I de nordiska länderna går tendenserna åt olika håll. Danmark har visserligen nyligen skapat större och mer slagkraftiga regioner genom att slå samman amtskommunerna, men dessa saknar egen beskattningsrätt och därmed en viktig grund för självstyret. I Norge har fylkeskommunerna försvagats genom att ansvaret för specialistsjukhusen flyttats till staten och i Finland dominerar alltjämt indirekt valda enheter på regional nivå. I Sverige får nu Västra Götaland och Skåne permanent regionstatus och mycket talar för att regionaliseringsprocessen går vidare efter 2010 års val även om de bägge regeringsalternativen ger lite olika bilder av hur detta skall gå till.

I ett europeiskt sammanhang är direktvalda regioner per definition demokratiskt legitima. De viktigaste beslutsfattarna väljs direkt av medborgarna, det finns politiska partier som konkurrerar om väljarnas stöd och ofta finns också en åsiktsbildning bland medborgarna om de viktigaste frågor som regionerna har att hantera. Trots detta lider regioner på många håll av uppenbara demokratiproblem.

För det första saknar regioner den närhet till medborgarna som kommuner har, samtidigt som de inte heller har den suveränitet som tillkommer stater. De har svårt att skapa direktkoppling till de egna medborgarna och det är inte att förvånas över att försök med nya former för demokratiskt inflytande i första hand förekommit hos kommuner. Visserligen kan detta problem i en del länder uppvägas av att det finns en stark identitet förknippad med regioner, såsom fallet är i t.ex. Katalonien, Sardinien och Skottland. Sådan identitet skapar per automatik ett intresse hos allmänheten för den regionala nivån.

För det andra har själva tillkomsten av regioner i de flesta fall skett under folkligt skepsis eller t.o.m. motstånd. Det är bara i undantagsfall som hänsyn tagits till medborgarnas uppfattningar när nya regioner kommit till. Vid de tillfällen då folkomröstningar arrangerats om inrättandet av nya regioner har opinionen i allmänhet varit negativ. I Portugal röstade år 1998 en folkmajoritet nej till att inrätta en regional nivå trots att en sådan redan fanns inskriven i konstitutionen. Det krävdes två folkomröstningar i Skottland och Wales innan det blev ett positivt besked från medborgarna i fråga om självstyret. I Newcastle-området svarade en kraftig majoritet att de inte ville ha ett regionalt styre för hela detta storstadsområde när de tillfrågades om detta i en folkomröstning år 2004. De undersökningar som genomförts i Sverige pekar på en i huvudsak negativ opinion även om det finns exempel på folkligt stöd inom delar av regioner och att stödet förbättras över tid när regionerna får en chans att visa vad de kan åstadkomma.

För det tredje drivs frågan om regionalisering i många länder framför allt av politiska eliter på regional nivå. Med undantag för i regioner med stark identitet (som Katalonien, Vallonien och Skottland) är det ovanligt att det finns folkligt baserade rörelser med krav på större och starkare regioner. Politikerna ser däremot det direkta behovet av sådana genom sin närkontakt med den regionalekonomiska utvecklingen, välfärdssystemens utmaningar och behovet av att vara effektiva mottagare av strukturfondsmedel från EU.

Sammantaget utgör detta utmaningar för de nya regioner som kommer till – utmaningar som måste mötas med att regionerna utvecklar demokratistrategier. Med detta menas medvetna strävanden att genom direkta åtgärder bidra till att medborgarnas intresse för de regionala frågorna förstärks samtidigt som de ges större inflytande över den regionala politiken. Trots att kommunerna är föregångare är det snarare på regional nivå som nya kanaler för inflytande behöver utvecklas och nya former för medborgerligt deltagande upprättas. Om dessa utmaningar tas på allvar kan regioner bli föregångare i förnyelsen av den representativa demokratin.

▪ Anders Lidström

Foto Anders Lidström

Anders Lidström är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: