Varför är regioner ingen valfråga?

[100916] Nej, 2010 års riksdagsval kommer inte heller att handla om regionfrågan – om nu någon trodde det. Av tradition röstar svenskar i första hand utifrån politisk ideologi, den klassiska vänster-högerskalan. Det innebär att det har varit svårt för andra dimensioner att få genomslag i den politiska debatten, och därmed är det också oftast svårt för nya partier att få fäste.

Dessutom har vi i Sverige samtidigt val till såväl kommun- som landstings-/regionfullmäktige, vilket har fått till följd att rikspolitiken oftast dominerar och även påverkar hur vi röstar även på de två lägre politiska nivåerna. Statsvetare brukar kalla detta fenomen för att valen till dessa politiska nivåer kan ses som ett andra rangens val. Det är förövrigt ganska vanligt även i de länder där vi har skilda valdagar för val till olika nivåer. Men för Sveriges del, om vi ser till kombinationen av valdagar och att vänster-högerdimensionen är så stark är det inte konstigt att de regionala frågorna har svårt att få uppmärksamhet i valrörelsen.

Så här ser det däremot inte ut i alla länder. Tvärtom har vi exempel på länder där t.ex. religion, eller regionala splittringar är av stor betydelse för partival, även till det nationella parlamentet. Dessa dimensioner eller åsiktsskillnader kallas inom statsvetenskaplig forskning för politiska skiljelinjer, och det var forskarna Seymor Lipset och Stein Rokkan som först lanserade teorin om hur dessa skiljelinjer påverkar vilka partier som blir dominerande i ett land. De menade att de partisystem som fanns i de västeuropeiska länderna på 1960-talet återspeglade de dominerade politiska konflikter, eller skiljelinjer, som fanns i respektive land redan på 1920-talet, och därför myntades uttrycket ”frusna” skiljelinjer.

Lipset och Rokkan menade att det fanns fyra huvudsakliga politiska skiljelinjer. Den första handlade om klass, (vänster-högerideologi), och hade sin grund i konflikten mellan arbete och kapital, den andra handlade om religiösa konflikter, den tredje handlade om intressekonflikter mellan stad och land, och den fjärde om konflikter mellan centrum och periferi.

I Sverige dominerade på 1920-talet konflikten mellan arbete och kapital, vilket bidrog till uppkomsten av fyra av de fem gamla politiska partierna (nuvarande: Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Folkpartiet och Moderaterna). Eftersom även skiljelinjen stad–land (och i viss mån centrum–periferi) var av viss betydelse etablerades Bondepartiet (nuvarande Centerpartiet), men partiet kom ändå att identifieras på vänster–högerskalan, såsom varande någonstans i mitten.

Det dröjde ända tills 1980-talet innan både nuvarande Kristdemokraterna och Miljöpartiet fick politiskt genomslag och kom in i riksdagen. I bägge fallen var det samhällsförändringar, åsiktsförändringar och uppmärksammade politiska händelser som engagerade människor, samtidigt som de befintliga partierna inte uppfattades driva dessa frågor på ett tillräckligt sätt. På sätt uppstod en möjlighet för andra partier att komma fram, något som också underlättades av medialt uppmärksammade frågor.

I Kristdemokraternas fall var det frågan om kristendomsundervisningen som blev katalysator, medan miljöpartiet fångade upp en ökad medvetenhet och engagemang i miljöfrågor efter kärnkraftsolyckor och säldöd. Vi har också sett Ny demokrati komma och gå på 1990-talet, och under 2000-talet har såväl Feministiskt Initiativ som Sverigedemokraterna försökt att attrahera väljare utifrån å ena sidan jämställdhet och å andra sidan invandringsfrågor. Även om dessa och andra små partier kan lyckas attrahera några procent av väljarkåren är det inte enkelt att komma in i riksdagen eftersom vi har en tröskel på fyra procent.

Inget parti som driver regionala frågor har däremot ens varit i närheten av att komma in i riksdagen. Men som Maria Solevid och jag skriver om i ett kapitel i den senaste SOM-rapporten från Göteborgs universitet, ”Nordiskt ljus”, finns det en möjlighet att nygamla skiljelinjer baserade på stad–land och centrum–periferi konflikter skulle kunna leda till ökad politisk mobilisering, i alla fall på landsbygden. Det handlar delvis om att Centerpartiet har ändrat sin profil och inte uppfattas som ett parti för landsbygden i samma utsträckning som förr, samtidigt som frågor om solidaritet mellan olika landsändar, så kallad Robin Hood-skatt, och kontrollen över energiproduktionen har funnits på agendan.

I rapporten lyfter vi däremot särskilt fram att vargfrågan som varit mycket på tapeten under det senaste året också har haft potential att kunna bli en katalysator för ett nytt parti som skulle driva den frågan och koppla det till landsbygdsfrågor mer allmänt. Men nu står valet för dörren, och det enda parti som överhuvudtaget haft någon form av sådan profil är Landsbygdspartiet, som inte synts i media i någon större omfattning och vars väljarstöd är lågt i befintliga opinionsundersökningar.

Så nej, 2010 års val kommer som sagt var inte att handla om regionfrågan – även om det kanske borde göra det, i alla fall delvis, gällande den framtida regionala organiseringen. Sedan Ansvarskommittén presenterade sin slutrapport 2007 har det varit tyst från riksdag och regering i frågan om den framtida regionala indelningen i Sverige. Istället har nya regionreformförsök startats, inspirerade av Region Skåne och Västra Götalandsregionen, men kanske ännu mer av Kalmar län eftersom det är den så kallade Kalmarmodellen med landsting och kommuner i samverkan som bildar en ny region som dominerar.

I likhet med tidigare försöksregioner har de fått ta över delar av det regionala utvecklingsansvaret, och därmed bl.a. EU-frågor. Men sitt namn till trots handlade inte bara Ansvarskommitténs rapport om var ansvar för olika politikområden skulle ligga, dvs. på vilken politisk nivå, utan också om hur den regionala nivån skulle vara utformad i framtiden. Kommitténs förslag var att Sverige borde ha någonstans mellan sex och 14 regioner, helst omkring nio, för att dessa skulle vara tillräckligt stora för att säkra framtida försörjning av välfärd och service för invånarna, underlätta för exempelvis infrastruktursatsningar, och för att bättre motsvara den storlek på regioner som är vanligast i Europa. Dessutom borde de ha ett direktvalt regionparlament efter modell från Skåne och Västra Götaland.

Många kan se de principiella fördelarna med större och mer självständiga regioner, samtidigt som förslagen har mött kritik. Förutom invändningar mot kostnader och oro för ökad byråkrati, har frågan om gränsdragningar väckt mycket uppmärksamhet exempelvis i Halland och i områden utanför Stor-Stockholm. Istället för en generell diskussion om vilken sorts regioner vi bör ha i Sverige, och därmed möjlighet till beslut om en regionreform på likartade premisser överallt i Sverige, sker regionreformer gradvis och i skymundan med följd att vi får en oklar situation med olika försöksverksamheter och ganska stor asymmetri inom landet. Borde inte en reformering av länsindelningen från 1600-talet förtjäna lite mer uppmärksamhet på nationell nivå?

Men det är tyvärr ganska symptomatiskt för svensk politik att viktiga strukturella frågor som rör en annan nivå än den statliga lämnas utanför när det är dags för val till riksdagen – även när det gäller frågor som riksdagen formellt ansvarar för.

För en reformering av den svenska regionindelningen krävs riksdagsbeslut, men riksdagspartierna vill inte lyfta frågan. På samma sätt har frågor som rör EU hållits utanför valkampanjer inför riksdagsval – trots att de viktigaste och mest grundläggande frågorna om exempelvis medlemskap och godkännande av fördrag kräver riksdagens godkännande. Istället hamnar frågor som t.ex. om Sverige borde gå med i EMU eller inte på agendan vid Europaparlamentsval – trots att Europaparlamentet inte har något som helst att göra med ett sådant beslut. Det är istället nu, inför ett riksdagsval, som en sådan fråga borde aktiveras.

Fast kanske är en förändring långsamt på gång? För första gången syns valaffischer som nämner Europa inför ett riksdagsval, men då tyvärr utan något konkret budskap. Folkpartiets ”Ja till Europa” är alltför vagt. Hursomhelst, 2010 års riksdagsval kommer som redan nämnts inte att handla om regionfrågan i Sverige. Men kanske finns här ändå små tecken på utveckling mot att se Sverige som en del av ett flernivåsystem, där valrörelsen eventuellt kan komma att beröra EU som en makroregion.

▪ Linda Berg

Linda Berg är biträdande föreståndare för Centrum för Europaforskning.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: