Olika kulturer försvårar bildandet av nya regioner

[101101] Ansvarskommittén föreslog regional självstyrelse i alla län och en fortsatt överföring av upp-gifter från staten till landstingen (”regionkommunerna”). Regeringen är kluven och Göran Persson har i efterhand antytt att hans önskan, när han skapade Ansvarskommittén och utsåg en moderat landshövding till dess ordförande, var att lägga ner landstingen.

Under de senaste åren har det pågått ett ganska märkligt ”partnersök” på länsnivå för att skapa större län. Nya län i Norrland har avslagits samtidigt som regeringen har beslutat att bevara Halland och Gotland i orubbat skick. Bland övriga län är osäkerheten större. Sjukvårdslogiken pekar mot nya län utifrån samarbeten om de stora sjukhusen. Samtidigt pekar den ekonomiska utvecklingens logik mot samarbeten i riktning mot storstadsområden. Vid sidan av dessa arbe-tar statliga myndigheter och EU med sina egna regioner. Går det att skapa en gemensam in-delning?

Frågan är ännu mer komplex. Regionförsöken i mitten av 90-talet kom till efter hårda strider inom det socialdemokratiska partiet, som hade behov att göra upp med centern. Förenklat kan man säga att det finns fyra falanger som kämpar mot varandra i politiken och i förvaltningen. Regionvännerna har slagits för en överflyttning av ledarrollen, från länsstyrelsen till lands-tinget. Båda är organisationer på den regionala nivån, men det är en principiell skillnad mel-lan att representera staten (länsstyrelsen) och att representera väljarna i länet (landstinget).

Även länder som Frankrike och Storbritannien sliter med principfrågan om hur demokratin ska organiseras, uppifrån eller nerifrån. Länsstyrelserna befinner sig på defensiven, men det finns fördelar även med en organisation som företräder centralmakten ute i landet.

En tredje falang påpekar att vi redan har extremt självständiga kommuner och att en modell för regionalt ledarskap måste bygga på deras medverkan. Den finska modellen med kommun-förbund sågs länge som ett alternativ till landstingen.

Det som gör situationen extra rörig är att det finns en fjärde falang som står i motsats till alla de tidigare, vilket gör att det är svårt att finna en övertygande majoritet åt något håll. Det handlar om sektorsmyndigheterna, särskilt Arbetsförmedlingen. Tidigare hade AF och För-säkringskassan regionala styrelser, som kunde se gemensamma intressen med andra aktörer i regionerna. Nu har myndigheterna centraliserats för att bättre uppnå sina egna mål.

På 90-talet var lösningen den motsatta, att bilda regionala partnerskap med uppmaning från regeringen att samordna sina insatser. Bakgrunden var en hård kritik mot ”den regionala rö-ran”, dvs överlappande och okoordinerade insatser av myndigheterna. Utanförskapet är ett sådant problemkomplex som berör många organisationer. Tillsammans har kommunerna, Ar-betsförmedlingen och Försäkringskassan resurser att ordna utbildningar mm, men frestelsen är stor att dra sig undan och låta övriga (eller ESF-rådet) betala.

På regional nivå finns stora offentliga och privata resurser för utveckling av företag och indi-vider. Många resurser hör till staten och en del hör till landstingen och kommunerna. Hur kan man samordna dessa insatser över sektorsgränserna och över nivåerna? Regionalisering är en lösning, men den tilltalar inte alla fyra falangerna ovan.

Den politiska situationen kan belysas utifrån tre vetenskapliga perspektiv som lyfter fram spelreglernas (institutionernas) betydelse. Ett ekonomiskt (rationalistiskt) synsätt hjälper oss att se maktspel mellan partier, departement och regioner. Mycket handlar om att berörda poli-tikområden har utvecklats med olika logik. Den offentliga verksamheten är specialiserad men överlappar. Bakom varje myndighet står en järntriangel av intressen som försvarar det histo-riskt framvuxna. Göran Persson tillsatte Ansvarsutredningen. Alliansen har tillsatt en ny ut-redning att nysta i frågan utifrån statens perspektiv samt hjälpa till med länssammanslagning-arna. Framför allt har alliansen priorterat andra frågor.

Ett sociologiskt synsätt hjälper oss att se verksamhetslogiker som får aktörerna att prioritera olika lösningar. På många håll är det oklart vilken väg man bör gå. Sannolikt tittar man på andra län för att få vägledning. Inom ett och samma län kan aktörerna ha olika framtidsbilder. Landstingen kan hamna i konflikt med regionförbunden, där de själva ingår. I värsta fall blir det ett hela havet stormar, där några län hamnar utanför. Regionalisering utmanar den svenska synen på demokrati där regeringen (”folksuveräniteten”) bör ha stort utrymme att styra för det gemensamma bästa.

Ett historiskt perspektiv hjälper oss att se dörrar som har stängts och är svåra att öppna igen. Alliansen bytte spår genom att reformera försäkringssystemen istället för att samordna insat-serna regionalt. Centralstyrning ökar likabehandlingen och därmed reformernas legitimitet. Åtgärderna bygger på makroekonomiskt tänkande, medan den tidigare regionaliseringen sna-rare byggde på kulturgeografi (”new regionalism”). Ödesfrågan är vart detta leder. Kan den makroekonomiska diskursen kombineras med Ansvarskommitténs regionaliseringsförslag? På 90-talet var det EU som öppnade ett nytt spår; kan det hända igen?

▪ Lars Niklasson

Lars Niklasson är docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet och var projektledare för Statskontorets utvärdering av regionförsöket i Skåne och Västra Götaland 2004.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: