Samhället förändrar även naturvetenskapen

[101104] Debatten om universitetets framtid delar gärna upp sig längs några olika stråk. I ett spår pratas det om den allt viktigare utbildningen, men kanske inte så mycket om bildning. Här flockas inte minst utbildningspolitiker. Bland humanisterna däremot tar man gärna sin utgångspunkt i frågan om bildningens framtid. Humanisterna själva känner ofta att de hamnat i strykklass och blivit nedvärderade. Sedan länge råder däremot stor tillförsikt hos medicinare och naturvetare/teknologer. De kan vara trygga i att deras verksamhet utgör modellen för vad som idag är vetenskap.

Debatten om forskningen på arenor som når ut lite bredare kan tyckas vara lite besynnerlig. I svenska medier har en speciell kategori av forskare ofta varit tongivande, antagligen som ett resultat av tidsandan och att de funnits i en kreativ miljö. På 70-talet var många sociologer synliga på kultursidorna, men även humanister som idéhistoriker. På 80-talet talades det en hel del om tvärvetenskap, men det blev för svårt att förena med den akademiska utvecklingen mot allt snävare forskningsområden. Nittiotalet var det ekonomernas tur, fram till det ekonomiska haveriet. Därefter tog statsvetarna över scenen.

Men naturvetare har sällan synts i debatterna. Utom inför folkomröstningen 1980 om kärnkraft. Då kunde olika forskare komma fram till olika ståndpunkter, trots att de hänvisade till samma källor. Frågan om kärnkraftens vara eller inte var kanske inte en fråga om objektivitet trots allt. Vill man vara elak kan man tolka det som en brist på vetenskaplig självinsikt hos naturvetarna.

Men med tanke på att naturvetenskap idag är modellen för hur högklassig forskning ska bedrivas söker jag svar om naturvetenskapens roll i dagens universitetsvärld hos Sven Stafström. Han är sedan halvårsskiftet huvudsekreterare i Forskningsrådets naturvetenskapliga ämnesområde. Själv är han teknisk fysiker och professor i beräkningsfysik. Bland annat undersöker han elektrontransporter i organiska ledare, som i sin tur kan ge ökad förståelse för livet i levande celler. Första frågan är ingen liten fråga: Hur påverkar samhällsförändringarna synen på naturvetenskap?

– Tidigare var teknik något som gick att förstå bättre än idag, inte minst mekaniska konstruktioner. Idag har tekniken en annan inriktning med exempelvis informations och kommunikationsteknik. Teknik är alltmer inbyggd, användaren behöver inte veta hur en mobiltelefon eller en bil fungerar i detalj.

– Men trots att teknik genomsyrar samhället alltmer begrips varje del av den av allt färre människor. Det gör att teknik blir något för experter. Denna allt mer specialiserade kunskap kan bli ett samhällsproblem och också göra att färre blir intresserade av breda kunskaper inom naturvetenskap och teknik.

Mycket av teknikutvecklingen inom IKT sker idag i Asien, där det finns stora enheter som jobbar inom denna sektor, fortsätter Sven Stafström. Det är en utmaning för Sverige att medverka i utvecklingen inom detta område och därför behöver vi starka företag som kan suga upp duktiga tekniker, menar han. Förmodligen behövs det minst lika många tekniker i Sverige i en nära framtid som idag.

Sven Stafström gör gärna kopplingar mellan teknikutveckling, ekologi och biologisk mångfald. Klimatförändringarna är något där han särskilt vill hävda behovet av en bred kompetens och medvetenhet bland medborgarna. Om vi ska lyckas att anpassa oss till förändringarna så måste samhället kunna ta till sig den kunskap och den teknik som utvecklas. Men det finns även andra samhällsutmaningar, t.ex. en allt mer åldrande befolkning, som kräver att vi tar till oss naturvetenskaplig och medicinsk forskning, och för all del även annan forskning. Vi behöver en bred allmän kompetens och en förmåga att ta till oss av ny kunskap. Så det gamla mantrat om det livslånga lärandet får förnyad aktualitet.

Även naturvetare måste alltså reflektera över hur deras resultat först kan omsättas i bruksvaror och därefter hur det kan påverka samhället. Men de brukar normalt inte vilja blanda in samhället i sin forskning utan hävdar ofta att de ägnar sig åt den rena och objektiva vetenskapen. Här tycks finnas en dubbelhet i relationen mellan forskning och samhälle. Hur påverkar det naturvetenskapliga betraktelsesättet synen på vad som är bra forskning?

– Det objektiva måste finnas, vetenskap som är baserad på något fundamentalt. Socialvetenskaper bygger på andra förutsättningar och har andra metoder för sin forskning. För flera vetenskapsgrenar gäller t.ex. att statistiskt material har en stor betydelse och ligger som grund för slutsatser på samma sätt som slutsatser inom naturvetenskapen grundar sig på naturlagar. Intressant nog spänner den nya e-vetenskapen över hela det vetenskapliga fältet. Det ger öppningar för nya samarbetsformer där teknik och vitt skilda tillämpningsområden kan samverka.

Nya samarbetsformer pekar än så länge mest fram emot nya storslagna forskningsprojekt, ibland samlade i så kallade excellensprojekt. Det betyder att staten via Vetenskapsrådet och på andra sätt skjuter till en stor del av anslaget på specifika forskningsprojekt. Sven Stafström bejakar denna satsning i analogi med behovet av spetskompetens i den internationella konkurrensen men framhåller samtidigt betydelsen av forskarinitierade projekt
Vad finns det för risker med alla dessa stora forskningsprojekt?

– Fördelarna är förstås att även mindre länder kan befinna sig i forskningsfronten inom vissa specifika områden. Samtidigt är det känsligt vad man väljer för områden att satsa på. Parallellt med att vi satsar smalt inom vissa specifika områden måste vi också behålla vår bredd i den mer långsiktiga grundforskning som bedrivs i landet.

Det öppnar för en starkare politisk styrning av universiteten. Kan inte det leda in på konstiga spår? Sven Stafström verkar inte vara alltför bekymrad.

– Vi har ändå Vetenskapsrådet som en länk mellan forskning och politik. Om vi, som det görs idag, satsar på 20 strategiska områden sker det i dialog mellan politiker och vetenskapssamfundet.

Medan en tilltänkt doktorand i fysik åtminstone tidigare kunde gå runt bland olika forskningsprojekt och välja något av dem, var det desto smalare i portgången för en humanist. Så en jämn fördelning av olika anslag har väl aldrig funnits. Detsamma gäller förstås tillgången till externa medel. Ett inte alltför djärvt antagande är att ojämnheterna kommer att öka. Men kanske inte säkert mellan olika fakulteter. När samhällsutvecklingen går mot att kunskap blir allt viktigare på marknaden är det snarare här vi ser motorn i förändringarna på universitetet. Då ligger det inte långt bort att kunskapbetraktas som en vara i en växande utbildningsindustri. Hur påverkas naturvetenskapen av det? Det var två frågeställningar på samma gång, men Sven Stafström väljer att ge ett mer allmänt svar.

– Visst blir kunskap ett allt viktigare konkurrensmedel och kunskap kräver utbildning. Vinnare blir det land som har den bästa kunskapen och ett bra sätt att nå dit är även att ha den bästa utbildningen.

Marknad eller inte, hittills har naturvetare och tekniker varit vinnare i konkurrensen om anslag till undervisning och forskning, medan det bland humanisterna tycks vara en alltmer uppgiven stämning. Men i allt ökande grad upptäcker naturvetare att humaniora och samhällsvetenskap har betydelse även för dem. Det bakas ständigt in nya frågeställningar av de slagen inte minst bland teknologer. Frågan är hur närmandet mellan marknad och utbildning påverkar vårt kritiska tänkande? Här finns anledning till ökad uppmärksamhet under kommande år.

▪ Christer Wigerfelt

Sven Stafström är professor i beräkningsfysik och huvudsekreterare i Vetenskapsrådets ämnesråd för naturvetenskap och teknikvetenskap.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: