Språkens underbara resa genom tiden

[101128] Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ett struphuvud som kan tala och en hjärna för konst, abstraktioner, språk. Så plötsligt dessa bisonoxar, hjortar, hästar i ockra, hermatit och sot som följer klippväggens spricklinjer. De bilder i Lascaux, La Marche och Altamira som häpna forskare först trodde var kreationisters påhitt för att håna darwinismen.

Men si, de var 20-30 tusen år gamla och de fanns också i Sydafrika, Australien, Algeriet. Senast funna är etsningarna i Creswell Crags, Nottinghamshire. Igår anmälde text-tv nya på Nya Guinea, fyrtio tusen år gamla. Människor levde i små jagande grupper med fångstmagi på sina grottväggar och ett begynnande språk som möjligen var som pidgin eller kreolska. När västafrikanska slavar från olika stammar hamnade på koloniernas plantager, utvecklade de ett enkelt språk som var liknande på olika platser: pidgin. Barnen gick vidare till fullständig grammatik och syntax; detta är vad som idag kallas kreolska.

Förre professorn i latin och afrikanska språk i Göteborg Tore Janson är en grannlaga man. I Språkens historia (Norstedts) är han mycket noga med att peka ut när han spekulerar för att ingen säker kunskap finns, men ändå inte särskilt rädd för det. Detta med pidginlikheten är min vilda spekulation, men den bygger på hans text.

Jeriko och Chatal Huyuk i Turkiet är tio tusen år gamla och innehåller avancerad keramik men inga bevis för bilder som entydiga symboler, begynnande skriftspråk. Däremot har den odling inletts som tillåter tiofaldig befolkning jämfört nomadismen. Vete, korn och ärtor: bara att titta i krukorna. De höll boskap, bara att leta igenom sophögarna.

Så kommer då explosionen: Assyrien, Babylonien, Egypten. I mina tonår fick jag följa med ett gäng konstnärsromantiker att segla feluka på Nilen. Vi kom till furstegravarna i Thebe, sådana som Sennefers, Mennas och Nachts. I gryningen fanns inga påstridiga vakter/tiggare, så vi var några som gick och fantiserade om hieroglyfer. Faraogravars målningar handlar om gudamöten på vägen till Evigheten. Enklare tjänstemäns gravar är som skafferier: en gås, en gås till, en halv oxe…. vadnu ? tecknet tio och en oxe ! Vi inbillade oss att vi såg övergången till sifferbruk framför oss: tio oxar blev hundra oxar och borgmästaren var mättad för alla tider ! Vakten kom med tuppen och höll med om våra fantasier – för att strax kunna erbjuda ”special offer only for you” och det blev dags att dra sig undan mot Luxors gränder…

I hieroglyfskrift står varje tecken för ett ord, eller t.o.m för fyra-sex olika ord där ett tillagt determinativtecken pekar ut den aktuella betydelsen. Kinesiskan håller kvar den principen fast skrivreformen nyligen förenklat varje skrivtecken. Japanskan har ett tecken för varje stavelse.

Grekiskan är fantastisk! Ur ett töcken av rabblande egyptiska böner, kungalängder och kansliprosa stiger plötsligt en enskild kännande människa som skriver rytmiskt på dialekten eoliska från självständiga stadsstaten Lesbos:

Plejaderna har försvunnit
och månen har sjunkit undan,
Den djupaste natt, och tiden
förrinner. Jag vilar, ensam.

Plötsligt centrallyrik, personlig diktning. Jag vilar, ensam. Eller stor episk diktning:

Natten gick hän och det grydde till dag
och de seglade ständigt

Sapho, 600-talet före Kristus resp Odysséen, så där hundra år tidigare. Grekiskan börjar med lokala, talade dialekter: attiska, doriska, eoliska. Ingen stark stat men väldiga författarskap som pendlar mellan dialekterna; körsång skrevs t ex alltid på doriska även av de attiska tragikerna Aiskylos, Sofokles, Euripides. Filosofer vi läser än idag: Sokrates som själv aldrig skrev, Platon, Aristoteles. Grekiskans tretusenåriga historia började med individer som stod fram ur sina texter och överlevde allt: Alexander den Stores makedoniska diktatur och spridning av grekiskan som statsspråk ända till Indus, romarnas erövring som inte påverkade språket i öster. Grekiskan hade då redan en litteratur, en filosofi, en vetenskap och en översättning av Nya Testamentet. Bättre för romerska staten att investera vidare i detta kulturkapital, liksom de turkar som efter Konstantinopels fall 1453 inte rådde på detta vidunderliga språk, fött som en spröd enskild röst ur ett havsbrus.

Den djupaste natt, och tiden / förrinner. Jag vilar, ensam.

Idag är vi tillbaka till ursprumget: grekiska talas bara i Grekland men är splittrat i konservativa kathareuousa och radikala dimotiki. Under militärdiktaturen stödde staten den ena varianten, nu den andra. Denna sentida splittring i ideologiskt anknutna nydialekter är sällsynt men finns i Norge som konservativa/urbana bokmålet och radikala/rurala nynorskan,

Tore Janson blir förundrad över just detta, och sprider sin fascination: varje språk har sin absolut egen historia. Det börjar inte alltid med stark stat, behov av konstbevattning och handelstraktater även om ett enhetligt skriftspråk kan börja så.

I Hellas börjar allt med lokala författare som söker ett riksspråk. Tonen är ibland bullrande men ibland riktigt spröd. En sjöjungfru sitter på klippan och diktar.

En association till en annan aktuell författare: amerikanske vetenskapsjournalisten Nicholas Carr som i ´The Shallows´ (Atlantic Books) vill bli 2010-talets Marshall McLuhan. Han har förläst sig på nya neurobiologins forskningsdata om ett alldeles plastiskt nervsystem, som förändras med sin användning genom hela livet. Han ser datanörden klistrad vid internet få härdsmälta i långtidsminnet: alla pseudoval av länkar och snuttar påpressad information spränger koncentration och djupläsning. Internet gör efter tretusen år det romarna inte förmådde: slår sönder berättelsen om hur allt började. Kväver den tunna rösten från sylfiden på Lesbos.

Han är noga med att betona att de stora domedagsprofeterna hittills fått fel. Försöker förklara varför det inte gäller honom själv. Fastnar då på Sokrates: Sokrates var mycket orolig för att ett grekiskt skriftspråk skulle förstöra människans minne. Dittills hade alla historier traderats ur minnet. Nu skrevs de ner – och hur skulle människan då hålla minnet av sina första berättelser levande ?

Där sitter Sapho på Lesbos med sin spröda sång. Där dundrar Sokrates och Carr sina anateman över senaste teknikerna. Det mänskligheten har att överleva är väl upptäckten av atomklyvningen och förbränningsmotorn. Och sin egen girighet. Klarar hon det lär väl de första nedskrivna sångerna överleva.

***
Språk uppstår på olika sätt, säger Tore Janson. Liksom centrifugalt ur starka stater som rämnar och språket söndras i dialekter som divergerar till nya språk. Om nu inte den starka statens språk är knutet till en så stark kultur att språket faktiskt överlever – grekiskan är ett exempel. Den kraften är centripetal och ibland betyder den mer: människor kan frivilligt ge upp sina dialekter för att fördelarna med ett statssträvande skrivspråk överväger. Så har engelskan stannat i sina kolonier fast kolonialismen, den politiska ideologin, har murknat. Människorna kan också tvingas, som i Skottland, med gäliskan.

Janson säger att hans bok huvudsakligen handlar om hur historien och staterna förhåller sig till språken – de 85 stora och så där 6800 ”små” språk som finns på jorden idag. Olika. Centrifugalt, centripetalt, ofta lite av båda. Just de orden är mina påhitt. Jag tycker de visar hur han menar.

Urgermanskan då, dess splittring, svenskan – detta lilla tusenåriga slumpskott på de europeiska stammarnas bygge ?

Jag säger bara

ek hlewagastiR holtijaR horna tawido

”jag HlewagastiR av ätten Holt gjorde hornet”

Det fanns en tid när man talade ungefär såhär i hela Tyskland, Holland och Skandinavien – med omvänd ordföljd som nu i tyska bisatser. Med en del ännu igenkännliga ord. Det är en runskrift på ena gallehushornet av guld från 300-talet e Kr. Detta är urgermanska, avsplittrat från den indoeuropeiska språkstammen. Gallehushornet stals och smältes ner av tjuvarna. Någon hade varit förtänksam och ritat av det. I övrigt finns bara ett par hundra liknande, korta ägarinskrifter och minnesord, ofta på brakteater, hängsmycken. Urgermanskan stöddes inte av någon stark statsmakt eller kyrka eller litteratur och blev ingen grekiska för nordeuropa. Den är något så märkligt som ett glesbefolkat områdes förfeodala skriftspråk för eliten, dock mycket lik det talade folkspråket.

Äldre runslingan med 24 tecken och den förenklade yngre med 16 var som gjorda för ristning i trä men vi känner dem bäst från tvåtusen runstenar med någorlunda gemensamt språk från nordtyskland och Skandinavien. Tore Janson gör processen kort med alla kannstöperier om Rökstenen från 800 kallt, vad senare delen av texten betyder. Den är bara skryt, säger han. Först Varins tillskrift till Vämod, men sedan fragment av gåtor, hänvisning till Theoderik som var kung i Italien tre hundra år tidigare (bildningsskryt !), dunkelt runchiffer. Varin var rik och mäktig nog att resa högsta stenen och sen kunde han stoltsera med ett skriftspråk och bildning i lite av varje !

Med kristendomen kom latinska alfabetet både för kyrkan att skriva latin på och för ämbetsmän som skrev en alltmer utflipprad urgermanska, troligen i det längsta kallad ”danska”. Just en sådan fråga återkommer Jansson till ideligen: när blev människorna medvetna om att de talade ett nytt språk och hade ett namn för det ? Det krävdes alltid upplyftning till skriftspråk, men sedan berodde det på om det fanns en stark stat som ville definiera nationen även som språklig enhet, en kyrka som ville översätta Nya Testamentet, en begynnande rättskipning.

De flesta runstenar är ju från 1000-talet, då alltså latinet gjort sitt intåg. De är ristade med runor. Man kan ana en slutstrid mellan nya runslingan med sina sexton tecken och det latinska alfabetet. Runslingan hade färre tecken än det fanns ljud i språket, det kanske var dess dödsdom. Men tiden tickar också iväg mot Svea Rike och mot feodalismens furstemakt och begynnande fjärrhandel. Latinet var inte bara kyrkans språk utan också avtalens, traktaternas, internationalismens.

Äldre Västgötalagens lagstiftare hade kanske på direkt fråga svarat att texten var på danska, det låg närmast till. Danmark var ännu det starkaste riket.

En av Eufemiavisorna heter Hertig Fredrik av Normandie, från 1312. Kejsar Otto lät översätta den ”aff thysko och j swaenskae thungo”. Där kravlar vi oss upp på stabil historisk mark: svenska nämns som svenska, ett eget språk, av en provensalsk riddardiktare.

Så blir tiden mogen för en Gustav Eriksson. Latinska alfabetet var inte längre ifrågasatt, men protestantismen motade ner dess fullständiga språk till andraplatsen. Gustav Vasa drev nationalistisk politik men skrev in den i en större europeisk trend att underordna kyrkan under staten. Han pekade ut svenskan som kittet i nationalstaten, kyrkan som det nya redskapet i nationsbygget, danskarna som lede fi.

Men när jag gått ut grundskolan på sextiotalet kunde jag ha valt helklassisk gren med latin som huvudämne. Jag hörde aldrig någon förklara vad det skulle vara bra till.

Och i Älvdalen ristades den sista runan i en fäbod: ”AAD gät 1900”: Anna Andersdotter vallade (här år) 1900.

Alla cirklar sluts. Men vi märker det sällan. Vi är så uppe i vårt.

▪ Tomas Löthman

Bokomslag
Tore Janson
Språkens historia
Norstedts 2010

Tomas Löthman är läkare och skribent.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: