Frosseri

[101209] Författarinnan har lånat friskt från Kalle Ankas värld men skall samtidigt ses som en satir över USA – Lena själv säger att hon länge varit intresserad av amerikansk politik och framför allt vad som kan få USA på fall. [ur Bokhora]

1.
En vår hamnade farbror John utanför listan över de mest inflytelserika i tidskriften DC Business News & Homeland Report. Affärsmässigt var han den ojämförligt skickligaste och rikaste, det var alla överens om, men alla såg också att han sakta men säkert utvidgat sitt midjemått. Han var lös och mjuk och hamnade utanför listan.
John mobiliserade sin notoriska handlingskraft, sin stålhårda vilja i kombination med klyftighet och skred till verket.

Ett tackbrev under pseudonym kom till redaktionen, ”tack för att ni äntligen sett igenom den där bluffmakaren och utsugaren”. Kalle var trött på att alltid göra allting sämre än John. Nu skulle han visa vem som hade starkast karaktär, John skulle bli så knäckt att han gav upp och försvann in i glömska. För att bräcka John slutade Kalle att äta.

Dagarna gick. Han levde på luft. Han njöt av att se fettet smälta bort framför hans ögon. Hungern var hans vän. Benknotorna syntes snart genom skinnet. Ingen hade bantat så fort förut och han blev intervjuad i Duck City Evening Mercury om sin bedrift. Det hade nämligen kommit ett anonymt tips till tidningen.
Kalle delade ut råd till alla han träffade och särskilt dem som inte bad om råd om hur de skulle göra för att lyckas lika bra som han.
KALLE A:S TIPS TILL LÄSARNA. Bestäm dig. Var hård mot dig själv. Avstå från att äta tre gånger om dagen och lägg in två mellanmål då du också avstår.

Vid en middag som han bjöd in bara John på klämde han på deras magar och sa att John nog fick anstränga sig lite om han ville hänga med i konkurrensen. Middagen bestod av ett glas vatten. Johns näsborrar vidgades och drogs ihop av missräkning när det gick upp för honom att han inte skulle få någon mat. Han bad om ett par kokta ägg för att stilla den värsta hungern. Då sprakade triumfen bland Kalles inälvor.

Men Johns förändrade levnadsvanor bar successivt frukt. Efter två kvartal var han tillbaka högst upp på tidskriftens lista och där har han stannat sen dess.
Kalle däremot. Ett vrak. För en dag kom hungern ikapp honom och ville ta igen allt han missunnat den sen han inledde sin svält. Plötsligt låg det mat överallt. Om den inte skulle ätas varför låg den då där? Var det inte meningen att allt som tillverkades skulle ätas? Av honom? Hela tiden? Varför hade han en mun om det inte var meningen att den skulle fyllas? Han var aldrig mätt och aldrig hungrig fast han åt och åt. På några veckor hade han återfått allt fett han tappat. Det var så det började. Något hade kopplats om i hjärnan på honom, han styrde inte själv. Inom kort var han en depå för den vita valen.

Men det här var många år sen. Ingen utom han mindes att han varit i tidningen och visat upp sina benknotor. Det var hans största stund. Han läste ofta det urklippet.

2
– Har du nånsin sett en flottfläck på mina förpackningar?
– Nej, aldrig, sa Kalle.

Johns förpackningar var gjorda i ett särskilt material som inte släppte igenom flott. Det var hans patent och hans stolthet. Han hade fått idén i Paris där han såg hur croissanterna gjorde påsarna blanka av fett. Det avskräckte inte parisiskorna, som aldrig tänkt på att man kunde äta mer än en croissant åt gången. De väntade dessutom tills de kommit hem, tagit av sig kappan, satt blommor i en vas och lagat en kopp café au lait. Då hade Johns kunder redan ätit tio croissanter på väg hem från bageriet för att fortsätta med tio till och det var bara början.

Då ville man inte se flottet.
Men en dag skulle även fransmännen förstå.

Kalle täckte munkarna med impregnerat JvA-smörgåspapper och satte på locket. Tjugo munkar i varje låda, en portion per låda.

När John gick in i livsmedelsbranschen fanns en allmän uppfattning om att normalportionen var en munk. Därför gav två munkar dåligt samvete. John beslöt att lära befolkningen att normalportionen var tio, varpå han successivt ökade den till tjugo. Folket måste inse att deras begär var legitimt och i samklang med marknadens omsorg om dem.
JvA’s – för folk som fullföljer vad de påbörjat.

3.
Kajsas hår rann ut över axlarna. Rosetten var rosa, samma färg som skorna. Hon såg alltid till att de två var i samma färg. Hon ägde tre set, gula, rosa, ljusblå.

– Låt mig få berätta hur det ligger till Kalle. Får jag det?
– Om du måste.
– Det är vad jag undervisar om, hur det ligger till, så jag kan det rätt bra. Så här ligger det till. Förut behövde dom indianerna, sen niggrerna, sen negrerna, sen judarna, sen immigranterna. Sen togs allt ifrån den moderna människan. Men då kom vi som genom ett underbart mirakel, och äcklet fick flöda fritt igen och formas till hårda små bulor av hat. Det var ju besvärligare förut, dom andra sorterna var det dom var, det gick inte att tvätta bort. Den som hatade var ociviliserad och okunnig så dom godare medborgarna fick trycka bort sitt hat. Men fettet går att ändra på. Är det något dom vet så är det det för dom magrar själva varje dag dom goda mänskorna med sina mänskliga rättigheter som en liten vimpel i munnen ständigt beredd att ut och flagga. Så oss får dom stampa på för vi kan ändra på att vi inte är som dom. Dom proppar oss fulla med mat och sen säger dom att dom kan skära ut våra smaklökar mot betalning för att få oss att sluta äta.
Kalle hade lyssnat utan att se på henne.
– Det är inte samma personer. John har ingen kirurgi i sin verksamhet.
– Tror du bara.
Kalle höll upp ett varnande finger och hans runda ögon blev ilskna springor.
– Jag är Johns handsekreterare. Jag jobbar vid hans sida varje dag. Inte du. Han är en seriös, hårt arbetande affärsman. Den bäste. Och jag arbetar åt honom.
Kajsa knöt och lossade på rosetten gång på gång.
– Proppar oss fulla med mat för att sen erbjuda oss tjänsten att sy ihop vår mage. Men hängt upp niggrerna i popplarna skulle dom ju inte ha gjort, inte dom inte. Medkännande konservativa, godhjärtade liberaler, kristna moralister, oj oj, nej nej nej, dom gråter vid blotta tanken på konstiga svarta frukter svängande i träden. Fettet är ohälsosamt, säger dom. Som om dom brydde sig om vår hälsa! Dom är så fettliterata att dom kunde starta sig en egen fettakademi med festtal, prisutdelning och högtidliga öppnandet om hösten. Där kunde dom sitta och avläsa fettet. Dom läser det mycket bättre än dom nånsin har läst en bok.

4.
Klockan fem på morgonen väcktes hälsokunderna som internerna kallades och klockan halv sex gick de ut i terrängen. De marscherade en mil på raka led över rötter och stubbar. Därefter frukost, ett proteinpulver med hallonsmak utblandat med vatten till en dryck. På det följde teoretiska lektioner i moralisk hälsa blandat med styrketräning för att förbränningen inte skulle sjunka vid stillasittandet. Övningarna centrerades kring två mantran, Just say no! och Just do it!

Lektionerna pågick fram till lunch då de serverades isbergssallad och tonfisk. Därefter promenad igen. Så studier av Duck Citys historia som ärorik nation. Klockan tre mellanmål, ett halvt äpple och en proteindryck med jordgubbssmak och samtliga aminosyror. Allt skedde under uppsikt av anställda läkare och dietister. Dessa fick särskilda förmåner för lägertjänst fastän presidenten var emot det med motiveringen att Duck Citys orörda natur var så storartad i sig själv att den borde vara förmån nog. Men han fick vika sig när inga läkare sökte tjänsterna uppe i bergen.

Kalle svor att om han kom levande härifrån skulle han aldrig mer gå ut i naturen. Han grät när han såg naturen.
På eftermiddagen skakade och frös han av energibrist, utmattning och förtvivlan. Han ville tillbaka till stan, han ville få äta igen. Men efter mellanmålet gick de in i simhallen och simmade tusen meter. Vid sex hundra meter tänkte han: Jag dränker mig. Nu slutar jag simma och dränker mig. Men han sjönk inte fast han slutade simma. Då sprutade övervakaren vatten på honom från en slang och en högtalarröst sa vänligt:
– Kalle A, simma på.

Han fortsatte. Han simmade. Han befann sig i den absoluta fysiska tröttheten där den bortre gränsen är nådd och överskriden och ingenting mera spelar någon roll. Samma program upprepades varje dag. Jag dränker mig, men han sjönk ej.

När de simmat var det kväll. På kvällarna hade de näringslära. En gång i veckan fick de träffa en psykolog och tala om orsakerna till sin hunger och sin fetma. Kalle var så utmattad att han inte fick fram några meningar men hördes gång på gång upprepa ett namn och bara det: farbror John, farbror John, John von Anderson.

Middagen bestod av lingon eller andra vilda bär som de plockat under dagens skogs- och bergspromenader samt kött från älg, buffel eller småvilt. Därefter stängdes de in på sina rum för natten.

Han andades ut sitt fett för varje andetag han tog och kände snart inte igen sig själv i spegeln på sitt rum och avhöll sig från att titta. Fängelse hade varit mycket lättare, tänkte han. Men lägret var för hans eget bästa, för att han skulle klara sig i Ahabs samhälle. Det samhället var här för att stanna och skulle han leva i det måste han förändras, sa lägerpersonalen.

[Dödssynd: frosseri]

▪ Lena Andersson

Lena Andersson
Lena Andersson

Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: