[110421] Den nordiska folkbildningen ser olika ut i de nordiska länderna. Den bygger på olika nationella traditioner och olika former av inflytanden ifrån andra länder, till en början mest från tysk kultur. Grundtvigs främsta inspiratör var Gottfried Herder, en av romantikens förgrundsgestalter. Här är nationen genom gemensamt språk och kultur den centrala enheten för skapandet av folklig bildning, folket sett som bärare av det sant nationella.
Svensk folkbildning har i huvudsak en annan grundkälla, nämligen Kants filosofi, främst genom den svenska motsvarigheten till Grundtvig, Hans Larsson. Detta tänkande står närmare upplysningen och dess starkare tro på förnuft, vetenskap och nytta. Den medborgerliga tanken att människan själv ska utträda ur sin självförvållade omyndighet är starkt närvarande. Grundtvigs inflytande sträcker sig mest till Norge och endast partiellt till Sverige och Finland. Denna nationella tradition och förståelse av folklig bildning har idag svåra problem med sin egen identifikation, både i förhållande till ett så kallat mångkulturellt samhälle och till globalisering.
Genom att följa det gemensamma begreppet bildning och dess transformationer kan vi söka en väg för att komma fram till vad folklig eller demokratisk bildning skulle kunna vara i mångkulturell och global mening. I begreppet bildning kan vi då innefatta det Grundtvig menade med upplysning i romantisk mening som han använde som alternativ till det tyska ordet bildning. Det klassiska begreppet bildning som härstammar från Wilhelm von Humboldt har genomgått stora förvandlingar, både i förhållande till informationsteknik och globalisering.
Lars Lövlie har visat vad teknokulturell bildning skulle kunna vara, i form av gränssnittet mellan människa och teknik, nätet och människan som cyborg. En globaliserad eller postkolonial förståelse av bildning kan med utgångspunkt från Goethes begrepp världslitteratur tolkas så att det inte längre är liktydigt med den västerländska litteraturens spridning över världen. Det är i stället de litteraturer som speglar sig i och översätts till varandra, då innefattande hela världen.
Med utgångspunkt i den bildningstanke jag skrivit om, bildning som resa i form av utfärd och återkomst, kan vi gå vidare i att forma ett globalt begrepp för bildning. Den hermeneutiska tanken om tolkning och förståelse, ses här som ett förhållande mellan det kända och det okända, det bekanta och det obekanta, mellan något ”hemma”, varifrån vi gör en utfärd, för att sedan komma tillbaka.
Men det är något nytt vi kommer tillbaka till. Det innebär att vi med utgångspunkt från vårt eget söker oss ut i världen för att skaffa oss nya erfarenheter och perspektiv, att vidga våra horisonter. Det innebär även att det redan bekanta sätt på spel, ibland ur spel, för att vi därigenom dialogiskt kan komma fram till något nytt, en ny förståelse av världen. Den tanken kan tillämpas på allt som förefaller oss främmande, från det som finns i vårt eget och det som kan vara mycket avlägset. Att koppla loss vårt eget och endast se det främmande kan leda till exotism. Men att se det främmande med egna ögon kräver att man öppnar sig i ett lyhört lyssnande till vad det andra är. Med utgångspunkt från den tanken har Peter Kemp sökt formulera en tanke om bildningen av världsmedborgare.
Världsmedborgaren har en klar egen förankring, men inser att den egna nationen inte är mer än en del av världen och att nationen är alltmer beroende av hur globen i stort har det.
Världsmedborgaren nöjer sig inte med att kunna sin egen tradition, utan studerar ”det andra” med utgångspunkt från det egna, med insikten att om man inte gör det så kommer man till sist inte heller att veta något om sig själv. Världsmedborgaren förhåller sig kritisk till sin egen tradition och öppnar sig för andras berättelser, för att med sin fantasi sätta sig in i andras omständigheter. Man behöver då inte komma så långt från det norra till det södra halvklotet för att möta fattigdom och stora sociala svårigheter som till stor del orsakats av den västerländska kolonialismen.
I samband med avkoloniseringen skapades det postkoloniala tänkandet, mest producerat av filosofer och författare som kommer från södra halvklotet och flyttat till det norra. Här är begreppet ”den andre” centralt. Tanken om den andre är skapat av Hegel i hans stora bildningsepos Andens fenomenologi. Han menade att självmedvetandet uppstår i förhållande till andra, som alltid bygger på ett över- och underordningsförhållande, ett herre – slavförhållande, men ett nödvändigt erkännande av varandra. Detta blev använt av den moderna feminismen i form av man – kvinna, och av de postkoloniala i form av kolonisatör – koloniserad.
I global bildning är det centralt att se vilket sammanhang man finns i och är beroende av, idag gällande hela globen. Här ingår att inse att världen är uppbyggd av ett västerländskt förtryck och att nationen endast är en del av det hela. Den består inte heller av de nationella enheter som nordisk folkbildning är uppbyggd kring. Den består av mångfald och i mångkulturell bildning ingår förståelsen av sig själv i mångfalden. Det håller då inte heller längre med mångkultur i bemärkelsen att vi ser människor som genom sin sociala och kulturella tillhörighet får hela sin position och bestämning.
Att se kulturer som fasta kategorier kan leda till schablonisering och klassificering av människor. Olikhet, diversity kan bytas till skillnad, difference, och difference öppnar för ett rum som finns mellan de fasta kategorierna, ett tredje rum. I detta tredje rum finns utrymmet för nya tolkningar, skapandet av något nytt som är oförutsägbart, för kreativitet och fantasi och där växer också utrymmet för en ny förståelse av bildning – global bildning.
Det huvudproblem som här reser sig är hur vi ska se på förhållandet mellan det allmänmänskliga, det universella, i förhållande till alla olikheter och skillnader som finns, det partikulära. Mänskliga rättigheter är universellt formulerade, men tar sig alltid partikulära användningar och uttryck. De tänkare som idag söker vägar för att finna balansen och den goda avvägningen mellan det universella och det partikulära hör framtiden till. Det är den globala bildningens huvudproblem.
