Hållbar utveckling kräver kunskap om naturen

[110421] När jag har lyssnat till Bengt Göransson inser jag att jag är divergent. Jag hoppar lite hit och dit och har nog lite av konstnärssjäl i mig. Våren är rätt årstid för det, nu händer så otroligt mycket. Alla fåglar och insekter får mig att titta hit och dit, känner dofter, hör saker. Det känns i kroppen.

Vi har börjat så frön hemma men vi är lite noviser på att plantera. Det växte upp långa stjälkar som knäcktes. Jag blev lite orolig för det och skulle köpte lysrörsarmatur. Så jag googlade efter billigaste armatur. Lösningen var ett helt vanligt lysrör som jag satte det över vår spjälsäng. Där la vi alla våra fröer som hade grott och blivit lite längre och nu mår de toppenbra. En son som nu är tre och en ettochhalvåring står nu utanför spjälsängen och kikar in på växterna; flikrabarber, ekbladssallad och vi pratar om vad vi ska hitta på med dem, att de ska ut i solen snart, att vi ska äta dem, hur gott det ska bli.

En tanke slår mig när vi sitter i detta orangefärgade rum. Det är som att sitta inne i en krokus – med instinkten att ta sig ut i ljuset. Och nu denna dag när solen ligger på efter vintern stiger saven i träden. Jag och min pojke skulle gå ut och ta lite björksav; denna underbara stärkande, mineralrika, kraftrika, kurerande vätska som stiger i björkstammarna.

Jag tog med handborr, plastslang och en dunk och min äldre son. Så ska jag sätta igång och borra för att sticka in platsslangen och lägga ner den i dunken och börja tappa av den kurerande vätskan. Jag sätter mig ner för att borra, när sonen säger: pappa, pappa. Ja, vad är det säger jag.
– Vi har inte frågat trädet.
Nej, just det. Vi måste fråga trädet först. Men hur ska vi fråga trädet då?
– Vi får sjunga.
Så sjunger han en sång som han hittar på. ”Lilla trädet, får vi ta saft från dig?” Vi sjunger den och så flödar saven ut. Nu har vi hittills fått tre liter och när jag kommer hem imorgon tror jag att vi har trettio liter.

Temat är: vad gör mig till människa? När jag ser min pojke komma fram till mig och säga att vi måste fråga trädet först, blir jag både varm och glad. Jag vet att min pojke har starka band till naturen. Det är som om barnet i honom var gjort för detta. Det är naturligt, lättsamt och lustfyllt.

Vi eldar med björk varje morgon och vi leker med nävern. När det blåser kramar vi trädet för att känna hur det känns. Han har ett förhållande till detta träd, precis som till mig eller sin lillebror. Det här är inte bara ett träd för honom utan en massa känslor också.

Någonstans i vårt liv tappar vi detta, förmågan att finna sin plats som en del i naturen. Vid 7-årsåldern händer något. Rent praktiskt är det då vi börjar skolan. Då går vi in i en annan värld och många band klipps. Björken blir en resurs, saven blir jobbig att tappa. Sången blir tramsig, förhållandet förändras och vi ger oss in i en annan värld.

Vi har gett oss själva namnet homo sapiens, den tänkande människan. Men i 95 procent av vår existens har vi varit samlare och jägare. Våra kroppar är gjorda för det. Våra hjärnor är utvecklade i samklang med naturen. Våra känslor är utvecklade i förhållande till träden och djuren för vår överlevnad. Men inte bara det, det handlar även om möjligheten till ett lustfyllt liv.

Det finns många berättelser om våra liv. Men en sanning som är svår att bestrida är att vi är en del av naturen. Vi är den tänkande apan, men fortfarande en apa. Varför är då anknytningen till naturen så viktig? Det har kommit många studier om detta. Ta barnen, hur mår de idag? Det finns mycket som de har tappat. Deras hälsa blir alltmer utsatt för stress och depression. Det är mycket som inte är bra och som jag inte känner igen från min egen barndom. Amerikanen Richard Louv skrev boken Last Child in Woods. När folk frågar mig vad jag sysslar med har jag svårt att svara på den. Men Richard Louv har myntat begreppet Nature Deficit Syndrom, naturbristsyndrom. Han har åkt runt i hela USA och intervjuat barn, föräldrar och lärare och frågat sig: Vad händer med barns relation till naturen idag?

När jag var liten och kom hem från skolan, slängde jag in skolväskan i lägenheten och sprang ner nio trappor, ut över parkeringsplatsen och in i den oändliga parken. Där träffade jag alla mina kompisar och där uppstod lekar av olika slag. Vi kröp på marken, låg bakom buskar, fick jord på fingrarna, svettades. Mamma ropade när det började bli mörkt och var dags att komma in och äta. Vi fortsatte ett tag till, tills jag blev inropad för tionde gången.

För många barn är det inte så idag. Vi har haft kurser om faror med naturen för föräldrar. Då visar det sig ofta att de är mer rädda för människor. Barnen hålls mycket närmare hemmet. Som med en hund vill man ha kontroll i den här farliga världen. Richard Louv drar slutsatsen att många av de sjukdomar och stress som förekommer beror på att barnen idag inte har tillräckligt starka band till naturen. Det finns många som arbetar för att skapa dessa igen. Man har funnit att när barn får möjligheter till ostrukturerad lek med sin tidlöshet, så läker mycket av problemen. Många av siffer- och bokstavsungdomarna är skickliga på att tolka det virrvarr av stimulans som finns i naturen.

När jag tog mina pojkar hit till Världskulturmuseet älskade de att klättra i trapporna. Det finns tydligen en trappa där de allra minsta gärna klättrar. Men i den byggda miljö som skapas av oss människor i stadsmiljö är problemet att det inte stimulerar på samma sätt. Det är enformigt och inte levande. Men i naturen utvecklas barnens förmåga att lösa problem. Naturen är ett dynamiskt och kaotiskt system. Oförutsägbart och okänt. Jag tror att det är skönt med något som är okänt. En bit av mig vill ha det som jag inte förstår hur det funkar.

Rädsla, mysterier och naturens dynamik – naturen ger barnen otroliga möjligheter till problemlösning, att anpassa sig till det som är och att vara i nuet. I staden är det lätt att tappa närvaron. Men vi föder upp barn som saknar dessa kvaliteter. Vi ger dem information om naturen och en pH-mätare. Och det är de som kommer att ta hand om oss och naturen när de blir stora.

Men det finns undantag. Vår granntjej har ridit hästar sedan hon var liten. Hon har ett otroligt nära förhållande till sin häst. Hon kör Horse-Man-Ship. Det bygger inte så mycket på att hon tränar hästen utan nästan tvärtom. Hon måste lära sig vad som sker inom henne för det påverkar hästen. Om hon blir förbannad så blir hästen rädd. När hon tittar på ett speciellt sätt så rör sig hästen. 70 procent handlar om att hon har kontroll över sina känslor.

Tänk dig då att du tar kontakt med den sista gruppen människor som lever som våra förfäder gjorde, bushmän i Kalahari. De har inte bara ett förhållande till ett träd eller en häst. De har det till gaseller, leoparder, ja allt som lever runt dem. Tänk att ha den kopplingen till sin plats.

I morse satt jag på tåget hit från Svenshögen. Jag pratade med en kvinna som skulle på akrobatisk yoga. Vi pratade om vad jag gör och om naturen. Hon kände då att det är vad hon vill, hon kunde identifiera den känslan utan att kunna något om naturen. Hon blir rädd när hon är ute i skogen och vet inte hur hon ska bete sig. Själv blev jag ledsen över hennes beskrivning.

Vad är det vi har tappat trots att vi har denna längtan efter kontakten med naturen? Är det bara att acceptera och gå vidare? Varför har bushmännen kvar denna förmåga? Som journalist blev jag utbränd år 2000 och sjukskriven under ett år. Jag började undersöka mig själv. I vilka situationer känner jag mig trygg, hel, glad, energisk, kreativ. Jag fann att det var i naturen. Jag bodde i England en period under sjukskrivningen. På dagarna gick jag ut och kröp omkring bland buskar. Hela kroppen ville tillbaka till den lilla pojke jag en gång var som sprang ut i parken. En räv kom en gång förbi, stannade och tittade på mig, Jag tittade tillbaka: Du först!

Vi kan ha kopplingar till naturen, som min son. Men det måste finnas vuxna runtomkring som leder honom vidare, som mentorer. Nu finns en rörelse som lär ut detta på det gamla sättet. Där vet man att vi har förlorat något som har fått konsekvenser för oss och för Jorden. Eller som man sa förr: Det vi gör mot bina, gör vi mot naturen och oss själva.

Imorgon samlas hemma hos oss nya och gamla bekanta, barn från dagis, totalt 20 barn och 30 vuxna. Det blir en dag tillsammans för att det är vår. Och vi kommer att dricka björksav.

▪ Miki Dedijer

Miki Dedijer är skribent och dokumentärfilmare och ger kurser i permakulturdesign, se www.vildkultur.se.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: