Folkbildningens viktiga utmaningar

[110421] Det är en välkänd tanke att demokrati kräver bildade medborgare. Demokrati är dock inte givet en gång för alla, utan måste ständigt reproduceras. Om vi inte gör det finns risken att demokratin går förlorad. Vi behöver också medborgare som engagerar sig i demokratiska frågor. Men ett sådant engagemang är inte heller givet utan vi måste alla fostras in i ett sådant aktivt medborgarskap.

Dagens skola och det pedagogiska systemet har frånsagt sig den uppgiften. Idag talar man om mer betyg, mer disciplin och om skolan som en vinstbringande institution. Skolans uppgift anses vara att förkorta avståndet mellan skola och arbetsmarknad. I ett sådant utbildningssystem blir vi alltmer konsumenter, ”voters and workers”. Vi röstar vart fjärde år och däremellan är medborgarna passiva betraktare av dem som utövar makt.

Det utvecklas ett paradigm som brukar kallas ”learn to earn”, att tjäna pengar på det man lärt sig. Det blir alltmer nyliberala idéer som styr; utbildning blir en tjänst som måste köpas istället för en mänsklig rättighet. Som medborgare reduceras vi till skattebetalare eller konsumenter.

Vilka utmaningar betyder det för oss som arbetar med folkbildning? Hur kan vi motverka destruktiva och antidemokratiska krafter i samhället? Samtidigt ska vi inte glömma att vi går från ett industrisamhälle till ett kunskapssamhälle. Här blir tillgång till kunskap och bildning alltmer väsentlig för att individen ska kunna leva ett gott liv.

Samtidigt finns globaliseringstendenser, som gör att demokrati alltmer får en global aspekt. Transnationella organ som FN och EU blir allt viktigare. Tänk bara på den pågående demokratirörelsen i Mellanöstern. Gränserna mellan olika kulturer suddas ut och kulturerna kommer allt närmare varandra. Därför kan vi tala om global demokrati; om medborgare med ett globalt perspektiv. Vi blir världsmedborgare istället för att vara nationalistiska. I takt med att transnationella organ blir allt viktigare förlorar nationalstaten mycket av sin betydelse. Istället framträder regionerna alltmer.

Allt detta betyder en förändrad kontext, i en tid som samtidigt som den har sina möjligheter, kan skapa en viss rädsla hos människor. Om vi inte hjälper folk att orientera sig i en tid av snabba förändringar, kommer de att bli rädda för förändringar. Resultatet kan bli att man drar sig tillbaka till det gamla och välkända, till nationalidentiteten. Till vad som anses vara svenskt och till svenskhet. Då uppstår mekanismer av uteslutning. Det möjliga blir alltmer begränsat.

Mångfald kan öppna för flera möjligheter. Sluter man sig däremot i sitt nationella skal (senast har Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och David Cameron talat om att återvända till den nationella identiteten), blir den lösning som detta erbjuder farligare än det ursprungliga problemet, nämligen multikulturalism. Nationalism är inte ett adekvat alternativ till multikulturalism. Vi behöver ett inkluderande kulturklimat där möten tillhör vardagen. Bildning öppnar då vägen för ett sådant klimat; den blir vägen till inkludering. Hur kan vi som folkbildare med en långvarig bildningstradition erbjuda en väg till inkludering, istället för den exkluderande väg som erbjuds av Merkel, Sarkozy och Cameron? Den gamla idén om blodsband som utgångspunkt för en nationell identitet är väldigt snäv. Den inrymmer inte så mycket. Frågan blir därför: hur kan vi som folkbildare idag använda gamla erfarenheter av folkbildning i demokratins tjänst?

Det som har varit folkbildningens egentliga uppgift har varit att bidra till utveckling av demokratin. Hur ska dessa erfarenheter kunna användas i en ny kontext? Hur ska vi göra dem användbara idag? Hur ska vi vidga våra visioner och horisonter? Hur bidrar vi till ett inkluderande samhälle, där alla lever ett gott liv och där makt och inflytande, där tillgången till kunskap inte bestäms av bakgrund?

Till sist vill jag lägga till att demokrati, bildning och kunskap inte är färdiga produkter utan mer att betraktas som processer. Som folkbildare är vår uppgift att underlätta dessa processer och själva bli del av dem. Vi har kallat dagens tema för ”tänk om”. För att uppmärksamma just dessa processer. För att bidra till omtanke och reflektion kring folkbildningens roll i det nya politiska och kulturella landskapet. Varken folket är detsamma som det var för några decennier sedan eller bildningsbegreppet detsamma som det var förr i världen.

▪ Rasoul Nejadmehr

Rasoul Nejadmehr arbetar på Region Västra Götaland med kultur- och mångfaldsfrågor. Han satt med i den senaste kulturutredningen.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: