Förortens nödvändiga kamp

[110609] ”Det kändes som vi vann OS!” sade fjortonårige Fitim Aliu när ungdomarna på Mixgården i Göteborgsförorten Hammarkullen med stöd av sina fritidsledare och en bred opinion sommaren 2009 vann kampen mot hotande nedskärningar på fritidsgårdarna. Fitim Aliu var en av dem som drog igång den namninsamling som inledde de framgångsrika protesterna. Politikerna backade helt i början av juli.

– Ska det bli bra beslut måste tydligen vi ungdomar agera själva, sammanfattar Hajer Alsaidan, som också deltog hela vägen. Fritidsledaren Pelusa Cornaglia på Mixgården hoppas att detta ska bli ett inspirerande exempel för andra som vill kämpa mot nedskärningar.

I maj 2009 fick Mixgården i Hammarkullen besked från sina chefer om att de – och två andra fritidsgårdar i stadsdelen Lärjedalen – skulle drabbas av en nedskärning på omkring tjugo procent av sin budget. Om nedskärningarna genomfördes skulle Mixgården behöva sommarstänga, och de viktiga timanställda ledarna med specialkunskaper och förankring i området sades omedelbart upp, med konsekvenser för gårdens socialt förebyggande verksamhet.

Ungdomarna på Mixgården reagerade direkt när de fick reda på planerna.
– Vi blev lessna och jätteoroliga. Vart skulle vi ta vägen om Mixgården stängde i sommar? säger Sanel Bayrami som fyller arton i november och som gått på Mixgården sedan han var tretton. Oron övergick dock snabbt i ilska. Skulle chefer och politiker tillåtas stänga gården i sommar? Aldrig! Skulle Rabi, Nabila, ”MJ” och de andra timledarna tvingas sluta? Aldrig!

– Alla blev jättearga, säger Sanel Bayramai som själv är en av de tio ungdomar som är med i ”De utvalda”på Mixgården, en sorts gårdsråd dit ungdomarna väljs ut av personalen och som är med och fattar beslut om verksamheten tillsammans med fritidsledarna. På ett möte i maj informerade personalen om chefernas besked. Fitim Aliu, en annan av ”De utvalda”, fick då en idé som han först inte hade självförtroende nog att riktigt ta på allvar själv; men… kunde de inte starta en namninsamling i protest?

– Jag sade det på skämt först, men de andra tyckte det var ett bra förslag, säger Fitim Aliu. Idén föddes inte ur ett vacuum utan han hämtade den från en tidigare händelse i en skola i Hammarkullen där Fitim hade en kompis vars familj hotades av utvisning. Killens skolkompisar startade en namninsamling i protest.

– Familjen fick stanna. Och gick det då så tänkte jag att det kunde hjälpa även på Mixgården, förklarar Fitim sin tanke som sedan förverkligades när ”De utvalda” -gruppen hängde på förslaget. Han formulerade kravet ”Rädda Mixgården och personalen som är timanställda”, printade ut listor och gick sedan tillsammans med några andra Mix-ungdomar ut i Hammarkullen och samlade namn. På torget och biblioteket men framför allt i skolorna.

– Vi gick runt i korridorerna, men också in i klassrummen där lärarna lät oss berätta om listorna. Jag tror inte det var någon som inte skrev på, berättar Fitim Aliu, som sedan vårsommarens händelser hunnit fylla femton.

Ungdomarna drevs av en kraftfull blandning av oro och ilska. Varför reagerade de så starkt? Sanel, Fitim och många av de andra som får frågan har närmast identiska svar:
– Mixgården är mitt andra hem.

Alla talar de om fritidsledarna på gården som syskon eller extra föräldrar, och Sanel Bayrami lägger även till några ord som inte känns självklara från en artonåring med ett till synes tufft yttre.
– Det finns kärlek här, säger han. Han upprepar orden två gånger.

Hammarkullen är ett socialt utsatt område med fattigdom, trångboddhet och segregation. För många är alternativet till fritidsgården gatan eller torget. I den invandrartäta förorten bor människor från ett mycket stort antal nationaliteter. Samtliga ungdomar på Mixgården har flyktingbakgrund.
Flera ungdomar som tidigare gått på gården hälsar fortfarande på ibland. Edison Yakob, idag 22, är en av dem. Han kommer från Irak, har bott i Hammarkullen i tolv år och gick på Mixgården ”i alla år” under sin uppväxt. Varför var gården viktig för honom?
– Personalen är guld, de har löst våra problem, jag ljuger inte, säger han och berättar att han och hans kompisar för ett antal år sedan var inblandade i hårda bråk med somaliska ungdomar i området.

– Vi kom inte överens utan hade en konflikt i tre fyra år, säger han. Konflikten ledde till våldsamheter med bland annat misshandel och polisen ingrep. Det blev också ett stort bråk på fritidsgården mellan de olika ungdomsgrupperna.

– Personalen på Mixgården gjorde det polisen inte kunde. De pratade med oss hela tiden, de förstod att vi egentligen är snälla och inga djur. De tog med oss på läger i två nätter tillsammans med somalierna. Sedan löste det sig och vi blev kompisar, berättar Edison Yakob.

Innehållet i hans berättelse känner jag senare igen, om än i andra formuleringar, i en forskningsrapport om Mixgården som gjorts på uppdrag av BRÅ. ”Vi menar att det finns starka argument som talar för att Mixgårdens verksamhet har stora samhällsbyggande och brottsförebyggande effekter”, sammanfattar forskarna.

Nastaran Nedaei är 22 år och också gammal ”Mixare”. Med sina rötter i Azerbadjzjan kom hon till Hammarkullen som liten och under uppväxten kände hon sig ofta utanför. För henne blev gården en räddning under högstadieåren då hon, som hon själv säger, var ”en riktig gangsterbrud”. Hon hade högst frånvaro i skolan och vantrivdes svårt. Skolan blev ett tvång.

– Men på Mixgården var det ju frivilligt. Och där ville jag verkligen vara. Personalen där får var och en att känna sig speciell, även jag. De har fostrat mig, kan man säga. Jag fick lära mig ta ansvar och visa respekt. Och där kunde jag vara mig själv. Mixgården fick mig att börja tro på mig själv och att våga drömma, säger Nastaran Nedaei , som idag pluggar på universitetet och just börjat jobbat extra på Mixgården
– Jag vill ge tillbaka för att jag själv fått så mycket här, säger hon.

På namnlistorna fick Fitim Aliu och de andra ungdomarna ihop omkring omkring 700 underskrifter. Nästa steg i opinionsarbetet blev att de, med hjälp av sina fritidsledare, bjöd in ansvariga chefer och stadsdelsnämndens politiker till ett möte på Mixgården i slutet av maj. Mötet samlade ett drygt hundratal personer: yngre och äldre ungdomar, andra boende i området, föreningar, kyrkan, polisen, skolan, med flera. En tjej kom trots att hon själv tagit studenten samma dag.

Stämningen på mötet blev allvarlig och stundtals hård. Många ungdomar vittnade om hur mycket Mixgården betytt eller betyder för dem, och politiker och chefer fick ta emot tuffa frågor och kritik. Stadsdelsnämndens socialdemokratiska ordförande Shadiye Heydari tyckte för sin del att alla måste vara med och ”spara”, och uppmanade ungdomarna att ”inte inta en offerroll” eftersom även andra drabbas. När hon sade att det faktiskt hade gått bra för henne själv under uppväxten utan fritidsgård fick hon mothugg av flera ungdomar: ”Det var väl i ditt hemland, vi är inte i våra hemländer, vi är i Sverige nu!”

Mötet avslutades med att ungdomarna lämnade över namnlistorna till nämndens ordförande. Politikerna backade inte om nedskärningen, men gav ett besked som ändå innebar en liten, men viktig delseger för ungdomarnas protester; nedskärningen skulle nu tas upp till politiskt beslut. Dittills hade cheferna försökt driva igenom den som ”effektivisering”, väl dold i snåriga tjänstemannarapporter. Nu levde frågan vidare. Och därmed ungdomarnas hopp. Knappt tre veckor senare, den 16 juni, skulle nämnden ta beslut.

Veckan efter politikermötet på gården deltog en grupp Mixungdomar och två av fritidsledarna på ett av stadsdelsnämndens sedvanliga (och vanligtvis mycket dåligt besökta) ”dialogmöten” där boende i stadsdelen kan ställa frågor. Den här gången blev mötet, på Hjällbo bibliotek, ”det mest välbesökta hittills”, enligt en lätt förvånad nämndordförande. Marcello Mwkic, tretton år, satt länge tyst i diskussionen, men tog till sist mod till sig och räckte upp handen.

– Har ni sett Rosengård? Där är det många som tjuvar mopeder, bråkar och håller på. Där har de stängt fritidsgårdar. Men vi får stöd av personalen på Mixgården. Utan den kan Hammarkullen bli som Rosengård, sade han.

Som svar på hans och andras kritik och frågor på mötet upprepade S- ordföranden Heydari ihärdigt två saker: inga besked skulle ges innan nämndmötet och hon stod fortfarande fast vid att ”budgeten räcker inte – alla måste hjälpas åt att spara”.

Mixgårdens fritidsledare underströk på mötet att alla tre gårdarna i stadsdelen; Hammarkullen, Bergum och Hjällbo är viktiga och att det vore fel vilken gård som än drabbades av nedskärningen. Personalen på de tre gårdarna försökte inför beslutet hålla kontakt och peppa varandra för ett gemensamt intresse.

Vid det här laget började stödet för Mixgården och de andra gårdarna breddas. Förskollärare och specialpedagoger i Hammarkullen skrev ett protestuttalande, sjukvårdens flyktingbarnteam skickade en stödhälsning och SKTF, fritidsledarnas fackliga organisation, förklarade sig oeniga med nedskärningsplanerna. På besök i Hammarkullen var det svårt att hitta andra reaktioner än fullt stöd; skolkuratorer, poliser, affärspersonal, kyrkan, alla uttryckte de sitt missnöje med nedskärningsplanerna. Små tecken kom också som tydde på att protesterna hade börjat få effekt.

På ”dialogmötet” i biblioteket ställde ungdomarna frågan till ordförande Heydari vad de själva kunde göra för att påverka. ”Kom till nämndmötet på tisdag! Det är ett öppet möte.”, blev hennes svar.

Det skulle visa sig att nämndmötet, den 16 juni, även det blev ”det mest besökta hittills”. En timme innan mötet skulle börja samlades folk på Mixgården och gick i samlad tropp, som ett litet demonstrationståg med banderollen ”Rör inte Mixgården” i täten, ner till nämndens sammanträdeslokal. Platsen utanför fylldes inför de förbipasserande politikernas förvånade miner. ”Vad ska vi göra? Rädda gården!”, ljöd ropen innan alla följde efter politikerna in.

Mötet var öppet för åhörare så en lätt överrumplad funktionär plockade fram extra stolar. Ett sjuttiotal ”gäster” omslöt efter en stund politikernas långbord.

Det är två olika världar som möts i salen. I mitten alla nämndpolitikerna med tjänstemän och föredragande chefer. Längs väggarna dubbla stolsrader med ungdomar, alla med flyktingbakgrund, varav de flesta sannolikt aldrig tidigare bevistat något liknande. Många är sammanbitna (”gästerna” får inte yttra sig och disciplinen är total); en och annan snarast lätt uttråkad när mötesformalia dras igång.

Den föreslagna nedskärningen på de tre fritidsgårdarna är på 1,5 miljoner. 300 000 är redan genomförda och omöjliga att få tillbaka. På mötet handlar det om återstående 1,2 miljon.
Förslaget dras igenom av en Barn- och Ungdomschef som vill skära över hela linjen. Två punkter gäller fritidsgårdarna. I en timme böljar debatten fram och tillbaka.

Sedan drar det ihop sig till beslut på mötet. Vad ska hända? Efter en ajournering för överläggning med sin trepartigrupp tar ordförande Heydari till orda: ”Vi är i ett ekonomiskt svårt läge…”, börjar hon (och många stelnar till), men sedan kommer det: ”Men vi har lyssnat på ungdomarna. Vi kommer inte att godkänna punkterna om nedskärning på fritidsgårdarna!”. (Heydari har senare berättat att hon fick allt svårare att sova på grund av ungdomarnas krav och protester).

Reaktionen i salen blir nästan övertydligt tudelad. Medan en formell stadsdelschef harklar sig besvärat bryter en spontan applåd ut från ungdomarna. Byråkratisk reflex ställs mot äkta segerglädje. Två världar. Ungdomarna kramar om varandra och sina fritidsledare; ”Vi vann!”

På segerfesten några dagar senare samlar fritidsledaren Lina Renholm Nyby, med tretton års arbete på Mixgården bakom sig, ihop intrycken. Hon talar om en ”lektion i demokrati”.
– Vi har stött ungdomars kamp hela vägen. Vi vill lära dem och stödja dem i hur de verkligen kan påverka, säger Lina Renholm Nyby.

Kort efter segerfesten kom sedan signaler som gjorde att denna demokratilektion gick till förlängning. Nämndens tjänstemän, som ju fått sitt förslag nedröstat, valde (eftersom det fomella beslutet var att de fick uppdrag att komma med ett nytt förslag) att återkomma med i stort sett samma nedskärningsförslag till nästa möte! Och då började nämndordföranden Heydari svikta på frågan om hon skulle komma att stå fast. Så drygt två veckor senare, den 7 juli, var Mixgårdsungdomarna och deras ledare tillbaka i sammanträdeslokalen, oroliga för att bli svikna i matchens sista minut (eller snarare på övertid). Lika sammanbitna som förra gången ”omringade” de åter politikerna. Och trycket från opinionen gjorde att politikerna avvisade även det nya tjänstemannaförslaget. Ungdomarna vann – igen!

Efter slutsegern funderade ”Mixarna” på hur framgången blev möjlig.
– Ska det bli bra beslut måste vi tydligen agera själva, sade fjortonåriga Hajer Alsaidan. Fritidsledaren Pelusa Cornaglia underströk betydelsen av att man kunnat hålla enigheten mellan ungdomar och ledare och mellan de tre olika gårdarna. Samtidigt diskuterade de det smolk som återfanns i nämndbeslutets glädjebägare. Den stoppade nedskärningen på fritidsgårdarna kommer i stället att tas från grundskolans budget. Något som i annan form riskerar att drabba precis samma ungdomar som också går på fritidsgårdarna, vilket förstås ingen av Mixgårdens personal eller ungdomar vill. Hajer Alsaidan uttryckte sin mening i en tydlig bild:
– Det var ju dumt att politikerna valde att laga ett hål med ett annat hål, sade hon med oro för att de nu i stället ska ta bort lärare i hennes skola. Men kanske är det i så fall möjligt att protestera även mot det?
– Visst, vi är beredda att ta också den fajten. Hoppas bara att vi får stöd i så fall, sade Hajer Alsaidan.

På den andra segerfesten, en fika på gården, var det lättnad som dominerade stämningen. I sommar har sedan Hajer, Fitim, Sanel, Marcello och de andra ungdomarna kunnat vara på Mixgården som vanligt. Deras seger gjorde att pengarna för att ha sommaröppet kom tillbaka till verksamheten. Och de uppsagda timledarna är nu tillbaka på gården. De två andra gårdarna har likaså fått sina borttagna resurser tillbaka.

Så personalen på Mixgården kan, åtminstone tills vidare, arbeta på i stort sett som förut. Att politikerna backade för opinionen ser Lina Renholm Nyby som en stor seger också för den metod fritidsledarna på Mixgården sedan länge utvecklat för sitt förebyggande arbete. En metodik som, förutom att den blivit föremål för en forskningsrapport, också blivit prisbelönt och något som personalgruppen ofta får presentera på studiebesök från när och fjärran.
– Det är viktigt att det finns tid och resurser inte bara för traditionell gårdsverksamhet utan även för samverkan, områdesarbete och fördjupade individuella kontakter med de ungdomar som är i riskzonen för sociala problem, säger Lina Renholm Nyby.

I spåren av ungdomarnas framgångsrika opinionskamp och beslutet i juli har stadsdelsnämndens majoritet i augusti antagit en Mål- och inriktningsplan som understryker att fritidsgårdarna i Lärjedalen ska ”erbjuda stimulerande och utvecklande miljöer för ungdomarna” baserat på ökad integration, jämställdhet, och att bland annat sommarlovsverksamheten ska ”utvecklas”.

Men fritidsledargruppen på Mixgården kan och vågar trots detta inte andas ut ännu. Mål- och inriktningsplanen ska ju omsättas i praktiken också. Genom chefsbeslut har de nu efter sommaren blivit ålagda att utöka sina öppettider och sin verksamhet utan att få tillskott av personalresurser, och inför 2010 års budget ska stadsdelen Lärjedalen sammanlagt skära ner över 50 miljoner kronor. Lina Renholm Nyby är därför på sikt orolig för det förebyggande ungdomsarbetet i sin helhet.

– Förebyggande arbete måste vara långsiktigt . Om det börjar raseras så kommer det ta många år att bygga upp det igen, säger hon.

Så framtiden får utvisa om Fitim Aliu och hans vänner behöver printa ut nya protestlistor och åter börja samla underskrifter i Hammarkullen. Måhända är det allra viktigaste resultatet av de gångna vårsommarveckornas ansträngningar det självförtroende som många av ungdomarna på Mixgården fick av det de åstadkom. Sjuttonårige Hama Sheikhe, en av dem som deltog aktivt i kampen, sade dagen efter politikerna backat att ”Det känns som vi kan göra allt. Att ingenting är omöjligt”.

Vad hände sen?
Sedan artikeln om Mixgården skrevs, för snart två år sedan, har en hel del hänt i Hammarkullen:

På Mixgården har verksamheten fortsatt med oförändrade personalresurser. Men arbetsuppgifterna har utökats med ökat öppethållande och fler besökande barn och ungdomar, i praktiken en sorts nettonedskärning. Hela tiden hotar nu nya nedskärningar i fritidsbudgeten, vilka personalgruppen motsätter sig genom bland annat facklig aktivitet.

Med direkt inspiration av framgången på Mixgården bildades i augusti 2009 på ett välbesökt möte Nätverket ”Hammarkullen mot nedskärningar – för en levande förort”, som senare bytt namn till ”Hammarkullenätverket”.
Nätverket, som är brett och partipolitiskt och religiöst oberoende, ställde sig som första uppgift hösten 2009 att driva en opinionskampanj mot det stora nedskärningspaket i stadsdelens budget hösten 2009, vilken det talas om i slutet av artikeln.

Nätverket genomförde flera demonstrationer, politikermöten och andra aktiviteter och uppnådde en delframgång. Protesterna tvingade politikerna att (temporärt) backa på stängningen av biblioteket, liksom stängningen av fritidsgården i Olofstorp. Budgetnedskärningen som först planerades till 40 miljoner slutade på ”bara” 26 miljoner (pengar som skars bort från i första hand skolornas resurser).

Våren/sommaren 2010 kom nästa hot om stängning av det mycket populära och välbesökta stadsdelsbiblioteket vid Hammarkulletorget. Nätverket genomförde då en protestaktion – med bland annat en namninsamling och ett brett kulturevenemang på torget i juni – där kravet på att bevara biblioteket framfördes på ett flertal språk. Kampanjen lyckades, så politikerna fick (återigen) backa på planerna om stängning och lovade att tills vidare bevara biblioteket.

Nätverket har sedan dess kontinuerligt drivit två frågor samtidigt: Dels fortsatt arbete mot nedskärningar i olika verksamheter (just när detta skrivs, i slutet av maj, har en demonstration genomförts i Angered mot stadsdelspolitikernas planer på att skära bort nittio tjänster i skolorna i stadsdelen) – och dels arbetet för att skapa ett café som ska kunna drivas av nätverket och fungera som en samlande mötesplats för olika gruppers aktiviteter i Hammarkullen (se annan artikel).

▪ Björn Rönnblad

Demonstration mot nedläggning av Mixgården
Demonstration mot nedskärningar på Mixgården 2009.

Porträtt på Sanel Bayrami.
Sanel Bayrami, mångårig besökare på Mixgården.

Porträtt Fitim Aliu
Fitim Aliu drog igång en namninsamling.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: