Förorten har framtiden i egna händer

[110609] Utan att blunda för fattigdom och segregation tycker jag det är dags att skriva in sig i ytterligare en berättelse om förortens framtid. Artikeln bygger på iakttagelser av samhällsbyggande från tre delområden i Angered, nämligen Gårdsten, Hjällbo och Hammarkullen. Grundläggande skillnader i strategival har lett till olika sätt att möta de utmaningar dagens globala samhälle erbjuder. Min utgångspunkt är att den ökande graden av komplexitet och snabb förändring som präglar dagens samhälle öppnar för helt nya och ytterst gynnsamma möjligheter till utveckling i just dessa områden.

I de förorter där de nya svenskarna bor finns hela världen representerad. Denna mångfald utgör både den stora möjligheten och det stora hindret. Möjligheten utgörs bl.a av den frihet i tänkandet som utifrånperspektivet på Sverige och den dubbla identiteten öppnar för. Man är inte fast i ”det självklara” sättet att tänka som inifrånperspektivet kan medföra. De boendes mångfald och variation öppnar dessutom för gränslösa erfarenhets-, kunskaps- och språkvärldar. Hinder är bl.a språkbarriärer och bristen på gemensam historia som binder samman människor i traditioner, tänkesätt och samlande berättelser. Berättelser av det slag som å ena sidan ger identitet, tillit och likartade tolkningsramar, vilka formar grunden för samhällets institutionella uppbyggnad och å andra sidan medför en tröghet i tänkesätt och traditioner som dessa institutionella sammanhang lätt blir bärare av. Något som hämmar förmågan att se behovet av förändring. I förorten uppenbarar sig förändringsbehov varje dag.

Det är emellertid ingen självklarhet att förortens många världar öppnar sig utåt mot varandra och blir till rörliga och skapande miljöer helt på egen hand. Lika gärna kan mångfalden och variationen leda till rädsla, inskränkthet eller konfliktfylld spänning inom och mellan olika grupper. Och i mötet med traditionstyngd svensk förvaltningskultur är det långtifrån självklart att mångfalden ses som en resurs. Om så varit fallet hade inte segregationen i Göteborg varit bland den värsta i Europa.

För att Göteborg skall kunna nyttiggöra mångfalden som resurs behövs en systematisk kunskapsutveckling och ett begreppsliggörande av redan gjorda erfarenheter. På så sätt kan den kultur som förmår göra mångfalden kreativ synliggöras och inspirera andra. Denna förmåga till kulturskapande är i mina ögon en av förortens mest värdefulla tillgångar. Den kan frigöra en outtömlig, men extremt outnyttjad, resurs. Hammarkullen som område har goda förutsättningar att bli ett föredöme i en sådan utveckling. Då krävs i så fall en samling på lokalsamhällsnivå, stöd från myndighetssidan och en samsyn kring några viktiga frågor, nämligen:
• Att den viktigast tillgången är medborgarnas engagemang och förmåga att samorganisera de resurser som finns inbäddade i föreningsliv, kulturgrupper, religiösa grupperingar och andra lokala sammanslutningar.
• Att den kommunala förskolan/skolan är en av de viktigaste institutionerna i det lokala utvecklingsarbetet. (Den har tyvärr inte fått/tagit chansen att utvecklas till en spjutspets inom lokal kunskapsproduktion och lokalsamhällsutveckling och därigenom format sig till ett center för stärkandet av ett aktivt och globalt medborgarskap).
• Att det lokala näringslivet är en sektor som kräver en medveten organisering av sina gemensamma resurser för att bli den kraftkälla den har förutsättningar att bli.
• Att de offentliga verksamheterna inser behovet av genomgripande förändringar.
• Att samverkan med kommunala och statliga institutioner utanför lokalsamhället, som delar vision, är avgörande.

Det är inte inom varje enskild sektor i lokalsamhället nyckeln till Hammarkullens framtid finns, utan i förmågan till mellanrumslig organisering. Det är när verksamhetens/organisationens/-företagets/föreningens/bostadsbolagets egna möjligheter dockas ihop med andras, i och utanför lokalsamhället, som det stora språnget ges goda förutsättningar. För att möjliggöra en sådan utveckling krävs gemensamma uppgifter att investera tid, engagemang och resurser i. Märk väl att ett samarbete av det här slaget bygger på jämlika parter och inte på någon som kommer utifrån ”för att hjälpa förorten”. Snarare handlar det om personer som vill vara del av en dynamisk miljö för att få hjälp till egen förändring. Hammarkullens medborgare är de som skulle kunna ta initiativet till en sådan utveckling. Utmaningen blir att bryta sig ur den traditionella bilden av ”förortens förhållande till Göteborg”, en bild som påminner om Tredje världens förhållande till västvärlden. Den offentliga förvaltningens förmåga att svara an på en sådan rörelse blir avgörande. Av Hammarkulleborna krävs att de på bred front börjar se kraften i sina egna möjligheter och ger barn och unga chansen att bli del av en samhällsbyggande gemenskap.

I mer väletablerade områden saknas denna förutsättning till utveckling. I dessa områden håller man mångfalden stången och söker värna de resurser man skapat. På så sätt bidrar man till att segregationen upprätthålls och härigenom bevaras också ett konserverande system inom offentlig förvaltning, bostadsmarknad och näringsliv. Integrationstanken får inte hota de etablerade systemens effektivitet. En skolledare i centrala Stockholm kommenterade att så många elever från förorten sökt sig till hans skola. ”Mycket positivt! Alla kommer in bra och är studiemotiverade.” På frågan vilka förändringar skolan vidtagit för att möta dessa nya medborgare från världens alla hörn svarade han: ”Inga. De har sökt sig till vår skola för att få det vi kan leverera, dvs kunskap och ordning och reda.” En pappa som varje morgon körde sin dotter från förorten in till denna skola instämde i beskrivningen. Den kommunala skolan nära hemmet förmådde inte skapa en skolmiljö där lärandet framstod som meningsfullt. Pappan uttryckte att den inte gav dottern verktyg för att bli en integrerad medborgare i det svenska samhället. På den nya skolan i innerstan fick hon det hon behövde.

Underförstått i bådas berättelse var att ”det rådande svenska samhället” var det alla skulle in i. Jag för min del försöker ta mig ur det samma genom att som universitetsanställd förlägga allt mitt arbete till Hammarkullen. Jag ser att oförmågan till egenförändring och systemförändring inom universitetet i city gör det svårt att möta den framtid jag här skisserat på ett jämlikt, demokratiskt och solidariskt sätt. Segregationen i Göteborg och fattigdomen i förorten förvärras oavbrutet, samtidigt som vi är många som får det allt bättre i andra områden. Men jag är hoppfull inför framtiden och undrar vad Hammarkullen kan lära från tidigare förändringsinsatser i Gårdsten och Hjällbo?

Gårdstenssatsningen saknade några viktiga inslag
I slutet på 90-talet fattade regeringen beslut om en omfattande insats i Gårdsten. Stora ekonomiska investeringar gjordes där bostadsbolagen och stadsdelsförvaltningen var de aktörer som skulle bana väg för viktiga samhällsförändringar. Göteborgs Kommun bildade Förvaltnings AB Framtiden för att under en kappa samla alla kommunala bostadsbolag i Göteborg. En liknande förändring i Gårdsten samlade alla kommunala bostadsbolag under Gårdstensbostäder AB som genom kraftfullt ledarskap gav den satsningen en rivstart. Hus byggdes om, boende engagerades i grannskapsarbete, området fick ett nytt torg, man satsade på utbildning och egen arbetsförmedling och de lokala företagarna fick lokaler för sin verksamhet. Det var mycket som var positivt i den satsningen, men den utgick i allt för hög grad från Gårdstensbostäders egen vision och skutans kapten fanns där.

Stadsdelsförvaltningen var med på färden genom extra medel från regeringen och även där fanns en entusiasm som ledde till satsningar på nya projekt. Samverkan med Gårdstensbostäder ägde givetvis rum, men flera företrädare för socialtjänsten på den tiden kände en negativ hållning från Gårdstensbostäders sida. Pedagoger jag pratat med, som arbetade på Gårdstensskolan under sent 90-tal, nämner en liknande hållning till skolans arbete från bostadsbolagets sida. Bilden som förmedlas var av ett bostadsbolag som själva ville ta över flera av det man upplevde som ”kommunens stelnade offentliga insatser”. En hållning som flera pedagoger idag tycker svängt och blivit mer positivt.

Min bild, som verksam i Angered under denna tid, var att verksamhetstänkandet dominerade inom Gunnareds kommunala förvaltningsledning. Något som fick till följd att förskolan, skolan, fritidssektorn, äldreomsorgen och socialtjänsten i stort fick utvecklas inom sina respektive domäner. Nätverken mellan olika verksamhetsgrenar prioriterades inte som viktiga utvecklingsområden. Genom extramedel kunde tillfälliga projekt skapas som visade på sådana möjligheter, men när dessa drogs in försvann många av projekten och utvecklingen avstannade då den i för hög utsträckning vilade på några få eldsjälar.

Tidigt underskattades den kommunala skolans betydelse för det lokala samhällsbyggandet, vilket var mycket beklagligt. På Gårdstensskolan fanns nämligen pedagoger som såg föräldrarna, det omgivande lokalsamhället och de hemländer eleverna kom ifrån som viktiga delar av den moderna skolans lärandemiljö. Dessa tre samarbetspartners till skolan är i mina ögon nycklar till morgondagens skola. Det ligger mycket i uttrycket att det krävs en by för att fostra ett barn och den insikten fanns hos flera pedagoger på skolan. Delar av de centrala pengar som fördelades ut till kommunerna satsades också i projekt för att stödja just en sådan utveckling. Problemet för Gårdstensskolan, idag omdöpt till Internationella skolan Gårdsten, var att inte heller förvaltningsledning eller politiker förstod värdet av den kommunala skolan för lokalsamhällets utveckling. Den har successivt tömts på resurser genom att skolpengen använts för att täcka underskott i andra verksamheter. Hälften av de elever som har skolan som sitt upptagningsområde har valt att flytta sina barn till andra skolor. Många föräldrar har förstått att skolan av de styrande inte ses som en framtida investering. Då kan de heller inte anförtro sina barns framtid till den skolan. Skolpengen tar de med sig till nya skolan. Fortsatta nedskärningsbeslut är i antågande även inför denna sommar.

Bristen på demokratisk samordning av det lokala samhällsbyggandet har lett till ett ineffektivt utnyttjande av resurser. Kostnaderna för Gårdstens strategi har fallit hårt på skolan, socialtjänsten, räddningstjänsten och polisen. I samhällsupplösningens spår finns andra grupper som erbjuder långt mer lönsamma och snabba belöningar för unga människor som inte ser ljuset i den tunnel som pekar mot framtiden. I skolan faller kostnaden för detta på de familjer vars barn inte får det stöd de har rätt till, på sjukskrivningskontot för personal, på förlorad skolpeng och på kostnader för personal som slutar och som varit kulturbärare för den positiva kultur jag nämnt ovan. Det tar år att som enskild pedagog utveckla förmågan att skapa kultur som gör mångfald till en resurs. Ännu längre tid tar det att utveckla den inom ett arbetslag eller en hel verksamhet. Kan man vända på devisen att det krävs en by för att fostra ett barn och säga att det räcker med ett gäng ungdomar för att vända en positiv utveckling i en hel by? Och vilka kostnader medför det?

Hjällbo väljer en annan väg
Efter Gårdsten stod Hjällbo på tur för att få del av omfattande utvecklingsmedel. På nära håll följde jag den satsningen och försökte förstå vilka lärdomar man gjort från arbetet i Gårdsten. Jag såg två avgörande skillnader. För det första hade man insett att samarbetet mellan bostadsbolaget och den offentliga förvaltningen måste vara mer jämlikt. Hela upplägget byggde därför på en samverkan mellan dessa båda dominerande krafter i området. För det andra insåg man hur viktig den kommunala skolan var för områdets utveckling. Delar av de centrala pengarna från regeringen användes i Hjällbo för att möjliggöra en satsning på skolan. Däremot valde skolan en helt annan väg än Internationella skolan Gårdsten. Resurser avsattes för att hela skolans personal skulle kunna åka till USA för en utbildning i Monroepedagogik. Namnet kommer från en pedagog som på ett kraftfullt sätt lyckats vända utvecklingen i utsatta skolor från katastrofala till ”bäst i test”.

Lärdomarna från den resan ledde till en satsning på tydligt ledarskap, en tydlig lärarroll, en stark fokusering på ämnesstudier och på en ämnesdidaktik med tydlig struktur som alla skulle följa. På det sättet ville man skilja ut skolan från områdets mer röriga och splittrade omvärld. Skolan skulle erbjuda en skillnad i form av ordning och god studiemiljö med fokus på ”en bra svensk skola”. Genom ett kraftfullt fokus på ämnesstudier och egen verksamhetsutveckling blev skolan mer en ö i området än en självklar part i det gemensamma samhällsbyggandet på nätverks- och områdesnivå. Det enligt mig problematiska i detta val var att avståndet ökade mellan den globala verklighet eleverna bar med sig in i skolvärlden och det informella lärande som sker i deras vardag utanför skolans väggar å ena sidan och de kunskaper skolan premierar i sitt lärande å den andra. Vad man fått i Hjällbo är en skola som låtit tala om sig och blivit en modellskola för andra att inspireras av, men som motor i det kontinuerliga lokalsamhällsbyggande jag argumenterar för här utgör den ingen tung spelare.

Hammarkullen bär på möjligheten till ett tredje val
Hammarkullen är det område som mest konsekvent och under många år haft områdestänkande som ledstjärna och fler verksamheter inom stadsdelsförvaltningen där kulturskapandet varit medvetet. På 90-talet klargjorde politikerna i den lokala nämnden att alla anställda inom offentlig verksamhet skulle omfatta ett områdestänkande. Bland såväl ledning som anställda fanns många som tog detta till sitt hjärta, om de inte redan hade gjort det. Under åren har detta sätt att tänka och handla fått flera starka fästen i området. Idag finns ett medvetet arbete bland flera inom stadsdelsledningen i Hammarkullen på det tredubbla verksamhets-, kluster- och områdestänkandet. Det finns exempel på hela verksamheter inom t ex förskolan, skolan och fritidsverksamheten som arbetar på samma sätt. Inom andra verksamheter i området finns anställda som på egen hand genom åren försökt ha en liknande hållning. Intresset finns och fler tecken på att något större är på gång visar sig. Bland de anställda innebär det konkret att många varit aktiva i försöken att utveckla såväl ett yrkesmässigt förhållningssätt som en verksamhetsorganisering som förmår göra mångfalden medborgarna utgör till en resurs. Dessutom har man lagt mycket energi på att skapa mellanrumsliga verksamhetsöverskridande nätverk och samtidigt byggt relationer till medborgarnas egna föreningar och organisationer. Det steg området står inför i höst är att synliggöra denna väv av kontakter och låta dessa olika röster framträda som ett kollektivt områdesfenomen under en tvådagarskonferens.

Det långsiktiga nätverksarbetet utgör en möjlig motor i ett mer avancerat och systematiskt klusterbyggande och områdesarbete. Karnevalen som samlar ett stort antal föreningar och kulturarbetare är det mest välkända klustret. Folkhögskolan och Högskolan för scen och musik är det färskaste tillskottet genom sitt nystartade musikcollege för unga musiker. El Sistema, samarbetet mellan bl.a Kulturskolan, förskolan, skolan och Göteborgs symfoniker är kanske det som i höst fått flest rubriker. Chalmers och Göteborgs Universitet har etablerat Centrum för Urbana studier i Hammarkullen. En tydlig ambition att genom ett nära samarbete med aktörer i lokalsamhället och med varandra utveckla nya organiseringsformer för högre utbildning, forskning och universitetets tredje uppgift (samverkan med omvärlden).

Hamsam är det äldsta klustret och samlar alla föreningar i området. Ett projekt pågår som försöker organisera alla kulturarbetare i Hammarkullen till en mer aktiv och synlig kraft. I en röd stuga mitt i Hammarkullen försöker en grupp boende organisera en gränsöverskridande verksamhet där även en grupp kvinnor som vill starta ett café/restaurant ingår. Mixgårdens fritidsverksamhet ser jag som mönsterbildande på flera sätt. Dels är det den verksamhet jag själv inspirerats mycket av, dels är de själva upptagna av att begreppsliggöra den metodik för områdestänkande och kulturskapande som driver deras verksamhet. Även kyrkan i Hammarkullen utgör en viktig plats för områdets mellanrumsliga arbete. Inte minst i flyktingfrågan har de tillsammans med bland andra Mixgården gjort ett enastående arbete. Folkets Hus är i sig ett nav och en samlingsplats för hammarkulleborna och deras föreningar och en viktig kugge i kulturarbetet i stadsdelen. Folkets Hus har tillsammans med Urbana studier, Folkhögskolan i Angered, Medborgarkontoret och biblioteket regelbundna möten där vi diskuterar hur vi som kluster kan utveckla vårt samarbete och utnyttja den kraft som ligger i att vi delar samma byggnad. Viktigast av allt är det medborgerliga engagemang som finns i Hammarkullen och som synliggörs vid många olika tillfällen. Det märks tydligt då kommunala verksamheter hotas av nedläggning, men också genom ett aktivt engagemang i det lokala samhällsbyggandet. I dagsläget finns Hammarkullens Nätverk som samlar olika aktiva krafter i Hammarkullen och utgör ett framväxande medborgarstyrt kluster med intresse för områdets framtid och med rötter i många olika sammanhang.

I området finns långt över 100 företag registrerade, såväl små som lite större. Tyvärr är de bärare av ett verksamhetstänkande och bidrar genom sin anonymitet till bilden av området som fattigt på företagare. De är inte organiserade i ett livaktigt kluster som utgör inspiration och förebilder för ungdomar i skolan på väg in i en yrkeskarriär eller är central part i det lokala samhällsbyggandet. Kopplingarna till högskolan är näst intill obefintliga. Här finns stora utvecklingsmöjligheter. För mig utgör de, tillsammans med andra aktörer, en enorm potential för ett område där så många aktivt arbetar för att leva och förverkliga det globala och mångkulturella projektets demokratiska möjligheter.

Detta är bara några exempel på mellanrumsliga strukturer som i min modell utgör möjliga motorer i ett mer organiserat samhällsbyggande på områdesnivå. Det vi alla borde sätta som en gemensam uppgift är hur vi genom att samordna våra olika resurser och våra olika sätt att tänka skulle kunna arbeta mer systematiskt med utvecklingen av Hammarkullens framtid. På det sättet gör sig alla kontinuerligt delaktiga i konstruktionen av den ständigt föränderliga globala värld vi är en del av och i utvecklandet av nödvändiga kompetenser för att Hammarkullens medborgare och yrkesverksamma skall kunna vara aktiv medskapare i det arbetet. En sådan utveckling tror jag också kan visa vägen ut ur det beroende av omvärldens sätt att se på Hammarkullen och hammarkulleborna som råder idag och som destruktivt påverkar barns, ungdomars och vuxnas bilder av sig själva och sin framtid.

▪ Lasse Fryk

Lasse Fryk är verksam vid Centrum för Urbana studier, med placering i Hammarkullen.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: