Innerstadens kreativa kris

[110609] Framtiden finns i staden. Här finns utbildningen, vården, kulturen och jobben. Därför vill alltfler bo i en stad och väl där vill alltfler bo centralt. Det blir en ekvation som blir allt svårare att uppfylla. Samhällsteoretiker av olika slag har fångat upp signaler om alltmer immanent produktion, som ofta fungerar utmärkt i en fabriksfri miljö. Råmaterialet är då varken trä eller järnmalm utan kreativitet. Runt storstadens resterande men utdaterade industrimiljöer ska den goda staden växa fram.

Kreativitet är ett begrepp som utstrålar positiv energi i alla skikt i samhället, ungefär som begreppen kunskap och demokrati. Men här finns samma brist på förtydliganden. Om kreativitet inte bara ska fungera som ett bländverk för olika slag av ambitioner och vara en bricka i ett dolt maktspel måste det utvecklas och eventuella motsättningar lyftas upp till ytan.

Bostadsplanering är väldigt viktig för hur boendet fogas in i begreppet kreativitet. I Sverige har det länge varit ren pragmatism som fått styra vilka bostäder som byggts, beroende på kostnader för produktion och boende. Det finns bara en svag skiljelinje mellan de politiska blocken i inställningen till marknadskrafternas roll i fördelningen av var stadens invånare bor. Stadsplanerarna svarar på dessa signaler med formuleringar om att ett blandat boende är något att sträva efter, men i praktiken har ekonomin under flera decennier favoriserat privat ägande.

Finns det några samband mellan boendeformer, blandning av hus och stadens kreativitet? Här finns åtminstone två olika perspektiv av intresse: dels boendeformen i sig och dels influenser från tidsandan. Ett försök till jämförande studier mellan olika länder (Global Property Guide) visar att 1960 var andelen bostadsägare 53 procent i Spanien, 47 i Sverige och 36 i Tyskland. År 2009 var andelen bostadsägare i dessa länder 85, 68 respektive 43 procent. Under den senaste tioårsperioden har priset på de ägda bostäderna mer än fördubblats i både Spanien och Sverige.

I Tyskland däremot har priserna legat nästan stilla. Andelen bostadsägare i Berlin är så låg som runt 13 procent, vilket nog delvis kan förklaras med tvister om vilka som egentligen äger fastigheterna efter murens fall. Ändå kvarstår faktum att det är ganska enkelt att skaffa lägenhet i centrala Berlin till förhållandevis låg hyra. Samtidigt har Berlin rykte om sig att vara ett kreativt centrum av betydelse i europeisk jämförelse.

Det mesta talar dock för att Berlin kommer att gå i samma öde tillmötes som de flesta andra stora städer i Europa. Här går förändringen så snabbt att man nästa skulle kunna följa dem med dagliga guidade turer. Direkt efter murens fall blev östra Berlin en magnet för unga kulturarbetare. Området kring Hackesche Höfe blev en av de första anhalterna med bostäder, ateljéer, butiker och alternativscenen Chamäleon, men den penningstarka men kulturintresserade medelklassen tog över redan efter några få år. Idag återstår pittoreska restauranger, butiker, bostadsrätter och en mer mondän teater. Berlins usla ekonomi har ökat trycker på att sälja ut fastigheter samtidigt som några penningstarka aktörer köpt upp dem.

Berlin är dock inte en normalstad, med tanke på att den varit delad under en stor del av efterkrigstiden. Åker vi istället till Paris är den som många andra storstäder. Mitt intryck är att parisarna putsar på imagen av bohemisk konstnärlighet. Den idealiserade stämpeln har omvandlats till kommersialiserat varumärke. Flanörskapets kuliss av trottoarförsäljare längs Seine bärs idag upp av inresta från ytterområden, mötesplatserna av kommersiella ytor. Kvar finns trottoarer, torg och parker. Går det att bygga en kreativ stad på denna grund?

Hur ser det då ut i Stockholm? Flödar det av kreativitet i de centrala stadsdelarna? Hemligheten med kreativiteten tycks inte i första hand ligga i god ekonomi. Stockholms innerstad består till stor del av bostadsrätter. De boende utgör en ganska homogen grupp i samhället, vilket kan registreras på olika sätt. Ett är att se till partisympatier. På Söder röstade 1976 20 procent på Moderaterna, 42 på Socialdemokraterna. År 2010 var siffrorna 30 respektive 19. Siffrorna speglar i någon mån en perspektivförskjutning från kollektiva till privata perspektiv, vilket har betydelse för var man kan hitta kreativa rum.

Det är svårt att föra i bevis att välmående stadsdelar skulle vara mindre kreativa än ekonomiskt utsatta. Men när det gäller kreativitet är privatiseringen ett av innerstadens stora problem. Något som brukar kopplas till kreativitet är möten mellan olika perspektiv och utrymme för småskalighet – saker som kan växa eller vara viktiga ingredienser för en nyskapande miljö, initiativ som kan fungera som katalysatorer. Privatisering av boendet har fokus på det inåtvända och ekonomisk avkastning och blir i förlängningen konservativ och inriktad på ständigt bevakande av erhållna privilegier.

Göteborg genomgår nu en fas av stadsförnyelse i centrala stadsdelar. Det gamla varvsområdet är snart färdigbyggt. Här härskar bostadsrätten. Och stillheten. Etapp två planeras för fullt och i nästa etapp strax bortom centrum ska en stad av Halmstads storlek byggas. Inget talar idag emot att det blir ett gigantiskt reservat av privatägda bostäder.

Medelklassnarcissism kan vara bra för bostadsekonomin, men den amerikanske ekonomen Robert Frank beskriver i sin bok Frånsprungen hur den husägande amerikanen ständigt positionerar sig och med boendet ständigt måste omförhandla sin status på olika plan. Alltmer energi förbrukas i den typen av socialt spel.

I dessa tider möts vi av alltfler signaler om att den privatiserade lyckan leder till svåra konsekvenser för den globala miljön, något som är intimt sammanlänkad med det urbana livet. Miljöforskaren Tim jackson och ekonomen Peter Victor föreslår ökad kollektiv konsumtion av välfärd och kortare arbetstid för att förhindra konsumtion till döds. Snacka om att det behövs kreativa initiativ för att vrida ekonomin bort från ett förintande av Jordens resurser.

Så var ska kreativiteten växa? Kanske är det trots allt till förorten vi ska blicka? Här finns större förståelse för kollektiva lösningar och en mångfald av kulturer. Men här finns också uppenbara svagheter. Men en satsning på förortens potential skulle även en politiker som främst sneglar åt medelklassen i innerstaden kunna våga sig på. Varför inte börja med Hammarkullen?

▪ Christer Wigerfelt
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: