Bo Carpelan – vemodets poet

Foto på Bo Carpelan

[111115] Foto på Bo CarpelanNär Björn Håkanson recenserade Bo Carpelans diktsamling Den svala dagen från 1961, hade Carpelan avslöjat att han där för första gången tyckt sig nå fram till ett verkligt eget uttryck och varit noga med att få den förannonserad med fyra dikter i BLM, bl.a Krets:

Där, vid det bleka trädet,
stod han lyssnande till min mors steg.
Det förgängliga är vår kärlek och ömhet,
dagen som går   underbar   för att den aldrig
återvänder.
Jag som lyssnar till dina steg i gräset
och du som står mig nära,
kanhända vid den grå skymningen
att de skall minnas som nu drömma ?

Efter en imagistisk första poettid ledande fram till doktorsavhandlingen om Gunnar Björling 1960, slog han in på avklarning, förenkling och mer klassicism. Efter att ha gjort upp med Björling blev han mer enckellsk – och Håkanson nämner t o m Tranströmer.

Men poängen borde väl vara att här börjar Carpelan bli sin egen. Han hade många förebilder, som ungdomlig massläsare vid stadsbiblioteket, Richardinkatu i Helsingfors. 1946-80 var han bibliotekarie, tillsist biträdande bibliotekschef, 49-64 skrev han i Hufvudstadsbladet. Litteraturvetenskap läste han till fil mag 1948. Han studerade också i Frankrike, England och USA.

Han översatte mycket: grekiska klassiker, Sándor Csoóri, Osip Mandelstam, Marina Tsvetajeva, även Edith Södergran, Paavo Haavikko m fl finska författare.  Han skrev barnböcker (Anders på ön, Anders i stan), deckaren Vandrande skugga, psykologisk thriller, librettot till Erik Bergmans opera Det sjungande trädet, scen- och tv-dramatik, essäer. Detta alltså utöver tjugotalet diktsamlingar, tiotalet romaner, ett par dussin hörspel. Först och sist var han en oerhört mångsidig och produktiv författare.

Förutsättningslösa läsare av hans tidiga verk anar inspiration från fransk existentialism, svensk modernism, Björling javisst men också Paul Éluard och Georg Trakl, för att inte glömma Ingmar Bergmans filmiska drömlandskap.

Krets har denna nya, skenbara enkelhet som rymmer hela det milda vemod inför livsgåtan som  dominerat Carpelans senare diktning. Det tillfälliga och individuella har sitt eviga liv som upprepning mellan släktena och inom allt mänskligt liv. Denna tanke rymmer en försoning med det starka dödsmedvetandet som också finns där. Carpelan är en vemodets dik-tare, men inte förtvivlans. Den lilla glidningen mellan ´han´och ´jag´ skapar mångtydighet: är ´han´ författaren eller fadern eller vilken som helst representant för det levande släktet ?

Det berättas om bibliotekarien Bo Carpelan när han arbetade med den stora dystopiska romanen om några överlevande efter kärnvapenkriget, Rösterna i den sena timman 1971, att han kom en timme tidigare till arbetet varje dag och då skrev ett kort stycke prosalyrisk text som till sist ingick i collaget i denna bok. Det finns också ett hörspel i bakgrunden. Korta prosalyriska, omväxlande reflekterande och berättande, dagbokslika texter förekommer ofta och då vill han själv tala om det som ”roman”. Så var många romaner på sjuttonhundratalet dagbokslika –  och vad ska vi inte säga om romans bretons och Decamerone ? ´Romanice´ betyder ´på romarnas sätt´ i motsats till frankernas, till skillnad från ´epos´ ett berättat förlopp från privatsfären av begränsat omfång; ingenting om enhetlig intrig och spänningskurva. Sådana dagbokslika texter kom att bli allt vanligare i Carpelans produktion och kom, som vi ska se, att avsluta den med ´Blad ur höstens arkiv´ 2011.

Av Carpelans romaner i dagboksform har särskilt framhållits Axel från 1986, för vilken han fick en av sina tjugotalet medaljer, som Nordiska Rådets litteraturpris, Svenska Akademins finlandspris,  Finlandiapriset två gånger, De Nios stora pris.  Dess fiktion är farfarsbrodern Axel Carpelans brevväxling med Jean Sibelius, hans tillkortakommanden som människa och musikälskare men hur han kunde rädda Sibelius ekonomiskt, temat tydligt stimulerat av Gontjarovs Oblomov. Den kan också läsas som  visionär text om Sibelius´ musik som del i befrielsen från det ryska oket. Ytterligare en läsart låter Sibelius´ verk gå in i tystnaden med den svenskfinska aristokrati som överflyglades av bosjevismen. Denna roman har setts som så viktig att den nyutgavs som paperback 1991 och på nytt 2010.

1996 kom  dittills samlade dikterNovembercredo, och samma år i BLM (nr 1/96) den sista recension på gränsen till essä som ägnades detta nästan sju decenniers författarskap, innan tidningen själv gick i graven. Där finner Arne Johnsson en av de  ”vackraste dödsdikterna efter Bo Setterlind”, ur I det sedda:

Du öppnar dörren i trädets stam.
Där finns ett ensamt rum för var och en av oss.
Du säger; Kom ! och för mig till en säng
Som, säger du, redan länge varit bäddad.
Det doftar friskt av sommar och syren.
Jag sover gärna över här en stund.

Som vi nu kan förstå, är det ingen tillfällighet att Bo Carpelans avskedsbok  Blad ur höstens arkiv (2011) särskilt utpekas som ´roman´, att den består av hundratalet prosalyriska betraktelser, berättelser, drömrester, minnesfragment ur Kärleken från tre höstliga månader på sommarstället Udda. Ett samspråk med sig själv, med världslitteraturen och särskilt Kafka, med femårige skarpt iakttagande pojken Slanten, med en gång försmådda men alltjämt närvarande vännen Leena och med sin tjugo år äldre mor i hennes sista tid. Ljuset, snöfallet, tröttheten, vinden i björkarna, ”smärtan som en lätt dimma över vattnet”, naturen och känslorna som speglat varann genom hela symbolismen gör det här igen – nuet och evigheten, samma vemod, samma försoning.

En säregen konstant är Kafkas Odradek, detta magiska garnnystan som här närmast symboliserar Tomas Skarfelts oro. En annan är faderns lista över soldatnamn från Karl XII:s krig – de lever ett förstulet liv i en ask av rosenträ, ”och där är inte damm från fordom, det förflutna som envist biter sig fast i trä, och anteckningsboken som blundar och låtsas sova men väcks av en ivrig hand och blommar upp, vecklar upp sina kronblad, med en andhämtning som en vind som söker sig ut genom det öppna fönstret och blir del av hela luften där ute, hela himlavalvet.”

Också historien inskriven i nuet, inskriven i naturen, beredd att när som helst framkallas ur något dunkelt minne, något negativ ur den fotokonst som också intresserade alter egot, det avslöjas.

Postum? Postum roman, vad är det? Den postuma romanen är den dödes närvaro i rummet varje gång en inlevelsefull läsare öppnar den, skulle Bo Carpelan kunnat svara.

Också konsten deltar i försoningsgesterna mellan dem som är och dem som inte längre. Besvärjelse.

▪ Tomas Löthman
Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: