Desdemona

[111117] ”Jag älskar Shakespeare, men Othello är helt enkelt en dålig pjäs.”, berättar Peter Sellars att han sagt under en lunch med den amerikanska författaren Toni Morrison för några år sedan. Och hur hon sedan tillbringat fyra timmar med att övertyga honom hur fel han hade. Hur pjäsen i själva verket sjuder av kraft och är sprängfull med kloka insikter som är lika aktuella för oss idag som på Shakespeares tid. Vad den visar oss är hur man kan drivas till att döda det man älskar, hur man kan förlora förtroendet för just dem man älskar, hur man kan drivas till ett sådant vansinne att man förgör allt gott runt omkring sig… Och speciellt stark i detta teaterstycke är Desdemona – Othellos fru – i själva verket ett slags Jesus-figur, som ständigt ger kärlek, men själv bara utsätts för alltmer lidande.

Det som är synd med Shakespeares pjäs, menar Toni Morrison, är bara att man inte får höra Desdemona tala mer. Om man vill veta mer om henne och förstå de val hon gör är man tvungen att läsa pjäsen riktigt noga för att hitta de ledtrådar som dyker upp under handlingens gång. Till exempel får man, enligt Peter Sellars, genom dessa veta att Desdemona hade en barnflicka som hette Barbary, som dog av brustet hjärta. Han menar att namnet ”Barbary” – ett namn som av européer från 1500-1700-talet använts för berberfolkets land, och mer generellt för Afrika – innebär att barnflickan var afrikan – att Desdemona alltså uppfostrades av en afrikansk kvinna. Vad hade de för relation till varandra? Och på vilket sätt kan detta ha påverkat Desdemonas plötsligt uppblossande kärlek till Othello? Var det något bekant hon såg hos honom? Något hon kände igen från sin barndom? Liknade hans berättelse de som Barbary berättat för henne? Dessa frågor har blivit basen för den här pjäsen, där den amerikanska författaren och nobelpristagaren Toni Morrison genom sina texter låtit Desdemona själv berätta om sitt liv. Det är från en värld bortom graven som Desdemona talar. En värld där hon kan tala fritt och där hon också har möjlighet att möta och argumentera med andra figurer från sitt forna liv. Och då i första hand just med Barbary, som, enligt den här tolkningen, hade en så stark påverkan på henne och vilkens bortgång hon sörjde så ändlöst.

Shakespeares Othello är en pjäs som jag, precis som Peter Sellars, inte tyckte speciellt mycket om när vi läste den på gymnasiet. Och också de gånger när jag senare sett uppsättningar av pjäsen har jag aldrig riktigt kunnat knyta an till den. Den gör mig illa berörd. Och så blir jag riktigt arg på de olika figurerna. De är så frustrerande förblindade, så förgrymmat självupptagna – tänk att de inte en enda gång lyckas stanna upp ett ögonblick och lyssna på varandra! Det är ju så man blir tokig av vara tvungen att sitta där och vara vittne till denna idioti! Det är något så grymt cyniskt med hela berättelsen. Och jag har inte kunnat se på relationen mellan Othello och Desdemona i pjäsen som en illustration av kärlek. Den övertygar mig inte. För mig verkar det mer som koncentrerat habegär och kontrollbehov. De verkar inte riktigt se varandra. I alla fall ser Othello inte Desdemona. Hon är en egendom för honom – något han har rätt till och har rätt att förgöra när det behagar honom.

När jag nu ser den här föreställningen öppnas något annat. Det är en omstörtande annorlunda känsla än den jag haft i relation till Shakespeares pjäs. Här riktigt vibrerar luften av känslor – av ömhet, kärlek, ilska, hat, glädje, förväntan, livslust… Ja, paradoxalt nog är just livslust det allra starkaste som föreställningen förmedlar. Ur detta dunkla dödsrike strålar en oemotståndlig vilja till och nyfikenhet på livet. Kanske är det talande att stycket inleds med en rasande monolog där Desdemona befäster sin autonomi, sin rätt att ha valt just det liv hon har valt. Hennes liv var mycket kort och det var märkt av våld och smärta, men det var hennes! ”My name is Desdemona. The word, Desdemona, means misery. It means ill fated. It means doomed. Perhaps my parents believed or imagined or knew my fortune at the moment of my birth.(…) They were wrong.  They knew the system, but they did not know me.
I am not the meaning of a name I did not choose.” Redan här, med pjäsens allra första satser, läggs grunden för en ny bild av Desdemona. Hon befrias från sin roll som tragiskt offer och blir en självständig kvinna som gör egna val och står för dessa. Och detta är ju faktiskt något som skulle kunna utläsas i Shakespeares pjäs, från det sätt på vilket hon försvarar sitt val av Othello inför sin far i första akten, men det är något som lätt glöms, när fokus alltmer hamnar på intrigen, på svartsjukan och våldet som hon inte kan försvara sig mot. Här är bilden alltså en helt annan. Inte ens i relation till minnet av Othellos våld mot henne blir hon ett försvarslöst offer. I detta dödsrike konfronterar hon honom. De möts i en rak argumentation på lika nivå – öga mot öga. Vad hade de egentligen för bilder av varandra? Vad var det som gjorde att kommunikationen mellan dem misslyckades så fatalt?

Och här är en av de aspekter med föreställningen som är så fascinerande. För på scenen befinner sig bara de sex musikerna och en ensam skådespelerska. Men jag tycker mig i denna föreställning få en tydligare och mer levande bild av alla figurerna från Shakespeares pjäs än vad jag fått i någon tidigare uppsättning jag sett. Och framförallt blir Othello själv mer verklig än någonsin för mig. Skådespelerskan Tina Benko får honom att kännas så närvarande att jag har svårt att föreställa mig efteråt att det verkligen inte varit ytterligare en person på scenen. Genom ansiktsuttryck, röstläge och gester framkallar hon Desdemonas hela liv och värld och får den att ta form framför oss. Det är så små förändringar som sker och hon rör sig över en så liten yta av scenen, men ändå är blir det så tydligt. Allra allra starkast för mig är den scen där hon berättar de historier som Othello berättat för henne – de som blev början till hennes förälskelse. ”Han berättade:…”, inleder hon gång på gång med hänförelse i rösten, och fortsätter med fantastiska historier om hur han som barn togs om hand av en klok medicinkvinna, hur han tillfångatogs och såldes som slav, hur han blev barnsoldat, och om hans möte med en av amasonerna – de kvinnliga krigarna, och upplevelserna i landet där människorna föds utan hals – med huvudet direkt inkilat mellan axlarna – och därför inte kan sjunga. Dessa är historier som bara antytts i Shakespeares pjäs och som Toni Morrison diktat vidare på. När Tina Benko berättar dem förändras hennes kroppshållning och sätt att tala – hon blir till Othello som berättar för Desdemona, med finurliga miner och smittande skratt, med stolthet och lysande ögon, och med en bottenlös sorg, ilska och tillslut brännande skam över den oerhörda grymhet han själv visat sig besitta som soldat. Jag lyssnar och rycks med, förundras, njuter och förfäras. Tina Benko är helt enkelt suverän!

Men nu har jag ändå bara beskrivit en begränsad del av föreställningen. För en stor del av fascinationen med den ligger egentligen i musiken. Monologerna varvas med sånger. Det är som en direkt dialog dem emellan – mellan Tina Benko och sångerskan Rokia Traoré, mellan Desdemona och Barbary, och egentligen i grunden mellan Toni Morrison och Rokia Traoré. Pjäsen ”Desdemona” är nämligen resultatet av ett tätt samarbete mellan dem. De har arbetat ihop med stycket och låtit sig inspireras av varandra. Musiken och dess texter är verkligen ett svar på och en kommentar till pjäsens monologer, och monologerna har påverkats av de stämningar och den styrka musiken ger uttryck för och skapar. Och man känner det ända ner i tåspetsarna där man sitter i salen – styrkan i den här kommunikationen mellan musik och text. Musiken består av två traditionella afrikanska stränginstrument – n’goni och kora, av tre körsångerskor och av Rokia Traoré som sjunger och ackompanjerar på gitarr. Och den är alldeles förunderlig och underskön! Melodislingor, enstaka toner och växlingar, som omväxlande får en att vilja gråta och skratta. Ibland verkar musiken förmedla en sådan styrka att man inte kan låta bli att sitta rakare i ryggen, att höja blicken stolt – som Desdemona på scenen. Inte bara melodierna utan också låttexterna är viktiga. De talar till Desdemona, till Othello och till oss om världen, om ett låst samhällssystem och begränsande värderingar, om relationen mellan människor, om kärlek och respekt, och om att frigöra sig. ”Mona, Desdemona”, sjunger Rokia Traorés på bamanankan (ett av majoritetsspråken i Mali) medan den tyska översättningen av sången projiceras på scenens bakre vägg. ”Hur kunde man förväxla vana med lydnad, återhållsamhet med ignorans, ömhet med underkastelse, att förföra med att fånga in, kvinna med svaghet?”. Men det känns som om man också utan översättningen skulle kunna förstå det Rokia Traoré sjunger. För hela hon berättar genom sjungandet. Hennes röst förmedlar mer än bara melodin. Den verkar ha flera lager av mening – den plötsliga hesheten som får det att stockas i bröstet, och den ursinniga kraften som får sången att nästan övergå i rytande. Och hennes ansikte, som på ett ögonblick verkar växlar mellan ett milt lugn och ett samlat ursinne.

Svagheten med den här uppsättningen skulle möjligen vara att den är något lång, att vissa scener trots allt tappar något i intensitet och att några av monologerna är mindre övertygande än andra. Men detta kompenseras med råge av resten – av helheten! En annan sak är att jag efter att ha sett föreställningen inte kan låta bli att leta upp originaltexten till Shakespeares Othello, och blir tvungen att erkänna att jag fortfarande inte tycker speciellt mycket bättre om pjäsen än tidigare. Desdemona öppnar möjligheten för oss att se vissa av figurerna i Othello med ny blick, men ton och tilltal och själva stämningen i denna nya pjäs skiljer sig så till den grad från den äldre pjäsen att jag inte lyckas få dem att smälta samman. Och jag funderar lite över hur fritt man har tillåtit sig att tolka Shakespeares text. Hur man till exempel fått fram ”Jag hade en barnflicka som hette Barbary” ur orginaltextens ”My mother had a maid call’d Barbara” (Akt IV, scen 3). Har namnen Barbara och Barbary samma betydelse? Och är mammans tjänsteflicka oundvikligen Desdemonas barnflicka? Men det är ju egentligen fullständigt oviktigt. Det viktiga är att man skapat detta nya verk och dessa förbindelser som gör det så starkt.

Jag är rädd för att låta lite för lyrisk, men det kan inte hjälpas. Den här föreställningen berörde mig djupt, och fortsätter att beröra mig varje gång jag tänker tillbaka. Jag hoppas att den fortsätter att turnera världen runt och att många får chans att se den!

▪ Hanna Nordqvist

Text: Toni Morrison

Musik: Rokia Traoré

Regi: Peter Sellars

Ljus: James F. Ingalls

Ljuddesign: Alexis Giraud

På scen: Rokia Traoré, Tina Benko, samt musiker: Mamah Diabaté (n’goni), Fatim Kouyaté (sång), Bintou Soumbounou (sång), Kadiatou sangaré (sång), Mamadyba Camara (kora).

Urpremiär var 15 maj 2011 som del av ”Wiener Festwochen”. Tysklandspremiär var 10 november 2011 på Haus der Berliner Festspiele.

 

Länk till ett långt samtal mellan Toni Morrison, Rokia Traoré och Peter Sellars om arbetet med Desdemona på Center for the Humanities vid University of California, Berkeley. Missa inte att se Rokia Traoré sjunga en av låtarna från föreställningen – ca 2 timmar och 8 minuter in i samtalet.

http://www.youtube.com/watch?v=79K_hMW102g&feature=relmfu

Trailer för Desdemona till ”Wiener Festwochen” där pjäsen hade urpremiär (dock här med Elizabeth Marve istället för Tina Benko): http://www.youtube.com/watch?v=aeWN71gokhU&feature=related

 

 

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: