Tidig pophistoria speglad genom en tidskrift

böcker.vinjett

[111219] Detta är nostalgi så det bara dryper om det! Bildjournalen, alla popintresserade tonåringars heliga bibel på 60-talet, varav jag själv var en, om än tonåring först tidningens sista år.
Bildjournalen såldes i en kvarts miljon exemplar varje vecka under glansåren. Och elefantbilderna och toppskivorna glömmer man inte i första taget.

Allt började med tidningen Filmjournalen – som 1954 fick namnet Bildjournalen.
Ett nytt grepp för att få upplagan att stiga.
Så blev det också med tiden. Påsknumret 1954, av den nya tidningen som snabbt fick smeknamnet ”Bildis”, har Alice Babs på omslaget när hon sitter vid ratten i en bil. Lösnumret kostade 60 öre, en helårsprenumeration 26:75 och chefredaktören hette Kerstin Bernadotte och andre redaktör var Jeanette Bonnier.
Tanken var att få ett bredare och modernare tilltal riktat mot den nya tidens ungdomar. Och tidningen fick oväntad draghjälp av Elvis Presley och Tommy Steele och rock ’n’ rollens framfart. Och en symbios uppstod i och med att Bildjournalen redan 1956 var med och bidrog till rockens etablering i Sverige: BJ Rock’n’roll club startades med danstävlingar över hela landet. Bildis var också snabb med att rapportera om Elvis.

Börje Lundberg – som liksom medförfattaren Ammi Bohm har ett förflutet på Expressen och i tonåren var båda trogna läsare av Bildjournalen – påstår att hans stora chock av åren med Bildis var när Tommy vann över Elvis i läsarnas omröstning vem av de två som var bäst.
Skandal, anser han än i dag. Och många med honom.

Författarna har läst igenom samtliga nummer av veckotidningen – alla omslagen i färg finns med i slutet av boken med innehållsförteckning av varje nummer, liksom samtliga elefantbilder, utviksbilder, stjärnalbum med mera och i övrigt en komplett källförteckning – och de ger ett utsnitt ur tidningens 16-åriga historia. De påpekar att de inte har analyserat innehållet utan de redovisar godbitarna och hoppas att det blir ett smaskigt smörgåsbord med många nostalgiska rätter.
Bildjournalen hade en imponerande bredd på sitt material. Det var rock, pop, topplistor, elefantbilder, filmstjärnor, TV-idoler, skönhetstips, mode, romaner, kändisar, fråga doktorn, insändare, bildnoveller, tävlingar, serier – men också högaktuella samhällsreportage, fascinerande människoöden, roliga händelser och dramatiska äventyr.
Många av de journalister som en gång jobbat på tidningen intervjuas. Cecilia Hagen, Kjell Alinge, Staffan Heimerson, Ulf Nilson, Stig Nahlbom, Sten Hedman, Bertil Torekull m fl – och fotografer som
Bengt H Malmqvist och Torbjörn Ehrnvall som lyfte tidningen rent visuellt, liksom popbandsfotografen nummer ett Ulf H Holmstedt.

Och artister som omskrivits genom åren får även de berätta om sina minnen. Bl a Lill Babs, Towa Carson, Siw Malmkvist, Owe Thörnqvist, Little Gerhard och flera av de svenska popidolerna på 60-talet som Svenne Hedlund, Tommy Blom, Ola Håkansson, Clabbe af Geijerstam m fl.
Dock är viktigt att komma ihåg att tidningen bevakade även utländska artister och filmstjärnor. Brigitte Bardot, Ingrid Bergman, James Dean, Anita Ekberg, Audrey Hepburn, Marilyn Monroe och många fler fanns med både i reportage och på bilder – ibland som bildföljetonger vilka ofta byggde på deras aktuella filmer.

Ord i tidningsprosa har förändrats genom åren. 1960 stod t ex att läsa om Owe Thörnqvist: ”Mannen som gör allt…barägare, komponist (sic), manusförfattare, vattenskidåkare, boxare, golf och tennispelare, storviltjägare, kock med mera.”
Det året kunde man också läsa att Marie-Louise Fuchs, 16, hade Sveriges finaste autografsamling (nuvarande Dramatenchefen Marie-Louise Ekman).

Beatles besök i Sverige, både 1963 och året efter, dokumenterades noggrant med reportage och bilder. Beatlarna ses sitta och läsa Bildis på en av bilderna, en smart PR-kupp, så klart – för hur mycket svenska kunde de? OK, titta på bilderna går ju göra ändå förstås. Klas Burling, mannen som fick Beatles till Sverige är intervjuad nu i efterhand. Han tycker Bildis blev för ”tjejig” med tiden – för mycket gulliga bilder på de svenska banden som Shanes, Tages, Hep Stars. Något även Kjell Alinge pekar på – han ville skriva om Doors och Frank Zappa i slutet av tidningens levnad men redaktionsledningen tyckte det var för psykedeliskt.
Cecilia Hagen – som gjorde sin journalistpraktik under studierna på tidningen sista året den fanns – tror dock att Bildjournalen tappade upplaga för att den blev för seriös, ”den blev lite vänsterinriktad och det gillade nog inte läsarna”.

Vidare kan man se att Bröderna Cartwright var mycket populära i Sverige i början av 60-talet – inte minst Little Joe, skådespelaren Mike Landon – och en läsare, en tjej då 15 år, fick på tidningens bekostnad via en tävling hon vann åka till Hollywood och träffa lille Joe.
Skivrecensioner återges. 1962 skrivs t ex om Ray Charles och låten I got a woman: ”Tekniskt är Elvis överlägsen, men Ray har något av hårig grottmänniska i rösten som i varje fall passar bättre i mina öron.”
Årets fundering är: ”Hur mycket betyder utseendet för en sångare? Om Elvis Presley var blond och liten och fet och såg ut som en abborre i ansiktet, skulle han vara lika stor idol då?”
Inger-Marie Opperud som ses sitta mellan Ringo Starr och John Lennon på en bild varav Ringo och hon håller om varann ömt, säger om Bildjournalen:
”Tidningen vände sig till unga människor i hela landet, inte bara till dem som bodde i städerna. Kanske var BJ den sista tidningen i sitt slag.”
Hon anser också att tidningen innehöll mycket allmängods, om än mode och film dominerade ganska mycket till en början – men att Bildjournalen blev mer och mer en poptidning sedan Beatles slagit igenom.
Journalisten Anita Sjöberg säger om den tidning hon en gång jobbade på:
”…jag tycker att Bildjournalen vände sig till lite mer intellektuella läsare än andra veckotidningar.”

Tidningen värjde allt mindre för seriösa saker. 1963 skrev t ex författaren Per Wästberg om Sydafrikas rasmotsättningar. 1966 är trenden än tydligare än året före: det är musik som ska sälja tidningen. Första toppskivan – alltså en flexidisc av plast som såldes med tidningen och kunde läggas ovanpå en singel eller EP och spelas på 45 varv – hade introducerats 1965 med Mascots, Merrymen och Shanes. Läsarna fick rösta på vilken av de nyskrivna låtarna som banden bidrog med de tyckte var bäst. Mascots vann första året. Året efter lanserades plastskivan som go-goplatta först – med Ola & Janglers, Strangers och Tages men de två andra som följde med tidningen det året fick heta toppskivor igen och artisterna som deltog – och fick en skyhög försäljningssiffra av sina nya låtar – var Lee Kings, Lollipops (danskar), Namelosers, Annabee Nox, Fabulous Four och Streaplers.

Värt att notera i tidningen 1966 är att man introducerade en ny avdelning kallad Ord 66. Ett slags föregångare till dagens bloggar där läsare fick skriva fritt ur hjärtat, många sidor i flera nummer. Och årets mest annorlunda första sida är ett upprop mot våldet:”Vi tar avstånd! Det är angeläget för BJ att på framträdande plats ta avstånd från den våldsmentalitet, som svensk ungdom av idag med mer eller mindre rätt anklagas för. Vi vill också – definitivt – slå fast att alla människor, oavsett ålder, som tar lagen i egna händer, som ställer till bråk och upplopp, spelar ett farligt och illojalt spel.”

Tjejpopband som Plommons förekommer i BJ vid denna tid. Annars är det så klart mycket manliga popidoler. Både på bild och i reportage. Fotografen Lars Palén berättar i både ord och med förut opublicerade bilder om timmarna innan Benny Andersson och Björn Ulvaeus skrev sin första låt ihop sommaren 1966. Fotografen var frilans på den tiden och utsänd för att plåta tre av medlemmarna i Hootenanny Singers som skulle rycka in i lumpen. Två veckor senare var det fest i Björns föräldrars sommarstuga och Hepparna bjöd med fotografen till stugan där Hootenanny Singers fanns och då tog Lars Palén några bilder på Benny och Björn. Framåt natten sedan åkte de två in till Västervik och skrev en låt ihop, på Björns pappas kontor, som sedan Hep Stars spelade in samma år ”Isn’t it easy to say”. Det blev början på en populärmusikalisk framgångssaga som ännu inte sett sitt slut.

När Bildjournalen skrev om att det pratades för lite om sex i skolan – en debatt som 1964 var relativt ny – fick 15 elever från olika skolor berätta vad de fått lära sig. Onani är farligt, hade de fått veta, liksom att flickor inte har någon könsdrift och att preventivmedel inte går att lita på och att avhållsamhet är bra. Om homosexualitet hade inte sagts ett ord i undervisningen.
I fråga doktorn-spalten 1966 undrade en tjej över om man blir hjulbent av för många samlag. Hon fick ett lugnande svar: att man inte kunde bli det.

Denna bok är, som sagt, en nostalgitripp – men också kulturhistoria. Framför allt visar den på den tidigare ickeexisterande ungdomskulturens framväxt i efterkrigstidens västvärld, som gick hand i hand med den framtidsoptimism och ekonomiska tillväxt som möjliggjorde alltihop, inte minst i Sverige.
1969 – efter 16 år och 125 miljoner tidningar sålda – lades Bildjournalen ned. Den nya tidens studentrevolter, apartheiddemonstrationer, sexuella frigörelser och brinnande Vietnamkrig hade gjort tidningens betydelse allt för marginell. Under sommaren 1969 rasade veckoupplagan under 60 00 exemplar – att jämföras med över 200 000 sålda ex i veckan under första halvan av 60-talet, 253 00 ex toppåret 1960 – och Bonniers lät Bildis gå upp i Vecko-Revyn.

En livaktig epok i svensk tidningshistoria var det i alla fall. Och nu finns den insiktsfullt och bildligt dokumenterad i denna bok. Jättekul.

▪ Leif Wilehag

bokomslag

Boken om BildJournalen
Sveriges största ungdomstidning 1954-69

Börje Lundberg
Ammi Bohm

Premium Publishing 2011

 

 

 

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: