[111223] Det är i år fjärde gången som Nordwind – festivalen för nordisk och baltisk scenkonst – anordnas. Det började för fem år sedan som en liten experimentell festival, men i år har man fått stöd från samtliga nordiska länder och deras kulturinstitutioner och har utvecklat festivalen till ett riktigt storskaligt kulturevenemang. Mellan 25 november och 16 december hade man, först i Berlin och sedan i Hamburg, möjlighet att se föreställningar, performances, konserter, uppläsningar och installationer av mer än 100 konstnärer från Finland, Norge, Sverige, Danmark, Island och Estland. Därtill kommer också diskussioner, workshops och seminarier, och för att riktigt ge en finsk touch till det hela erbjöd man också festivalpubliken bad i Volksbühnes egen bastuanläggning – byggd i början av 70-talet när den schweiziskfödde regissören och skådespelaren Benno Bessons var intendent vid teatern.
Jag läser i en intervju med festivalens grundare och konstnärlig ledaren, Riccarda Ciontos, på Deutschland Radios hemsida, att det som från allra första början fascinerat henne med nordisk scenkonst var att den präglades av en känsla av ”stolt radikalitet” . Hon var säker på att den skulle kunna tillföra något till de tyska scenerna. Meningen med festivalen är just att öppna en förbindelse mellan nordiska och tyska scenkonstnärer, att skapa ett utbyte av idéer och erfarenheter och möjliga framtida samarbetsprojekt.
”Stolt radikalitet” är något jag också upplever hos de tre föreställningar jag ser under festivalen. Det verkar som man rör sig över alla gränser med en självklarhet som om det inte fanns andra sätt att göra teater. Eller som för att säga att: ”Så här gör vi teater! Tyck vad ni vill!” Alla tre föreställningarna – Creature av den danska performancekonstnären Kristían Ingimarsson, Worship av den finlandssvenska gruppen Nya Rampen och 12Karamazovs av den finländske regissören Kristian Smeds – verkar pressa skådespelarna till utmattningens gräns. Akrobatisk våghalsighet, fanatiska känsloutbrott, våld, aggressivitet och passion, och så en abstrakt, i högsta grad fragmentarisk berättarstil, är vad som präglar alla tre föreställningarna. I övrigt finns det inte mycket som förenar dem.
Creature är den av de tre som jag finner mest underhållande. Det är som en enda lång bisarr kabaréartad clownföreställning. Kristían Ingimarsson spelar en våldsamt oförutsägbar och ryckigt självcentrerad ”varelse” – mest av allt är han människa, men stundtals får hans plötsliga utfall, skutt och klängande honom mer att påminna om något mellan gorilla och schimpans. Och det är just denna fysiska utlevelse som jag tycker allra bäst om i föreställningen. Som under de inledande scenerna, då han i solkig kostym, simglasögon och tovigt hår klättrar omkring inuti, runt och ovanpå en stor trälår. Han dunsar och hoppar, klättrar och balanserar på alla möjliga och omöjliga sätt, och hela tiden med ett slags ryckig seghet och självdestruktiv upptäcktslusta som påminner om någon som är rejält berusad, eller drogpåverkad, eller befinner sig i ett extremt maniskt tillstånd. Det är fascinerande, fantasieggande, lite oroväckande och på något underligt sätt också vackert att se på. Det känns som om han ger uttryck för känslor som man, trots de extrema former som de här tar, kan känna igen hos sig själv – frustration, ilska och en obehagligt kittlande leda som får en att vilja klättra på väggarna!
När han senare börjar tilltala oss i publiken direkt är han vältalig, men på ett up-speedat sätt och fortsätter att få attacker där han till exempel plötsligt våldsamt kastar sig mot och river sönder plastskiktet som skiljer scenen från oss, eller sliter till sig en liten röd tygdocka från golvet och häver sig upp på trälåren. Och så fortsätter det, med olika infall och scener där han växlar roll, men hela tiden i grunden förblir denna oförutsägbara och extrema varelse: Han byter om till stora färgglada kjolar, underliga dräkter, tajta hängselbyxor, och låter sig rullas in i gladpack, som en otäckt åtstramande korsett. Han målar ansiktet vitt, slätar till håret med vatten, trollar fram masker av det egna ansiktet uppförstorat och med förskräckande miner. Han tar på sig absurda, stora huvudbonader som får honom att se ut som en stereotyp av något slags stamhövding. Och för att assistera honom på scenen befinner sig ytterligare en underlig figur där – en man i tajt, röd heltäckande nylonoverall. Han får mig att tänka på lerfigurer från barnprogram jag såg som liten – en underlig, lite overklig figur som inte pratar utan smyger och skuttar omkring och kollar lite oroligt att allt funkar och fyller upp med skojig dans när ombytet tar för lång tid. Slutar gör det med att Kristían Ingimarsson tvingar oss alla i publiken att hjälpa honom ”surfa” över våra händer ner på scenen, stående på något som liknar en gammal trädörr. Jag är först övertygad om att han skämtar och sitter kvar och ler när han kommer springande uppför trapporna med träplankan, men tvingas snabbt inse att han menar allvar när plankan börjar vandra ner mot mig. Vi är helt enkelt tvungna att snabbt reagera och ställa oss och ta emot den när den kommer. En effektivare form av publikmedverkan kan jag inte tänka mig. Här hinner man inte fundera på om man vågar hjälpa till. Vi dras helt enkelt alla med vare sig vi vill eller inte. Det skapar en slutgiltig trevlig gemensamhetskänsla, blandad med den hundradels sekund av ren skräck som jag upplever när jag funderar på om det verkligen kommer att fungera, eller om han kommer att ramla huvudstupa över oss. Det är ingen föreställning som griper mig riktigt eller skapar så mycket djupare tankegångar, men den är spännande och överraskande och gör mig glad.
Just glad blir jag däremot INTE av föreställningen Worship (”Dyrkan”) av Nya Rampen. För tre-fyra år sedan såg jag en suverän föreställning av gruppen – Undantaget, som då gästspelade på Masthuggsteatern i Göteborg. Det var en sådan föreställning som det fortfarande dyker upp bilder från i huvudet på mig, och som jag fortsätter att fundera över. Så möjligheten att se en ny föreställning av denna grupp var en av festivalens höjdpunkter för mig. Och jag imponeras fortfarande av hur bra skådespelare medlemmarna i gruppen är – oförutsägbara, otroligt fysiska och med en suverän förmåga att växla uttryck och speltakt – att spela liksom mjukt i ena stunden och sedan i nästa ögonblick pressa på till 110 procent. Att se dem på scenen är spännande. Men föreställningen i sig gör mig mest trött. Den är ett hopkok av sju Shakespeare-pjäser och temat är de sju dödssynderna, läser jag i programmet. Det betyder alltså mycket våld, död, äckel, passion…
För mig känns det som om föreställningen är en enda lång dödskamp – våldsamma svärds- och yxstrider, utdragna i det oändliga, föraktfulla sparkar och slag, våldtäkts- och samlagsscener, alltsammans i en kaotisk, karnevalisk blandning med ständig rörelse och upprepningar, ackompanjerade av dataspelsaktiga slagsmålsljud på hög volym ur högtalarna och experimentell musik från tre musiker som spelar fiol och bas vid ena sidan av scenen. Att det sedan också samtidigt framförs långa textsjok ur Shakespeares pjäser hamnar lite i skymundan. Kanske för att mikrofonerna som skådespelarna bär på sig efter ett tag börjar knastra så högt att vi måste anstränga oss för att höra vad som sägs. Eller för att replikskiftena och monologerna avsiktligt i de flesta fall framförs som en rytmisk ramsa, utan att man riktigt lägger vikt vid innehåll eller betydelse.
I stunder är sättet som text separeras från handling effektivt. Speciellt tycker jag om en av de första scenerna, där kärleksförklaringarna mellan Romeo och Julia rabblas fram av två av skådespelarna, medan de vandrar och klättrar runt på scenen utan att någonsin riktigt mötas eller tala direkt till varandra. Det ger i detta fall pjäsens handling ett ironiskt skimmer, där figurerna är mer upptagna av sig själva och de egna poetiska formuleringarna än av den ”älskade”. Men i längden blir den ständiga ironiska distansen till texten tröttsam. För det känns som om den allra oftast inte har något annat syfte än att vara just en ironisk distans. Och överlag har jag svårt att förstå vad man vill säga med den här föreställningen. Är det att Shakespeares pjäser egentligen bara är våldsorgier – som vilken modern actionfilm som helst? Ska man kunna dra något slags parallell till vår tids våldsfixering? Och varför har man överhuvudtaget valt att dra in dödsynderna i det hela?
Tidvis tänker jag att hela upplägget med alla oändliga, utmattande, akrobatiska strider egentligen bara är till för att tvinga fram genuina känsloyttringar ur de svettiga och svimfärdiga skådespelarna. På ena sidan scenen har man ett litet skjul där de ibland försvinner in och som i Big Brothers bekännelserum får svara på frågor om hur de känner sig. Och det är ibland rätt gripande med närbilderna på de rödmosiga, förtvivlat utmattade ansiktena. Dessutom är det skönt med de korta stunder av närhet och lugn som dessa videointervjuer ger. Men samtidigt lyckas jag inte heller här förstå vad det ska ha för syfte. Att få höra att figurerna (och/eller skådespelarna själva?) är trötta och sorgsna, ger en lite mer personlig touch till det hela och skapar en kontrast till det obevekliga våldet, men bidrar inte direkt till någon djupare förståelse av det som sker på scenen. Kanske innehåller den här föreställningen en massa intressanta skiftningar och spännande associationer och tolkningar, som jag helt enkelt missar. Skådespelarnas passionerade sätt att spela den får mig att tro det. Det känns som om det är en föreställning som de arbetat hårt och intensivt med. Och skådespelarinsatserna och musikackompanjemanget är imponerande, men som helhet funkar föreställningen i inte – i varje fall inte för mig.
På Kristian Smeds föreställningen ”12Karamazows” hade jag till skillnad från Nya Rampens inga speciella förväntningar. En scenisk rockkonsert inspirerad av Dostojevskijs roman Bröderna Karamazov – det lät oförutsägbart och spännande. Och det var det också på många sätt. Förväntningarna höjdes av inledningsscenen som var gripande på ett direkt och enkelt sätt. Föreställningen spelades i utrymmet på och bakom Volksbühnes stora scen. Där hade en yta stor som en boxningsring lämnats fri i mitten, avgränsad av små läktare för publiken på tre sidor och av en musikscen med uppställda instrument på den fjärde. För att ta oss till våra platser var vi tvungna att gå förbi en ensam mager kille med afrolockigt hår som stod mitt på scenen och klinkade på en ukulele endast iförd ett slags blöjliknande kalsonger gjorda av en Lidl-plastpåse. Hans ben och armar verkade smärtsamt smala i det starka ljuset och han log nyfiket och lite blygt mot varje person som passerade. Och när vi satt oss började han prata och berätta om sina ”systrar” och ”bröder” – om de tolv Karamazovs och deras värld, fylld av lidelse, fest och död. Nu ska de träffas här igen och älska och hata och slå ihjäl varandra.
Han berättar glatt och helt utan dramatik och jag tycker om den intima stämning som skapas när han pratar direkt till oss och verkar få ögonkontakt med alla – man får en känsla av otvungen närhet utan all form av provokation. Det känns som en lättnad, efter alla föreställningar jag sett där varje form av publikkontakt går ut på att provocera fram något. Men efter denna inledande mjuka scen förändras stämningen snabbt. Tonen för resten av föreställningen sätts redan i andra scenen. Då marscherar hela ensemblen in klädda i sjabbiga rustningsliknande konstruktioner av kartong. De skapar två led och på given signal rusar de fram i attack och slår, river och sliter sönder varandras rustningar. Efter detta ligger aggressiviteten kvar som ett mörkt moln under hela föreställningen. Också de lugnare, mer humoristiska och lekfulla scenerna drivs av ett slags grymhet – en brutalitet som ligger tätt under den glättiga ytan. Som till exempel när ”systrarna Karamazov” leker ”kärleksleken”, där en av dem med förbundna ögon tvingas krypa och klättra och kräla runt, över och under de andra.
Föreställningen verkar vilja ge uttryck åt de mörkare sidorna av människans natur – hatet, girigheten, svartsjukan, maktbegäret, bitterheten… Det blir grymma prövningar och direkt mobbing, förtryck, psykisk och fysisk misshandel, tortyr, förföljelse, och slagsmål – ibland på lika villkor och ibland alla mot en. Föreställningen är som ett kollage av scener, ihopfogade med, eller ackompanjerade av, medryckande låtar i alla tänkbara musikgenrer. Vissa händelser och figurer verkar tagna direkt ur Dostojevskijs verk, andra är inspirerade av dagens populärkultur eller ger associationer till extrema händelser i nutid. Ibland dyker också figurer från Tjechovs Tre systrar upp mitt i alltsammans, och kanske finns det också ytterligare litterära referenser som jag inte uppfattar. Överlag känner jag mig rätt snabbt lite övermättad. De flesta av skådespelarna, studenter från en teaterhögskola i Viljandi i Estland, är imponerande. Tillsammans med Kristian Smeds har de arbetat fram den här föreställningen under nästan fyra år – och det syns att de är rejält samspelta som grupp. De byter ständigt av varandra både vad gäller figurerna de spelar och musikinstrumenten. Alla verkar kunna göra allt på scenen: härskar- eller offerroll, tyrann eller dåre, ljussättning eller kostym, sång, gitarr, trummor eller trumpet. De är musikaliska, energiska, uttrycksfulla, övertygande på alla sätt och vis… Men det räcker ändå inte för att riktigt lyfta det här monsterprojektet. Det känns som om man har velat för mycket, som om gruppen har haft för många olika idéer och uppslag och som om det inte funnits någon som har orkat gallra och på allvar foga samman dem.
Det spretar åt alla olika håll och så bara fortsätter det och fortsätter och fortsätter. Nästan fyra och en halv timme inklusive de tre pauserna – från åtta på kvällen till halv ett på natten. Och jag känner mig mer och mer förtvivlat utmattad, sjunker alltmer ihop på stolen, tills jag plötsligt så småningom istället börjar känna mig riktigt förbannad på alltsammans. Finns det verkligen en tanke med att det ska vara så förgrymmat långt? Och också om det finns det – åstadkommer man verkligen det man vill med detta? Under förra året såg jag två uppsättningar av regissören Frank Castorf också här på Volksbühne, båda över tre timmar långa, och båda gångerna lyckades jag i efterhand argumentera mig fram till något slags mening och värde med föreställningarnas längd. Men nu tänker jag inte ge mig in på det. Det finns nog föreställningar som lyckas fånga en i fyra timmar och mer därtill, men i de allra flesta fall blir det bara en plåga. Och det är synd. Speciellt när det som här är många riktigt lysande scener och med skådespelare som ibland får en att tappa andan eller skratta högt! Men inte i fyra timmar, utan högst i två.
Efter att ha sett föreställningen läser jag i en intervju med Kristian Smeds att scenarrangemanget med de tre publikläktarna är tänkt att påminna om en bastu med publiken runt om och scenen i mitten som värmehärd. Och just det är känslan jag får – att tanken är att vi ska värmas och dras med av det intensiva spelet och musiken. Att meningen är att vi automatiskt ska engagera oss känslomässigt i föreställningen och roas av det absurda, chockas av det plötsliga våldet, förfäras över grymheten, äcklas, provoceras… Vi ska dras samman i ett slags gemensamt bastulag och i slutändan låta allt explodera i en karnevalisk festyra. Kanske beror det på publikens sinnesstämning om det fungerar eller inte. Kanske borde vi alla ha hällt i oss vodkan som vi serverades under första akten – då hade vi kanske kunnat släppa loss på riktigt. Det är svårt att veta hur det fungerat under andra föreställningar, men för mig föll det här lite platt, trots en otrolig skådespelarinsats, medryckande musik, och spännande scenografi. Och när någon mot slutet av föreställningen plötsligt dyker upp med ett blodigt hjärta, som under återstående föreställningstid knapersteks i en panna på en kokplatta vid sidan av scenen, orkar jag inte känna mig vare sig överraskad, provocerad eller äcklad, och inspireras heller inte att tänka på de möjliga djupare symboliska betydelserna detta skulle kunna ha. Istället känner jag mig bara lite trött illamående och längtar efter att äntligen få cykla hem.
Nej, riktigt gripen blev jag inte av någon av föreställningarna jag såg under festivalen. Fast de var alla tre ändå tänkvärda på sina egna sätt. Och Nordwind-festivalens ambitiösa program fick mig att inse hur mycket jag ännu har att upptäcka av skandinavisk scenkonst. Jag ser fram emot att få se mer, att få inspireras och förargas och förvånas. Mer gästspel, diskussioner och teatersamarbeten över alla regionala och nationella gränser – det hoppas jag på!
