Göteborgsandan – Två städer

[120120] Teater Pugilist finns ännu kvar, som dramatikern och regissören Martin Theorins i alla avseenden egna teater, utan egen scen. Hans nya pjäs Göteborgsandan – två städer spelas under januari och februari på Teater Uno.

Precis som i en av sina tidigare pjäser – Arbetets söner, låter Theorin här en äldre och en yngre göteborgare från det man kallar ”skilda världar” mötas och konfronteras ända tills det uppstår ett slags samförstånd – en försoning, som kan göra den åskådare som är jag en smula rörd.

Alltså: en ny pjäs, enligt ett tidigare beprövat, och lyckat koncept.

Men den nya pjäsen – Göteborgsandan – är inte lika rolig, inte lika rörande och inte lika tight spelad. Det sistnämnda kan ju bero på att den inte utspelar sig i en hiss, utan istället på en parkbänk, någonstans i närheten av Götaplatsen.

På bänken sitter en ung man i elegant kavaj och läser en fransk tidning – Le Figaro. En luggsliten medelålders varelse i blekgrön teddyoverall med kaninöron slår sig ner bredvid den unge mannen, och plockar ur sina systembolagspåsar upp en matsäck bestående av en liter mjölk, en flaska hembränt (?) och en oaptitligt halväten hamburgare.

Så börjar han tjöta med den unge mannen. Skådespelaren Conny Hoberg, som spelar mannen i kaninkostym, är skicklig i sin roll: en ömsom hotfull och sentimental, naiv och slug ”utslagen”, som teatraliskt berättar sitt liv och samtidigt söker bekräftelse och gemenskap.

Han har nyss varit på Liseberg och förbrödrat sig med Lisebergskaninerna, som lär föraktas av den s k kultureliten, men möjligen älskas av alla andra, inklusive små barn och alkoholiserade farbröder.

Den yngre mannen, spelad av Oskar Sternulf, är en mer udda och gåtfull typ. Aldrig har jag sett en sådan gosse sitta på en parkbänk i Göteborg och läsa Le Figaro. Han är nog en fantasifigur. Men när kaninmannen fått grepp om honom, såväl kroppsligen som andligen, blir han tillslut en människa av kött och blod. Och det får bli denna korta föreställnings innehåll: två övergivna människor av kött och blod finner varandra över klassgränserna (ett gammaldags ord?) och förenas i sitt medlidande med varandra och sig själva.

Trots några roliga repliker och krumsprång är föreställningen märkligt stillastående och mjäkig. Tycker jag. Så himla oförarglig är den väl ändå inte, den där ”Göteborgsandan”?

/Kajsa Öberg Lindsten/

 

Göteborgsandan (Göteborgsanden?) förkroppsligad av den sletna Lisebergskaninen som möter sin kontrast i gestalt av en soignerad gentleman somläser Le Figaro, se där ett par med spännvidd! Extremerna berör varandra, som brukligt i Martin Theorins dramatik.

Om dessa omaka personer handlaren en liten satirisk dialog som Teater Pugilist valt att inleda spelåret med. Som gruppens namn antyder handlar det om djärva utfall, snabba jabbar och livligt fotarbete, låt vara att den gamle kämpen i år inte slår sådana häftiga rallarswingar som förr. Å andra sidan uppstår det inte så stora hål i luften

Jag undrar hur länge Martin Theorin får gå lös? I hur många år har han spelat narren på den göteborgska triumfvagnen?  Ful, elak, orättvis, det där pepparkornet i soppan som man inte vill vara utan, men som smakar fan när man råkar bita i det?  Vore det inte snart dags att Stadsteatern (eller Folkteatern) gav honom ett fast hörn i stadens teaterverklighet, där han kunde sitta och kommentera det som händer i den här verkligheten där vi andra bor?

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten Åke S Pettersson

Av Martin Theorin

Teater Pugilist gästspelar på Teater Uno: premiär 13/1 2012

Regi: Martin Theorin

I rollerna: Conny Hoberg och Oskar Sternulf

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: