[120120] 2010 spelade Cinnober den norske Finn Junkers förra pjäs Ifigenia i en minnesvärd föreställning där det som stannat längst i mitt minne är dekoren, dominerad av två stora robotlika mekaniska konstruktioner, en galen tandläkares dröm om konstgjorda kompisar. Det är alltså med stora förväntningar jag bänkar mig i Cinnobers salong.
Den gången bestod ensemblen av avidividualiserade, vitklädda unga skådespelare från en gupp som hette teater Alvar. I dagens installation hade Cinnnober sagt upp samarbetet med dessa. Texten hördes i stället i högtalare eller var skriven direkt på väggarna i två av de tre rum där föreställningen utspelade sig. En människa ledde oss genom miljöerna: hon spelade på flygeln som stod i det första rummet,t unga ackord i harmoni med orden som taktfast marscherar på väggarna.
Det sista rummet var vitt utan en bokstav, ett tyst rum för återhämtning. Finn Junkers hade ledsagat oss till finalen, Nirvana, Ragnarök(?). Det enda som hördes var avlägsen pianomusik som ledde tanken till den tröstande anekdoten: ”Spelar fröken piano?” ”Nej. Det är i våningen bredvid.”
