Djupdyning i ett obehagligt psyke

böcker.vinjett

[120216] Norska Karin Fossum är en av många internationellt framgångsrika nordiska kriminalförfattare. Hon skriver ofta mycket insiktsfullt om det mänskliga psyket och här ger hon en rejäl inblick i själen hos en människa man önskar att man aldrig kommer att träffa. Den som undrar över vad ondska är och var den kommer ifrån kan få många ledtrådar genom att läsa den här skenbart enkla berättelsen.

Fossum är en författare med stor bredd, hon skriver inte enbart kriminalromaner, men det är i den genren hon blivit mest läst. Jag kan se i mörkret balanserar på kanten till den genren. Det är inte någon klassisk pusseldeckare där jakten på den skyldige dominerar. Här vet vi vad huvudpersonen, berättelsens jag, Riktor, gjort och inte gjort hela tiden.

Vi får ta del av en vardag som är närmast outhärdligt torftig. När han är ledig går Riktor och sätter sig på bänken i en park. Samma bänk varje gång. Där sitter han och iakttar de andra som kommer och går. Han bor i ett litet hus med pedantisk ordning.

Riktor arbetar som sjuksköterska på ett sjukhem. Dit har han sökt sig, för att han ”tycker om att vara i närheten av döden”. När han känner frustration över de sjukas hjälplöshet handskas han med det genom att nypa dem och göra dem illa på andra sätt, i smyg. Han spolar ner deras mediciner i toaletten och sätter deras injektioner i madrassen. ”Jag orkar inte med den här hjälplösheten. Ibland blir jag riktigt arg.” konstaterar han själv.

Men även en person med så regelbundna rutiner råkar ut för oväntade saker. Bland annat blir Riktor vän, om man nu kan kalla det för det, med mannen som brukar sitta och dricka på en annan parkbänk. En av de personer läsaren redan fått se genom Riktors iakttagande ögon. En bekantskap som får ett förskräckligt slut.

Ytterligare en oväntad sväng tar berättelsen när Riktor blir häktad. Då uppstår en mängd intressanta frågor om skuld och straff. Jag ska inte avslöja mer. Det skulle förstöra för mycket av läsningen. Men precis som i flera av sina tidigare böcker så visar Fossum hur en dysfunktionell person fungerar på ett mycket trovärdigt sätt.

Vi får ta del av Riktors längtan efter en kvinna, hans egna tankar om skuld och syn på varför han är som han är. Fossums effektiva, enkla språk ger en extra kraft åt hans torra konstateranden. Enligt honom själv finns det ingen förklaring till varför han är som han är. Han beskriver sin mamma som ständigt upptagen med hushållssysslor och närmast helt ointresserad av honom. Pappan arbetade alltid eller gömde sig bakom tidningen. ”Jag har aldrig varit en liten pojke” beskriver Riktor det för sin nyfunne alkoholiserade vän.

Inblicken i just det här psyket önskar jag nästan att jag sluppit – och det är nog ett av de bästa betyg en berättelse av den här typen kan få.

▪ Siri Reuterstrand

bokomslag

Karin Fossum

Jag kan se i mörkret

Översättning. Margareta Järnebrand

Forum 2012

 

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: