Frilansaren snart utdöd?

böcker.vinjett

[120217] 1976 var ju faktiskt frågan om Väst eller Öst först skulle ösa iväg sina kärnvapenmissiler och de överlevande vakna upp i totalt mörker under stoftmolnen, i en nukleär vinter som det är osäkert om någon enda tillsist kan överleva. 2012 är våra grundvillkor på jorden egentligen desamma, fast vi förträngt det.

Det ”tycks” finnas en tyst överenskommelse att kärnvapnen inte ska användas, ändå är det ytterst de som i förlängningen av ekonomiska konjunkturer avgör maktbalansen. Se hur stor frågan om hur Iran ska stoppas blivit.

I Horisonts första höstnummer 1976 skriver Harry Järv ett slags ledare som kommenterar Helsingforsavtalet om säkerhet och samarbete i Europa. Han avslöjar tydligt Sovjets hela avsikt: genom ett evinnerligt upprepande av ”fred” slinker den andra aspekten ”icke-inblandning” med; Sovjet ville legitimera sin hegemoni i Östeuropa efter Ungernrevolten och Pragvåren men använda positiva omskrivningar. Det är som svenska politiker alltmer gör: säg inte något negativt, hitta den positiva omskrivningen! Järv använder vass ironi mot Sovjet men spår eurokommunismen en ljus framtid i Europa. Så var tiden: ingen kulturdebatt utan politik, ingen kulturtidskrift utan ideologisk överblick!

I augusti 1976 hade Svenska Österbottens Litteraturförening ordnat det åttonde skrivarseminariet i Vörå, rubrik ´Dikt och scen´. Dit for jag med min debutdiktsamling I känslans glesbygd. Förhands-inbjudna föreläsare och seminarieledare var Lars Huldén, Björn-Erik Höijer, Wava Stürmer, Bo Grönholm, Jarl Lindblad, Gösta Ågren och Märta Tikkanen. Som en udda fågel i denna grupp, men ikon i tiden, dök även Jan Myrdal upp. Som jag minns det var han ovanligt nedtonad denna gång. Dagens rysliga tv-dokumentärer från Kampuchea kastar snedljus över tiden: 1976 var ett av Röda khmerernas mördarår. Rimligen måste också Myrdal ansatts av tvivel, fast hans samhälleliga roll var att förmedla total trosvisshet.

I känslans glesbygd hade fått en sådan stödjande recension av Axel Liffner i Aftonbladet, som debutanter ofta bestås. Också Arbetaren hade varit positiv. Samlingen var mycket pubertal, befann sig ungefär i skärningspunkten mellan Sonja Åkesson och Bruno K Öijer, förmedlade lika mycket längtan efter ”ett bättre samhälle” som tvivel om den faktiska vänster som fanns. Sju år efter Woodstock fanns ännu en grön våg och en kollektivrörelse i Sverige och en position som kallades ”yippie”: anarkistisk revolt som såg politisk medvetenhet som något viktigare än andligt sökande. I det sökarljuset utspelades I känslans glesbygd.

Det är tunna väggar på folkhögskolan i Vörå. Jag hörde en hel del nattliga samtal om ideologi och litteratur och även uppskattande om mina dikter. ”Vänster fast med öppenhet för känslospelet”, det sågs just denna enda dag som något nytt. Som jag minns det var mitt motiv att skriva dikter helt negativt: jag skulle ”komma loss från den naturvetenskapliga positivismen” på medicinarbanan, erövra ett slags andlig frihet så som min far började måla i Kansas City. Det var en lika bra försörjning som ingenjörsjobbet, när nu trettiotalskrisen stängde teknikfirmorna där som tjugotalskrisen i Sverige nyss gjort ingenjörerna arbetslösa och han emigrerade i släptåg på halvannan miljon svenskar.

I hans efterlämnade brev blir jag häpen över kraften i det materiella och frånvaron av all konstnärsromantik: han fick ändå inte jobb, så han kunde lika gärna måla. Någon särskild glädje måste ha funnits i det konstnärliga men han talade aldrig om den och skrev inte ett ord i hundrafemtio brev hem till mamma i Glanshammar. Försörjning, försörjning handlade allt om på det medvetna planet. Mamma gjordes arvlös som ville göra sig beroende av en konstnärstok, så mycket av allt tal om försörjning i breven kan ha varit taktik: han skulle inte ”måla”, han skulle försörja sig. Mycket riktigt gick han först kvällskurser i dekormålning vid Kansas City Art Institute och såg nog ursprungligen på det som Sven Ljungberg när han kom till Konstfack: småländsk väggmålare for till Stockholm för att lära dekorera trappuppgångar. Sen kom funkis och dekormålning försvann. Då vidgades engagemanget: lika gärna bara måla som inte ens få dekormåla på en sviktande arbetsmarknad för hantverkare.

Vi låtsas hela tiden att våra liv är planerade, att åtminstone arbetslivet följer en utstakad linje. Men i mina psykiatersamtal tycker jag att en och samma livsberättelse lika väl kan vittna om slumpens enorma kraft: alla skilsmässorna, lågkonjunkturerna, barn med handikapp eller plötsliga trillingar, förresten alldeles vanliga barn ändrar föräldralivet mycket mer än man förutsett, egna sjukdomar, egen längtan man lagt bann på i medelåldern men ”patetiskt” lever ut i åldern. Slump, slump, yttre krafter – som pappas liv från barndomen vid mejeriet i Baggå till tekniska gymnasiet i Örebro över New York som inneboende, ensam, plågad, till svenskättlingar i Kansas City Missouri, hem igen med ett bildspråk från Norman Rockwell som inte riktigt fanns i Sverige, plötslig tur med att Äventyrstidningen Levande Livet just då startade, faktiskt så att det mammas bondesläkt på Närkesslätten inte kunde tänka sig förverkligades: försörjning genom konsten.

”Äventyrstidningen Levande Livet”, denna romantik att alltid se våldet, fattigdomen, krigen från sidan, betona livsödenas plötsliga kast som spänning, deckarintrig, kriminalnovell, kriget som hetluft för hybris och narcissism, för att inte säga kollektiv borderline.

Människans kropp är skör, hennes livslinje ett sekundkort bloss i kosmos, hennes öde underkastat ett socialt magnetfält av oerhörd styrka, alldeles utan intelligent design och de mänskoavbilder som kallas gudar – inte tvärtom. Och där finns ett sådant spel av halvt uppenbarade krafter som är mest avgörande under de tre första åren som sedan hamnar i minnesskugga – det område vi kallar psykologins eller överföringens.

När jag på uppmaning av Horisontreaktionen ser bakåt för en gångs skull, tycker jag att slumpen spelat samma avgörande roll i mitt liv som i pappas, men ”äventyr” vill jag inte tala om.

Efter besöket i Vörå vacklade jag fram mellan medicin och skrivande i tio år. Jag vikarierade på allsköns vårdcentraler i Norrland, särskilt mycket i Lycksele. Jag körde Volvo Duett full med läroböcker i individualistiskt trots mot det reglemente som tjatade om ”handledning” – något jag inte ansåg existerade. Däremellan snickrade jag på en byskola i Medelpad, läste humanistiska ämnen ”som korrektiv” till medicinen och skrev om historia och antropologi mest, som utflöde av mitt osystematiska pluggande i humaniora.

Våren 1986 skriver Olof Hägerstrand Horisonts ledare om ´Våld och massmedier´. Han verkligen ondgör sig: ”Över huvud taget är det märkligt med en så stark fixering vid våldshandlingar och styrkeprov i en civilisation, där människovärde, fred och solidaritet är ideligen repeterade honnörsbegrepp…” Avslutningen är möjligen oavsiktligt komisk: ”…ville man helst, att det mesta av denna onda bråte kunde utplånas med sina upphovsmän. ”

Han skulle bara vetat vilka dataspel som snart fyller hemmen och att kriminalromaner ska skrivas av alla författare. Han skulle bara vetat att den manliga pondus som gjorde sådana texter möjliga snart vittrar bort och kulturredaktörerna blir mötesledare istället för att skriva underbara texter.

Den 26 april 1986 exploderade Tjernobyl. Atomvintern kom närmare utan att sinnena förstod. Från min replipunkt i det mest drabbade området noterade jag att Strålskyddsinstitutet först trodde att ”cesium skulle spolas ut i havet” och hade synpunkter på norrlänningars själsliv, vilket gjorde mig förbannad. Att de talade utifrån sin personunion och intressegemenskap med svensk kärnkraftindustri blev helt tydligt. Jag pluggade radioekologi, skaffade radiakmätare och hittade hot spots under stuprören vid varenda gård. Jag samlade femtio inlägg till antologin Försumbar risk?? Radiakdebatt efter Tjernobyl – och utgick från att den skulle bli utgiven så som debattböcker givits ut på sextio- och rentav sjuttiotalet. Efter kontakt med två dussin förlag förstod jag att debattböcker inte var inne längre, så jag startade Förlaget Morkullan och sålde tretusen exemplar. Senare har jag insett att det var en bra upplaga.

Samtidigt fick jag något så ovanligt hos vuxna som bakteriell infektion i en kota från blodförgiftning. Det var kritiskt ett tag och jag hade för några dagar accepterat att jag skulle dö. Men det vände och jag fick en lidnersk knäpp. Det är som att skrivandet forsade fram ur denna dubbelhändelse: Tjernobyl och blodförgiftningen. Snart läste jag jämt och ständigt skönlitteratur, recenserade olika frekvent i tjugotalet dagstidningar med GT-iDag som huvudorgan, blev krönikör i TCO-tidningen, essäist i Ord & Bild och ständig medarbetare i Horisont, där Roger Jakobsson hörde till de pålitliga stödjarna i den totala ensamhet skrivandet innebär. Alla ville ha det jag skrev om Tjernobyl – även DN och Aftonbladet. Men andra ville ha litteraturrecensioner. När kotan läkt efter ett halvår så jag kunde gå utan kryckor reste jag till Umeå för litteraturvetenskap, så allvarligt tog jag uppgiften.

Ingrid Elam har skrivit i en essäsamling att det var nytt för landsortspressen med kultursidor på åttiotalet. Liberala pressen hade sedelärande berättelser redan på 1850-talet och jag blev förvånad över denna uppgift. Men något ligger det väl i det: allvarlig litteraturbevakning kanske kom så sent på många håll. Så jag hade antagligen väldig tur som kom med texter när det var brist.

Dessutom var jag just då ”avhoppad läkare” och i folkhemmet fanns en Gösta Berling-romantik kring detta som idag ersatts av ganska mycket oförtäckt hån från beskäftiga tjänstemän på försäkringskassan. Dessa driver med ren advokatyr och ordmärkeri en politiskt förankrad kampanj mot Sveriges psykiskt sjuka, patienter med kronisk smärta och andra svåra, livsvariga tillstånd. Läkarna ges skulden för påstått överdrivet sjukskrivande. Jag har ju bara levt under folkhemmets skördetid. För mig är det en fullständig nyhet att ren social ondska mot sjuka människor kan slå rot i Sverige. Men så är det: den ondska jag bara hört talas om är på väg tillbaka under parollen ”kamp mot utanförskapet”. Psykiatrisk rehabilitering som jag själv sysslade med i flera år fanns Dagmarmedel till i början av 2000-talet. Nu saknas all systematisk ansträngning på det området.

När jag i tre år inför pensioneringen försökt återkomma som frilansskribent har klimatet varit helt förändrat. Ambitionen att bevaka skönlitteratur är mycket lägre, samhällsdebatterande essäer är oftast utrensade från kultursidorna. För en skribent är det ju så att det jämförande litteraturstudiet kräver mycket läsning, annars faller förmågan. Jag har hört mycket om textbyrån Spektras ökade roll, men tycker i första hand det verkar som om anställda journalister tagit över mycket av kulturbevakningen. Detta är ju inte förvånansvärt i den nedåtgående upplagespiralen för papperstidningarna: kollegialiteten ökar under ständiga uppsägningar och sammanslagningar.

Det finns en skörhet i det konstnärliga, en skörhet som speglar mänskan underkastad samhällskrafterna. Det finns en väldig kraft i ansträngningen i sina bästa stunder men också en skörhet.

När jag tänker så kommer jag inte förbi pappas gråa anteckningsbok. Han var i trettio år frilansakvarellmålare för Åhlén & Åkerlund. Under de sista tio åren var det evigt tjat om nedläggning av tidningen. Upplagan låg på 130.000 och hade egentligen inte sjunkit, men Bonnier krävde ständig tillväxt.

På slutet fick pappa göra korsord för Min Värld, ingen ville ha hans akvareller sedan Levande Livet blivit Aktuellt 1961, Aktuellt som snart skulle bli Fib-aktuellt.

Det finns en skörhet i det konstnärliga. Pappa såg såvitt jag vet aldrig sina bilder som ”konst”, jag hörde honom aldrig tala så. Efteråt har jag träffat äldre människor som lyriskt talar om dessa magiska omslag på Levande Livet, deras suggestiva kraft och grälla kolorit som fick dem att köpa tidningen i Pressbyrån.

Den starkast sammanhållande kraften i samhället är denna förunderliga inre känslobild vi har av våra föräldrar och kanske någon mer som varit ovanligt viktig för oss i barndomen. ”Överföring”, ”objektrelation”. Den blir också modell för våra senare avgörande relationer. Själva kärleken hör hemma i detta känslolandskap.

I känslans glesbygd förnekas betydelsen av detta.
Skörheten i våra liv. Bara kärleken kan rädda oss.
Står den också mot bomberna som fortsätter existera fast vi försöker glömma ?

▪ Tomas Löthman

Tomas Löthman är läkare och skribent.

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: