[120221] Skuld består av 15 korta historier om brott. Koncentrerat ger brottsmålsadvokaten Ferdinand von Schirach ibland lite bakgrund, ibland lite gestaltning, ibland kommentarer om tyska lagar – men varje gång en början och ett slut på ett brott.
Enligt omslagstexten ska von Schirach utgå från verkliga fall han stött på i sitt yrkesliv och många detaljer om tyska städer, musikanter på lokala fester, ja, en genomgående saklighet, ger de femton korta historierna en alldaglig känsla av trovärdighet. Bara äkta verklighet är både så grym och så banal.
Bokens titel i kombination med författarens yrke lurade mig lite att tro att här skulle hållas ett upphöjt filosofiskt perspektiv. Så blir det kanske inte riktigt. Några historier skildras med rörande detaljer av fattigdom, mångårigt lidande, andra känns aningen plattare (särskilt när författaren skriver “inifrån huvudet på karaktärerna”). Bäst gillar jag det när det står och väger, när von Schirach fördjupar sig, i t ex skillnaden mellan dråp och mord.
Undan går det, många grepp provas, många brott belyses inifrån. Några gånger (som i t ex historien ”Illuminaterna”) ges ett historiskt perspektiv.
Historierna var verkligen korta, vissa bara 3-4 sidor, efter några timmar lämnar man Ferdinands 15 titthål, inte som efter en tv-kväll mellan nyheter och deckare, inte som efter en lång historia med karaktärer som lever eget liv. Något stannar kvar, skuld?
Nja, kanske är det inte känslan av “skuld” som förenar dessa brott. Kanske är det snarare känslan av godtycklighet? Förövarens fumlighet, all denna kortsiktighet, kontrasten mellan ett livslångt lidande ur ett ögonblick av misstag.
Flera gånger ger det torra språket (utmärkt svenska av Lena Hammargren) både speciell precision och extra blekhet till såväl armod som fåfänga. Koncentrerade livsöden, brott som buljong. Oändligt skönt att det var kort (långa babbliga deckare står jag inte ut med), ändå synd när den lilla samlingen var färdigläst.
