Är demokratin en jävla detalj?

böcker.vinjett

[120305] Djävulen gömmer sig i detaljerna, säger man, och för demokratin gäller detta i allra högsta grad. Lite avsteg från de demokratiska spelreglerna här och lite där ger så småningom ett förödande resultat. En vacker dag, men för sent, inser allt fler att demokratin snart är ett minne blott. Man påminns om detta när man läser boken ”Slutet på yttrandefriheten (och demokratin)” av professor emeritus i statskunskap Lennart Lundquist.

Lennart Lundquist koncentrerar sig i den här boken på de hot som numer tornar upp sig, inte i riksdag och regeringen, utan i förvaltningsapparaten, som, som man kan läsa i baksidestexten ”inskränker, avskaffar, straffar och kräver lydnad”. Boken ger ett antal exempel på sådant. Man kan dock invända att möjligheten för myndigheterna att bete sig så här har skapats genom just riksdags- och regeringsbeslut som öppnat för mer sådant beteende ute i förvaltningsapparaten. Å andra sidan har Lundquist helt rätt i att en aldrig så god och väl genomtänkt konstitution och lagstiftning inte hjälper om de personer, som är satta att förvalta ett samhälle, inte äger den erforderliga moraliska resningen eller ens de kunskaper om lagen som krävs.

Man undrar vad det kommer sig att så få protesterade när bädden iordningställdes, när politikerna införde det system som kallas ”New Public Managment”, som handlar om att använda sig av samma organisationsprinciper inom statliga och kommunala förvaltningar som inom det privata näringslivet, att så få förutsåg konsekvenserna av detta och av diverse omstruktureringar och lagändringar som möjliggjorde och underlättade fattandet av odemokratiska beslut, förtigande av viktiga frågor och dimbildande beslutspocesser. Själv tror jag att underlåtenhet att reagera beror på att när regering och riksdag lade ut mer makt, flyttade besluten närmare dem som berördes som det så vackert brukar heta, på lägre nivåer i samhällsapparaten, såg många av dem som var verksamma där hur deras makt ökade och därmed ansåg de sig inte ha någon anledning att klaga eller kritisera förändringarna. Andra medborgare visste inte vad som hände eller förstod det inte.

Lennart Lundquist menar att förtigande av oegentligheter undergräver demokratin och att den tystnadskultur som breder ut sig i spåren av förändringarna är omoralisk. Alla som arbetar i förvaltningsapparaten är skyldiga att värna om öppenheten och yttrandefriheten, men med detta berättar han dessvärre också att det är farligt för den egna karriären att protestera mot felaktiga beslut eller mot felaktigt fattande av sådana. Kunskapen inom förvaltningarna om vad grundlagen trots allt fortfarande kräver är, menar han, dåliga. Han påpekar också det märkliga i att det trots riskerna ändå finns ett antal personer, om än inte så många, som säger ifrån och trots att de som säger ifrån inte kan räkna med att få rätt i slutänden. Om detta förs också en längre teoretisk diskussion i boken.

Författaren tar sin utgångspunkt i Arnasonaffären vid Lunds universitet 2009, även om den inte omnämns förrän i kapitel tre. Boken inleds med mer generella och synnerligen viktiga diskussioner om etik och moral och om vad ekonomismen inneburit för avskaffandet av den öppenhet och rättskaffenhet som tidigare varit idealet inom förvaltningarna och som är en oundgänglig förutsättning för att ett samhälle ska kunna fungera demokratiskt och definitivt ett grundläggande villkor för effektiv forskning.

Arnasonaffären handlade om hur Lunds universitet vidtog åtgärder mot en professor emeritus som protesterade mot hur Lunds universitet hanterade en omorganisation och besparingar inom ämnet biologi. Arnason menade att konsekvenserna av omorganisationen var olyckliga för den fortsatta forskningen. Som emeritus var han inte längre anställd vid universitetet men han hade kvar tjänsterum och möjligheten att fortsätta sin forskning vid institutionen, förmåner som ofta tillkommer framstående forskare/professorer när de avgår med pension. Dessa förmåner tog universitetet ifrån honom som straff för att han haft invändningar mot omorganisationen och inga överklaganden hjälpte. Genom att senare, som vanligt är i sådana här situationer, göra om hela saken till en fråga om Arnasons personlighet, istället för att diskutera det som frågan kom att handla om, en åtgärd från universitets sida mot Arnason, åsidosatte universitet sina skyldigheter vad gäller att agera etiskt och demokratiskt korrekt. Det var, ansåg alla instanser, Arnason som hade felat. Det var hans personlighet det var fel på, inte universitetets agerande. Läsningen om vad som hände i den här saken är belysande och tämligen nedslående. Det positiva i det fallet var kanske ändå att ett antal forskare vid universitetet protesterade mot behandlingen av Arnason, vilket inte hjälpte dock.

Lundquist diskuterar också frågan om vad s.k.visslare (whistleblowers, som inte har någon bra motsvarighet i svenska språket) är, hur de agerar och vad som händer dem, inte bara i Sverige utan även i andra Västländer. Undersökningar visar, säger han, att det bara är ett litet fåtal som säger ifrån, eller drar i varningsvisslan och att de som gör så i de flesta fall råkar illa ut. Detta är förstås dystert men ännu dystrare är att dessa personers arbetskamrater blir illa berörda och inte vill ha med visslaren att göra eftersom de är rädda att hans öde ska drabba även dem Resultatet blir att visslare, vid sidan om andra typer av bestraffningar, ofta också mobbas och fryses ut på sina arbetsplatser.

Det råder alltså en feghetens kultur ute i förvaltningar och på arbetsplatser, som beror på att det är eliten, chefer och överordnade, som bestämmer, inte medborgarna genom demokratiska processer. Det finns lagar som ska uppmuntra människor att anmäla oegentligheter eller misskötsel på arbetsplatser, men de här lagarna tenderar att i allt högre grad bli slag i luften.

Demokratin demonteras, nästan omärkligt för oss vanliga medborgare, i spåren av individualiseringen och förvandlingen av oss, från just medborgare till kunder i AB Sverige. Om detta säger Lennart Lundquist: ”Vem har fördel av samhällsmedlemmarna atomiseras till kunder? Svaret är: personer som själva inte behöver stora medlemsorganisationer för att få igenom sin vilja”. (sid 151)

I boken varnas speciellt universitetsverksamma för det som händer nu. På frågan om varför dessa inte ser och protesterar svara Lundquist, att framför allt två faktorer spelar in, dels är informationen om vad som pågår usel, dels spelar media med på maktens sida.

Lennart Lundquists bok är en mycket angelägen bok således, framför allt för universitetsfolk och forskare men även för alla som inser hur viktigt det är att vi har öppna och hederligt skötta allmänna institutioner, både i stat och i kommuner.

 

▪ Kerstin Berminge

BokomslagLennart Lundquist
Slutet på yttrandefriheten (och demokratin)
Carlssons bokförlag 2012

Kerstin Berminge är vetenskapsteoretiker och bloggare.

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: