[120312] De är så otroligt vackra. Finns knappt något vackrare, de gamla skrivmaskinerna. Det är detaljerna, det är formen att hänga sig upp på, de bara är så urbota, dessa på vilket det hänger, på dem själva.
Det är levande metall i dem. De charmar tidslös försvunnen tid. Och de är kvar i sin museala användningsbara mångfald, hur många som helst. Jag vill ha sådana där, men det finns så många, vilket jag vet sedan mannaminnet, och vilket jag även nu åter igen inser med denna jättefina bok ”Mechanical typewriters”, så habegäret nästan opphör i den nödtvingade resignationen inför det för vackra.
Somliga har, andra inte, av dem, som med allting annat. Boken är sammanställd av en fd president, Thomas A. Russo. Förresten satt jag en gång på flyget bredvid en president, han för ett ämnerikanskt läkarsällskap. Han verkade en aning knäpp. Bokens författare, och fd. president var han ett år för National Officé Machine Dealers Association, innan störtades från denna förnäma driftighetens starka vördiga samfund. Han började som gårdfarihandlare, reste omkring, nej inte riktigt som kringresande men som skrivmaskinsförsäljare i Knas Kansas City, där de knappt köpte sådana 1954 fastän nog, han arbetade opp sig inom Remington, kom i position att få en massa fina skrivmaskiner. Avsett han har kanské dem alla som han ger bild på i boken. Man ser foto på hans vitrinskåp, längre än helvetet självt. Gud vad han har vackra, fina skrivmaskiner. Det är inte klokt
Jag vill skriva en roman, en menmening lång eller kort på varje sådan där skrivskrivmaskin, om jag skulle få förmånen, sammantaget kunde den bli så andaktsfull i sin akt. För övrigt, vet ni, mitt första färdiga manus, som slutfördes i några versioner och skickades in till några förlag, var en lärobok i tio daktyler maskinskrivning. Näe, det visste ni inte. Den blev förstås aldrig antagen, lektörerna, fröknar på skrivmaskinsskolor runt om i hufvudstaden, de ena satmaror, harpor, som nog snart förlorade sina jobb, satt tummen ner för den fastän den inte var så dum, enligt förläggarutlåtanden.
Oavsett boken jag recenserar, det är så fantastiskt kul att bara bläddra i den och se bild efter bild. Snyft, de är så dyra de där gamla finaste skrivmaskinerna. Pris är utsatta. Märkligt även att elektriskae skrivmaskiner blivit heta och börjat kosta samlarpengar och blodspengar numera, även ganska nya modeller kan betinga. Jag som säkert i mina dar slängt bort neogamla skrivmaskiner för tiotusen euro inser jag nu. Hade jag kunnat förvandla dem nu till några riktigt fina objekt + korvspad. Jag vill ha en Williams, skriva helt kapitel på sådan, vore det gudomligt, de har dels liknelseform och efterhärmningskonstruktion efter en gräshoppa, syrsa, de är superkonstruktionistiska. Perfekta för bäst konstruktionistiska romankapitel så det förslår.
Den ser så fantastiskt lustig ut. Jag vill inte dö innan jag har en sådan på nattduksbordet heller. Finns andra fina även, med namn som Woodstock, Urania, Venus, Typo, Typatune, Triumph, Titania, Torpedo, Travis, Moon-Hopkins (med verkligt lustigt namn), Monofix etc. Det fanns så många skrivmaskinsfabriker och märken förr, och många såldes i mängder faktiskt. Ämnerika, USA- ämnerikanerna älskade att skriva på skrivmaskiner, och alla som hade författardrömmar gjorde det också. Hur många som helst till namn och form gör skaran brokig, och andra galna.
Det som &:så är rätt anmärkningsvärt, att boken har bilder på gamla reklamplanscher för skrivmaskiner, som de hängde upp på lämpliga plank och andra väggar, gamla, förr i världen, redan innan han fd presidenten började som kringstrykande säljman, fastän anmärkningsvärdaste i sig, på gamla bilder som kvinnor ju brukar verka fula, inte alls så där märkliga blickfångstiga som i modern tid, men dessa skrivmaskinsplanschkvinnorna som skrev på reklamskrivmaskinerna var många helt bedårande oemotståndliga skönheter, tävlade och vann över maskinerna faktiskt, skönare planschkvinnor än man just ser på några andra gamla poster, så min enda rimliga tolkning blir, att skrivmaskinsfabrikerna hade samröre med bordeller och lusthus.
Andra skrivmaskinsboken är ”Antique Typewriters”, den har färre bilder, färre skrivmaskiner. Men författaren heter Adler, Michael Adler. Alltså är det också en skrivmaskinsfreak till den graden att han tagit sitt namn efter skrivmaskinsmärket? eller blivit fascinerad eftersom född till en namne? eller född till skrivmaskin rentav istället? Här skriver han mer än fd presidenten som började som kringresande och plockade på sig skrivmaskiner mer än sålde av, fastän Adler då medelst färre bilder i sin bok när skrivit mer. En av mångordsbildskrivmaskinsförfattaren Adlers bilder är dock på en maskin, som har längre vals än helvetet. En längre groteskare sak har jag aldrig sett i proportion någonsin alldrig.
Böckerna är så så fina, så det. Men äkta maskiner slår allt förståsch.
Jag måste även säga ett ord om ”Scandinavian Ceramics and Glass: 1940s to 1980s” av George Fischler & Barrett Gould guld. Alltså det är en betydligt sämre bok, formerna överträffar inte alls i modernism, konstruktivism det som skrivmaskinsböckerna har.
Michael Adler
George Fischler