När jaget tränger sig på

böcker.vinjett

[120423] Förr talades om inre monolog. Den var ett fundament i litteraturen, den kunde mätas och vägas. Olika författare ägnade den olika intresse. Allt det vi i förbigående tänker om det sinnena hela tiden överfaller oss med och alla reflektioner det framkallar medan vi ”inbillar” oss att vi är på väg mot något viktigt mål i livet – det kunde kallas inre monolog.

Det Mats Kolmisoppi gör i ”prosasamlingen” (som han själv säger) Undantagen är att han tar fasta på den inre monologen, som den viktigaste verkligheten. Finns verkligen ”jaget”, det litterära eller det psykologiska fenomenet, eller är känslan av sammanhang i tillvaron en illusion?

Varje -ism vi kan påminna oss har i början av sin bana stångats med frågan – surrealism, modernism, postmodernism – för att när den tröttnat acceptera det psykologiska jagets existens så långt att det räckt till lite episka romaner igen.

Men Kolmisoppis lösning är inte att dekonstruera språket. Han låter helt enkelt den inre monologen breda ut sig. Knappt har hans utkantssvävande Dante (”Jag”) hunnit sätta sig på flyget till ett slags Polen, ett polenkulisslandskap, förrän det eventuella syftet med resan försvinner bland iakttagelser av medflygande överklassare, små inre teatrar av klasshämnd och äckel, sorg, skam, skuld, vrede. Eller detaljiakttagelser av handtaget i tågkupén och hur exakt man kan hålla i det. Eller fantastiska djupdykningar om sammansmältning med alltet och vad isåfall huden är ”i hudlöshet”; jaglöshetens närhet till psykosen anas men blir inget eget stort tema. Den filosofiska frågan söker ”sanningen” om jaget: är det ändå inte en fiktion?

Givetvis är det litterära jaget en illusion; berättelsen är ju påhittad. Det egentliga problemet verkar vara den identifikatoriska läsningen. Vissa stildrag får läsaren att känna sig indragen i berättelsen. Som Ingrid Elam påpekar i sin nya essäsamling ´Jag – en fiktion´ är det främst användningen av pronomenet ´jag´. En berättelse i jagform lockar starkare till identifiering än samma berättelse i tredje person.

En av de märkvärdiga paradoxerna hos Kolmisoppi är då att han använder en urkonsekvent jagform: som för att måla upp faran samtidigt som han slåss mot den.

Högst imponerande är att Undantagen inbjuder till så många olika läsningar. Den första ”novellen” ´Bekännaren´ tycks slå an en hårdkokt kriminalintrig men handlar väl om ”arvsynden” i modern tappning: hur har vi svikit våra föräldrar som ”verkligen levde sina liv” in i en kommers- och teknostresskapitalism, där känslan av mening och sammanhang avlösts av en tjattrande serie skapade behov och pseudoval? Denna text tycks få sin pendang i ´Att utplåna ondskan´ där som en hjärnstorm målas bilden av den rika världens skuld – hur vi ännu ”delar på bytet från westfaliska freden”.

Kvinnorna i denna råmaterialistiska värld är intagna på arbetsmarknaden men i så hög grad avskurna från bondesamhällets familjegemenskap att den faktiska ensamheten och sorgen över förluster blivit centralteman. Männen är självömkande pojkar som låser in sig på toaletten och självmordshotar efter missuppfattat sex.

En starkt gripande berättelse med skuld som grundtema är också ´Mjölka´, där egots (förlåt, förlåt) syster begår självmord, hennes dotter lämnas till ärkeborgerlig  styvfamilj för att brodern ska kunna vimsa runt som alltid i tillvaron, nu som bartender i Nordnorge. Efter något år besöker han dottern som antagit ytlig livsstil. Skulden hänger tung men upplösningen blir paradoxal: det ”jag” som moraliskt analyserar miljöns torftighet inser att systerns dagbok är en ”sak” hon lämnat efter sig men som likt litterära texter genomfars av liv. Texten är vad som finns kvar av henne. Ska han sälja texten?

En text mot slutet heter Fiktionsautomat och här får det jämförelsevis realistiska berättandet i inledningen stå tillbaka för ett ironiskt språkspel, en metatext med en berättelse som ständigt kommer av sig för pretto-intellektuella (pretentiöst intellektuella; står ibland i kvällstidningar)  utvikningar om fiktionens omöjlighet och förhållandet till läsaren.

Rakt igenom Kolmisoppis text går en stark känsloton, om nu känslan är avsplittrad, överdrivet närvarande eller saknas. I detta ljus tecknas en oroande bild av ett samhälle utan visioner som berör människan. Därmed skapas en längtan efter ny gemenskap genom eller ur texten. Ungefär som det är med den underfundiga titeln. Jag tror den ska läsas ´undan-tag´, hur vi tas undan från samlande liv, isåfall en ironisk replik på ”utanförskap”. ´Föderå´ heter det också i Norrland: föräldrarna bodde  kvar på gården i undantagsstugan.

▪ Tomas Löthman

BokomslagMats Kolmisoppi
Undantagen
Norstedts 2012

Tomas Löthman är läkare och skribent.

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: