Klargörande och upprörande om pensionssystemet

böcker.vinjett

[120503] Det orangea kuvertet som kommer hem till oss och berättar hur mycket/lite vi kommer att få i pension har en symbolisk färg. Orange inom kristendomen är en färg som står för frosseri. En ironi med tanke på den magra allmänna pension så många av oss måste räkna med.

Men det var väl en reform – och det var väl inte tänkt att det skulle bli sämre för någon? Jodå, visar Joel Dahlberg i denna bok. Det nya pensionssystemet är underfinansierat redan i dag – och värre kommer det att bli.

Joel Dahlberg är ekonomijournalist med över tjugo års erfarenhet, bl a på Dagens Industri, Dagens Nyheter och ekonomisajten E 24. I dag arbetar han på Svenska Dagbladets näringslivsredaktion. Hans bok ”Bankbluffen” kom ut 2009 och har sålt i 15.000 exemplar.

Med denna bok försöker han få svar på flera mysterier med vårt nya pensionssystem. Som varför det inte går att förutsäga sin pension, som på ATP-tiden? Varför premiepensionssparandet är omöjligt som idé. Varför pensionerna sänktes 2010 och 2011 – och varför pensionärerna ska sponsra Pensionsmyndighetens kick-off.

Han har intervjuat många makthavare om hur systemet egentligen skulle fungera. Politikerna tvår sina händer och kräver ansvarsfrihet. Systemet är självreglerande och ska vara oåtkomligt för klåfingriga populistpolitiker – och konsekvenserna av detta är det bara för oss att acceptera.

Det nya pensionssystemet infördes 1994 och det sas från politikernas sida att det skulle följa utvecklingen i den svenska ekonomin. När den var stark skulle pensionerna bli höga och när den var svag skulle pensionärerna bära en del av bördan. Särskilt viktigt var att systemet skulle gynna dem som arbetade högt upp i åren. Alltihop lät rätt så bra. Men problemet var att det inte är sant.

Joel Dahlberg visar att en heltidsarbetande man, född 1955, och med normal inkomstutveckling, efter att ha betalat in pensionsavgifter i 45 år, kan räkna med en allmän pension på cirka 9 000 kronor efter skatt. Över 40 års arbete ger därmed bara några hundralappar mer i pension per månad jämfört med den som får garantipension och bostadstillägg. Pensionerna hotas inte bara av en allmänt låg nivå, det har också visat sig att systemet inte ens klarar av att betala ut de summor vi redan tjänat in. Nära två miljoner pensionärer har fått kännas vid sänkningar under 2010 och 2011 – men det är bara en försmak av vad som väntar de kommande åren.

Hur har det kunnat bli så här?

Jo, det vi nu ser är följden av att reformen var underfinansierad redan från början. Nu när de stora kullarna från 1940-talet börjat gå i pension fattas det pengar. Det fanns också en övertro på att den så kallade premiepensionen, de pengar vi själva förfogar över, skulle ge ett stort tillskott till pensionen – men så har det inte blivit.

Trots att svenska politiker och tjänstemän reser jorden runt och skryter om vår pensionsmodell – där man poängterar särskilt att pensionsfrågan är lyft ur den politiska dagordningen – så har systemet stora skavanker. Och det beror inte – som ansvariga politiker har antytt – på tillfälliga störningar på grund av börsras på senare år – utan bakgrunden till den allvarliga försämringen är att politikerna har lämnat idén om en förutbestämd pensionsnivå, där staten hade ett ansvar för att det som utlovats betalades ut. Den nya ordningen innebär att pensionen bestäms av hur mycket pensionsavgifter var och en betalat in och hur värdet på de pengarna utvecklats. Fler yrkesår innebär mer inbetalade avgifter och därmed högre pension.

I ATP-systemet kunde en person med 30 år i yrkeslivet räkna med en pension på cirka 60 procent av lönen – ett snitt av de 15 bästa åren. I dag finns inga garantier alls och de flesta kommer inte att kunna nå sådana nivåer ens med en insats på 45 yrkesår.

Det är 50- och 60-talisterna som är de stora förlorarna, visar Joel Dahlberg, och spår att pensionsdebatten kommer att ta fart på riktigt när de märker att det inte går att leva på pensionen. Den så kallade premiepensionen – den lilla delen som var tänkt att kompensera den allmänna pensionen genom att vi kan välja att placera pengarna i någon av de cirka 800 fonder som finns tillgängliga i systemet – som via en ständigt stigande aktiemarknad skulle kompensera för en försämring av inkomstpensionen – har inte blivit den framgång som politikerna talade om. Pensionspengarna i ATP-systemet växte i takt med inflationen men med hjälp av en börsdopad premiepension ökar pensionerna, hade man tänkt.

Så icke.

Joel Dahlberg har vänt på alla stenar av värde inom pensionsfrågan. Exempelvis ”bromsen” eller ”automatisk balansering” som politikerna kallar den. Eftersom systemet är självreglerande – en krona in en krona ut – så slår bromsen till om det blir brist på pengar, om inte yrkesverksamma betalar in de avgifter som ska betalas ut – och då blir det underskott och pensionerna sänks. Detta var vad som hände 2010 när nästan två miljoner fick sin pension sänkt.

Vi kommer att få uppleva fler ”bromsar” spår författaren.

Hur den nya pensionsmyndigheten festade för pensionärernas pengar – för en nota på 1,5 miljoner kronor i februari 2010 – gjorde mig kanske mest upprörd i läsningen av denna bok. Bankerna är det nya pensionssystemets vinnare, visar författaren, via de fonder de tjänar pengar på i bara anslutningsavgifter t ex. 72 av de populäraste fonderna är listade i slutet av boken.

Att politikerna själva har valt ett annat pensionssystem är ett resultat av vad de har insett: att premiepensionerna är ett fiasko. I princip röstade man – via acklamation (helt eniga alltså) igenom ett system som påminner om ATP-systemet eftersom ledamöterna i riksdagen tjänar in full pension på 30 år istället för 42, som gäller för vanliga statsanställda. Ledamöterna behöver inte heller oroa sig för börsfall eftersom de precis som inom ATP har en förutbestämd pensionsnivå som garanteras av skattebetalarna.

Ta och läs denna bok, den är klargörande. Men räkna med att bli upprörd emellanåt. Joel Dahlberg tror inte att premiepensionssystemet kommer att bestå. Det har till och med några politiker uttryckt lite vagt. Som socialdemokraten Tomas Eneroth, socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och dåvarande finansmarknadsministern Mats Odell.

För sent ska syndarna vakna…

▪ Leif Wilehag

bokomslag

Joel Dahlberg

Pensionsbluffen
Tryggheten som gick upp i rök

Ordfront 2012

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: