Mediernas roll för vår syn på döden

böcker.vinjett

[120504] Anja HirdmanAtt sitta inomhus och läsa om döden med vårsolen strålande utanför fönstret kan tyckas vara ett trögt projekt. Om det inte vore för alla fascinerande innebörder som alstras av det mest definitiva av alla tillstånd.

Det har sagts förr, men det tål att upprepas: i närheten av döden höjs också vår känsla av livet självt. Vi blir ofta lite mer levande och reflekterande när livslågan darrar till.

I essäsamlingen ”Döden i medierna” (Carlssons) utforskas kopplingarna mellan döden och media, två storheter som i allra högsta grad befruktar varandra i dagens digitaliserade och massmedierade samhälle.

Essäförfattarna består av en samling svenska forskare verksamma inom främst medie- och filmvetenskap. Den svarta tråd som löper mellan bokens texter är tredelad och tar fasta på hur dödens skildras som nyhet, underhållning respektive virtuell berättelse.

Tidsperspektivet växlar, från dagens offentligt intima dödsberättelser i bloggar och virtuella rum, till den stela men moraliserande nyhetsförmedlingen kring det von sydowska mordet på tidigt 30-tal. Däremellan får vi möta gestaltningen av hur Jesus Kristus möter sin plågsamma död på nutida film, förmodligen den mest kommenterade och gestaltade dödsprocess världen känner, men samtidigt en död som så starkt genomsyrar vår kultur att vi ofta knappt ser dess skiftningar, spår och sprickor.

En bärande tes, som stöts och blöts i boken, är huruvida vi i dagens senmoderna värld lever i en dödsförnekande kultur där döden förpassats till sjukhusens sterila och anonyma miljöer och den mest privata sfären, eller om dagens digitaliserade och massmedialt offentliga rum faktiskt har öppnat oss för döden, vår egen och andras. Kan det vara så att medeltidens gnissliga likvagnar idag bara rullar fram på andra sätt, via bredbandsuppkopplingar och kabelkanaler? Kanske vi lever med en lika stark känsla av döden mitt i livet, nu som då? Är det kanske dags att avliva myten om att vårt rationalistiska, högteknologiska samhälle förvandlat döden till ett misslyckande som vetenskapen snart ska komma tillrätta med?

Hursomhelst har vårt intag av massmedierade dödfall aldrig ha varit större än idag, så på så sätt vadar vårt medvetande i död. Ett tecken på detta är den flodvåg av krim som sköljt över oss under de senaste decennierna, ofta i långa bok- eller filmserier där en och samma luggslitna deckare träder fram, gång på gång, och löser den ena gåtan svårare än den andra.

I en text skriven av volymens redaktör Anja Hirdman görs gällande att kriminalberättelsen verkar i spänningsfältet mellan det storslagna och triviala. Det narrativa mönstret upprepar sig, skapar en sorts illusorisk ordning och trygghet mitt i all svärta, brutalitet och outgrundlighet. I början svävar vi i dunkel ovisshet, i slutet har allt klarats upp. På så sätt drivs döden från att vara unik, gåtfull och ohygglig till att kunna bemästras och klaras upp. Bara deckaren och deckarmönstret finns där med oss.

Besläktad med deckaren, men tagen ur det så kallade riktiga livet, är de von sydowska morden, ett kriminalfall som skakade om Sverige under tidigt 30-tal och som gett upphov till storsäljaren I skuggan av ett brott av Helena Henschen. I sin artikel ger sig Madeleine Kleberg på att undersöka hur detta uppmärksammade mordfall skildrades i dåtidens press. En intressant slutsats är att dåtidens rapportering saknar drag av dagens intimiserade mordrapportering, där anhöriga blandas in och sorgeritualer dokumenteras minutiöst, vilket ofta gör att läsaren pressas ner in i en massmedierad bubbla av kollektiv sorg, täckt av en tunn fiktionaliserad hinna mellan närhet och avstånd, en mellanzon där de drabbade fläks ut som offentliga sorgeobjekt, mer eller mindre frivilligt.

Istället finns i dåtidens rapportering av de von sydowska morden en tydlig moraliserande ton, ofta färgad av respektive tidnings ideologiska inriktning. I arbetarpressen utgjorde den välbärgade mördaren ett exempel på urspårad överklass, en man som genom sitt sysslolösa, slösaktiga liv hade kommit på ödesdigra avvägar. I den borgerliga pressen talades det i gengäld mer om det moderna samhällets moral- och normupplösning. Gemensamt för dåtidens media var dock att läsaren ingenstans fick vara med i sorgen bland de anhöriga och drabbade. Kanske hade denna återhållsamhet och respektfulla hållning lika mycket att göra med de drabbades höga sociala status som dåtidens seder och pressetik.

Det närgångna tonfall som istället präglar dagens brotts- och mordrapportering, behandlas av Annette Forsberg. Här ställs frågan huruvida dagens intimt sentimentaliserade mordrapportering snarare skildrar och bearbetar vår egen potentiella död än bryr sig om helt främmande människors tragiska frånfällen. Vår ständiga konsumtion av fiktionaliserad och medierad bortgång blir således närmast en sorts besvärjelse och tröst, ett desperat försök att ta udden av det mest definitiva och skrämmande av allt, vår egen kommande bortgång.

I bokens sista del mörknar tonen, mycket beroende på ämnena: bloggar och annan onlinekommunikation som kretsar kring självmord och livshotande cancer. Vad händer egentligen när vi låter så tunga och tragiska ämnen ta plats i offentligheten, ofta i fora där den som skriver står nära sin egen planerade död eller någon av de näras eller käras död? Inom självmordsfora undersöks två olika spår, det som befolkas av personer som drabbats av närståendes självmord och ett annat spår som upptas av sådana skribenter som själva funderar på att ända sitt eget liv. I båda fall handlar det om en smärta så stor att den måste komma ut. Bland de drabbade anhöriga inriktas skrivandet ofta på gemensam tröst och sorgearbete, ett mönster som sällan finns bland de självmordsbenägna där skrivandet ofta syftar till att lufta outhärdlig smärta eller beskriva våndan inför beslutet att göra slut på sitt eget liv.

I cancerbloggarna är tonfallet i kommentarsfälten i gengäld peppande och terapeutiskt. Den sjuka skribenten tröstas visserligen, men uppmanas också att tänka positivt och kämpa på. Här syns ett tidens tecken, typiskt för vårt hyperindividualistiska senmoderna samhälle, där ansvaret för hälsa och välgång allt mer förs över på den enskilde individen, istället för att skrivas in i ett bredare existentiellt eller socialt-politiskt sammanhang. Olycka och sjukdom kan i denna diskurs ofta förklaras med slapp och osund livstil, både kroppsligt och mentalt. Och om man trots sin sunda livstil, drabbas av sjukdom åläggs man att tänka positivt för att klara sin överlevnad, allt i ett hurtfriskt förfarande som bland annat kallats ”det positiva tänkandets tyranni” av den välkända amerikanska författaren Barbara Ehrenreich, även hon en gång drabbad av cancer.

Gemensamt för volymens texter är en nyanserad, problematiserande röst som prövar perspektiv och tankegångar. Det är ofta elegant och klart skrivet, utan vare sig trög akademisk jargong eller journalistiska snärtigheter. Belägg efter belägg lyfts fram och diskuteras, ofta med sikte på att omkullkasta tesen om att vi lever med ryggen åt döden, att vi hellre ser förgängligheten och hädangången som något som vetenskapen, institutionerna eller den sunda livsstilen ska ordna upp åt oss. Den diskursiva murbräcka som flitigast används är virtualiteten, att vi håller på att lösa upp gränserna mellan det offentliga och det privata, det reella och det fiktiva, det närvarande och det frånvarande, en rörelse som luckrar upp beröringsskräcken gentemot döden, som ju både är frånvaro och närvaro på samma gång, så fort vi känner eller tänker på den.

Men trots många berikande och intressanta tankegångar, påeldade av baksidestextens förespegling om provokation, landar mycket i en känsla av same same but somehow different. Kanske är det essäförfattarnas tämligen likartade akademiska bakgrund som vrider samman perspektiven. För trots tematisk spännvidd hämtas mycken teoretisk näring i likartade eller rent av samma källor och referenser. Påfallande ofta dyker Zygmunt Bauman upp eller så skruvas skildringen tillbaka mot Phillipe Ariès och tesen om vår vetenskapsfixerade och rationalistiskt dödsförnekande kultur. Empirin skapar också intresse, men bjuder sällan på något oväntat eller omstörtande, något som bryter mönster och får läsaren att bli just provocerad.

Med de sammanhållna perspektiven tvinnas många tydliga trådar i textväven, vilket gör läsningen följsam och övertygande, trots det tunga ämnet. Samtidigt sitter jag och väntar på den där råsopen i magen eller skriket som ska ruska om, en sorts ställföreträdande dödsbud som låter ett invant perspektiv eller en bekväm tankegång falla ihop i dödsryckningar.

Men man får kanske å andra sidan vara nöjd med att en mörk, dödsmättad läsning lyckas konkurrera med en lätt promenad i vårljuset.

▪ Erik Cardelús

BokomslagAnja Hirdman (red)
Döden i medierna
Carlssons förlag 2012

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: