[120504] Nej, döden är inte längre tabu, hävdar Lotte Möller i sin bok. Men samtidigt omnämns den ofta med omskrivningar, som ”himlen har fått sin finaste ängel”. Så hur gör man när man hamnar i denna oftast icke önskvärda situation?
Man behöver inte anlita en begravningsbyrå utan kan välja att göra antingen en del eller det mesta på egen hand. Lotte Möllers bok kan fungera som en handbok i hur man gör det. Ett stort problem som först måste övervinnas är att undvika att infångas i begravningsentreprenörernas förslag om vad som är kutym och passande. Förutom att det kan upplevas som opersonligt kan det bli dyrt. Som närmast sörjande kan det vara svårt att värja sig, så be gärna någon annan om hjälp blir rådet.
Bara sjutton procent av befolkningen anser att religionen spelar någon roll i deras liv. Samtidigt sker åttio procent av begravningarna i kyrkan. Många menar att kyrkan trots allt vet hur man tar farväl av sina anhöriga och nära. Men det är en ståndpunkt som delas av en minskande andel. Intresset för borgerlig begravning är ökande.
Frågan om var man ska begravas får allt fler möjliga svar. Förutom kyrklig jordebegravning finns den vanliga minneslunden och numera även asklundar och naturen bortom kyrkogårdarna. Lotte Möller beklagar att gravstenarna är på väg bort eftersom de har en del att berätta. För andra begravningsritualer finns en hel del muntliga berättelser som antagligen inte blir särskilt långlivade. Stor skandal blev det när tidningen Arbetet i Göteborg berättade hur konstnären Feffes aska spreds på platser i stadsdelen Haga som han hade särskilt goda relationer till. Ungefär som om askan kunde bidra till att sprida sjukdomar när den i själva verket är steril.
Reglerna för vad man får göra i olika länder varierar. Sverige har tidigare tillåtit begravning upp till två månade efter dödsfallet, men nu är det en månad som gäller. I varma länder ska kroppen ner i jorden inom högst några dagar. När det gäller aska är det fritt fram i Frankrike att sprida den där man själv vill, utom på allmän väg.
En enkel signal om förändrade begravningsritualer hittar man i dagspressen. Dödsannonsen i den lokala tidningen har en stark tradition i Sverige. Länge var det i det närmaste karbonpapper på tidigare annonser som gällde. Nu byts ofta korset ut mot något som mer motsvarar den avlidnes karaktär. Men kanske är detta trots allt en döende kulturyttring? Lotte Möller föreslår att man kan överväga om annonspengarna inte kan användas till något annat.
Något annat är också på gång. I vår alltmer miljömedvetna värld har ekologisk begravning blivit ett vanligt önskemål. Vi vill leva grönt och vi vill dö på samma sätt. Varken kremering eller frystorkning anses idag som miljömedvetna. Så vad ska man göra? Våra kroppar har lagrat en hel del farliga produkter som helst ska tas om hand. Försök pågår och alternativa lösningar kan vara på väg.
Kyrkan vet ändå hur man begraver folk, hävdar många. Men som sagt allt färre. Själva ceremonin vid begravningen är ofta för många en slags slutpunkt för de anhörigas relation till den avlidne. Sedan återstår minnet och hur det hanteras. Om den avlidne hade ett distanserat förhållande till kyrkan kan det kännas fel att låta kyrklig liturgi bestämma utformningen av begravningsceremonin.
Vill man undvika religiös begravning återstår borgerlig begravning. Den kan utformas på oändligt många sätt och anpassas till vad man vill förmedla om den avlidne. Om detta skriver dock Lotte Möller inte så mycket. Men hon öppnar upp för möjligheterna att bryta mönstren.
