Melankolisk poesi från Danmark

[120508] Begreppet nostalgi har sitt ursprung i grekiskans nostos, som betyder hemresa. Nostalgi handlar alltså egentligen om en melankolisk hemlängtan, en längtan till en plats eller till det som varit. I vardagligt tal använder vi det ofta även som ett romantiskt trånande efter något som varit allmänt positivt för oss.

Den danske poeten Søren Ulrik Thomsen ägnar sig i sin nya diktsamling Skakad spegel (på ellerströms förlag, och i Jonas Rasmussens tolkning) bland annat åt en form av nostalgiska tillbakablickar. Dikternas tilltal riktar sig till ett antal ”du”; alldeles säkert en mor, troligen också en eller flera före detta flickvänner, kanske också manliga vänner.

Moderns frånfälle har starkt inflytande ”Den gåtfulla tiden/jag precis inte har fått uppleva/som annat än dofter och svindel/i klädkammare och dansbanemusik/men vars ljus som genom en tonad ruta/föll på mig från din blick …”

När hon inte längre finns där är det mycket som går förlorat ”Till varje minne hör en glömska.” Och jag kommer stundvis att tänka på Bruno K. Öijers senaste samling Svart som silver, som i mina öron har ett besläktat tonfall.

Rakt igenom samlingens fyrtiotvå dikter går ett starkt stråk av vemod. Ett vemod som emanerar ur dåtiden såväl som det nuvarande livet. I en försonande ton verkar Thomsen bearbeta både det som varit och nuets försvinnande hastighet. ”De senaste 10 åren/gick dubbelt så fort som decenniet innan/och nu blommar de svarta rosorna i snön.”  Ofta får jag känslan av att det handlar om en betydligt äldre man än den femtiosexåring Søren Ulrik Thomsen är, jag riktigt ser bilden av en åldring sittande i en gungstol på en veranda. Någon som inte längre hinner med i det moderna livet och därför hellre blickar bakåt. Som om livet vore över, det enda som återstår är historien. För trots den försonande stämningen lyser sorgen igenom. Och frågan om det kan existera en positiv nostalgi eller om den av nödvändighet alltid är just melankolisk, dyker upp.

En del av dikterna är av metakaraktär och även om det förmodligen speglar poetens person och arbetssätt kan jag stundvis tycka att det blir väl mycket av den varan. Men visst fungerar det utmärkt ibland:

Radion har fångat upp en fjärran station
där en kör av barn
på ett språk som måste vara ryska
läser något som måste vara poesi
och skulle kunna låta som en översättning
av dikten jag alltid har drömt om att skriva

Søren Ulrik Thomsen var en del av det danska ”poesiundret” på 80-talet, med namn som Pia Tafdrup och Michael Strunge, som Thomsen kanske kan sägas stod i skuggan av. I dag är han medlem av Det Danske Akademi, och med Skakad spegel ger han ut sin första samling dikter på nio år.

Diktjaget drömmer sig ofta tillbaka till en verklighet som han nu förstår redan är upplevd och över. Att hantera sin historia såväl som vardagen som den är: samtidigt. Det krävs en stor poet för det och jag tycker Thomsen är farligt nära att lyckas mest hela tiden. Hans ord kommer att leva kvar också när han inte längre skriver.

”På väg tillbaka över parkeringsplatsen/stannar jag plötsligt upp./Men ljudet av mina steg/fortsätter in under dimman.”

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Søren Ulrik Thomsen
Skakad spegel
Översättning: Jonas Rasmussen
Ellerströms förlag 2012

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: