Pennalismens logik

[120529] Det är många som under den senaste tiden upprörts av rapporterna om oegentligheter vid landets riksinternat – Grennaskolan, Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket och Lundsbergs skola – inte minst sedan SVT:s granskning av den sistnämnda internatskolan. Uppgifter om pennalism och grova övergrepp gör att många frågar sig hur en sådan verksamhet kan vara möjlig i en tid då människors lika värde ses som en självklar del av skolans värdegrund.

Frågan är intressant då den sätter fingret på det som upprätthåller de maktstrukturer som i århundraden präglat internatskolor i en rad länder. Det märkvärdiga i sammanhanget är nämligen inte att det finns elever som tar avstånd från ordningen vid internatskolor, utan att det stora flertalet av eleverna inte gör det. Detta skulle i och för sig kunna tas som intäkt för att rapporterna är överdrifter, men mot detta talar att de berättelser vi får höra idag är kusligt lika berättelser från gångna tiders internatskolor. Det faktum att internatskolor i en lång rad olika länder, under olika epoker, uppvisar liknande drag gör det svårt att tro att de uppgifter som framkommit från svenska internatskolor under det senaste året skulle vara gripna ur luften.

Möjligheterna att närmare undersöka de strukturer som präglar dagens internatskolor är dock begränsade. Det är en verksamhet som är satt under hård press från det omgivande samhället och i många fall står ord mot ord. Så har det emellertid inte alltid varit, utan länge sågs kamratuppfostran som något bra. Exempelvis kunde lektor Josef Reinius vid Gävle gymnasium framhålla i Pedagogisk tidskrift från 1913 att:

”Gott vore det, om skolans självstyrelse kunde bli så utvecklad, att vissa äldre lärjungar också kunde få sig ombetrodd rätten att i nödfall använda lindrigare kroppsaga mot yngre kamrater, som förtjäna den. Så är förhållandet vid engelska »public schools». Detta är naturligtvis något helt annat än rå pennalism. Det är f. ö. betecknande, att en så »manlig» nation som den engelska ej är rädd för att låta kroppsaga användas i skolorna.”

Kopplingen till de engelska public schools är i detta sammanhang inte särskilt långsökt, då Lundbergs skola grundades med de engelska skolorna som förebild. Idén med elevstyre vid de engelska skolorna synes i sin tur ha haft sin grund i svårigheten för ett fåtal lärare att ha kontroll över eleverna dygnet runt, vilket gjorde att man valde att låta de äldre upprätthålla ordningen. När dessa skolor under 1800-talet utvecklades till en hemvist för framförallt överklassen reformerades i och för sig denna ordning, men tanken om den fostrande gemenskapen bestod. I det viktorianska England sågs internatskoletillvaron framförallt som ett redskap för att skapa självständiga män, långt från mödrarnas trygga famn.

Det är dock viktigt att komma ihåg att tanken om kamratuppfostran inte är något exklusivt brittiskt fenomen. Fram till 1800-talets första hälft upprätthölls också ordningen på ett liknande sätt vid svenska gymnasier där gymnasisterna var organiserade i s.k djäknekårer och de yngre var helt underställda de äldre. Detta hade sin bakgrund i att många flyttade hemifrån i samband med gymnasiestudierna och kamraterna ersatte då familjen som uppfostrare.

Den springande punkten för den som vill förstå de strukturer som präglar en internatskolemiljö är begreppet kamratanda, något som förekommer i en lång rad av beskrivningar av forna tiders internatskolor och som än idag framhålls som internatskolans verkliga förtjänst.

Ser man till de historiska beskrivningarna av internatskolor kan man märka att det våld som många gånger omtalas som pennalism är starkt förknippat med kamratanda. Olikt det våld som vi idag associerar med begreppet mobbning, allt sedan Peter Paul Heinemann introducerade begreppet 1969, syftar inte pennalismen till att stöta ut någon enskild. Dess syfte är i stället att inordna nya människor i gruppen. Det var också så som begreppet först användes, för att under 1700-talet beskriva studentens första tid vid universitetet, då han ”gingo pennal”.

Avgörande för förståelsen av pennalismens natur är att den olikt mobbningen är ett övergående gissel. När väl den första tiden är över och nya elever träder in på skolan blir prövningarna något att se tillbaka på med stolthet, ett tecken på att man bestod provet och togs upp i gemenskapen.

Att denna första tid inte är att betrakta som en tom ritual märks exempelvis i det tal som överste Gustaf Uggla höll i samband med 1895 års minnefest för de kadetter som låg vid Krigsakademien på Karlbergs slott under 1860-talet. Vid denna skola, som var en av Sveriges första internatskolor, beskriver Uggla kadettkåren som en kamratkedja, ”men för att passa där, måste vi vidkännas ett grundligt, stundom ganska hårdhändt omformningsarbete”. På liknande sätt försvarar även kapten Harald Oscar Prytz de våldsamma lekar han utsattes för som nybakad kadett på 1850-talet, genom att hävda att ”dessa lekar voro visserligen hårda och kändes mången gång efter, men jag tror dock, att de ej obetydligt bidrogo till att härda en bortklemad yngling”.

Snarlik fördragsamhet visar även Ian Wachtmeister i SVT:s Uppdrag granskning (23/5 2012), när han beskriver hur han under sin första tid på Lundsberg fick springa ärenden åt de äldre. Viktigt för att förstå hur detta i efterhand kan bli något som man ser tillbaka på som ”kul” är att kamratuppfostran drabbar alla. Olikt mobbning är pennalism inte något som riktas mot den drabbade personligen, utan detta sker inom ramen för en underordnad roll. Av avgörande betydelse är också att den nyantagne en dag själv kommer att stå högst i hierarkin och då kan njuta frukterna av den ordning han tidigare slavat under.

Ser man till de historiska berättelserna om livet vid internatskolor kan man även märka att det också finns exempel på tillfällen då man uppfattade att kamratfostran gick för långt. Detta kallades i regel för kitslighet och förklaras alltid som ett uttryck för hur enstaka individer missbrukade systemet. Intressant nog används samma form av argument än idag, då uppdagade fall av våld ses som enskilda fall, vilka inte kan kopplas samman med skolans inre strukturer.

Vad det är som gör att strukturer av det beskrivna slaget uppstår och lever vidare vid internatskolor är inte en helt enkel fråga att besvara. Genom historien finns det i och för sig exempel på hur man uppmuntrat kamratfostran eller åtminstone tillåtit den att frodas, men det finns också gott om exempel på hur man har försökt komma till rätta med problemet. Det faktum att olika former av kamratuppfostran uppstått på en lång rad av platser och vid olika tillfällen gör att det synes svårt att förklara företeelsen såsom enbart bunden till ett enskilt historiskt skeende.

Snarare verkar det vara mer grundläggande maktstrukturer som utgör grunden för de fenomen som uppträder vid exempelvis internatskolor. Genom att närmare skärskåda de mekanismer som upprätthåller dess verksamhet kan man upptäcka strukturer som även återfinns i det omgivande samhället. På långt fler håll går det att hitta gemenskaper vilka upprätthålls genom höga inträdeströsklar, vilka kräver stora uppoffringar från de som vill ta sig över dem. Man skulle därmed kunna säga att våld vid internatskolor inte är något unikt, utan snarare ett extremt uttryck för ett samhälle genomsyrat av hierarkiska strukturer.

▪ Esbjörn Larsson

Esbjörn Larsson är fil. dr i historia och universitetslektor i Uppsala.

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: