Min nya hemska termosmugg

[120813] Efter tio års tragglande med min bipolära tillvaro har jag då äntligen hittat ett jobb och min kära kaffekopp har blivit utbytt mot en termosmugg. En termosmugg så att jag ska kunna sitta vid datorn och dricka mitt kaffe. Säg Good Bye till fikaraster.

Helt sjukt, här uppmanas man så gott som av företaget att inte ta fikaraster, under lunch och fikarast ska man nämligen stämpla ut – och de flesta väljer bort fikarasten för att komma hem några minuter tidigare. Fikaraster, inte här, här sitter vi i stället vid datorn och suger i oss vårt kaffe ur en vidrig termoskopp.

Inte ens på fredag när företaget bjuder på fika, en massa goda bullar och kakor och härlig frukt, tar alla en fikarast.  Kollegorna på mitt kontor tar med sig godsakerna upp till vårt kontor och sitter där och mumsar framför datorn. Allt för att komma hem en kvart tidigare. Men jag ska banne mig hitta någon som vill ta en fika med mig, annars kommer jag inte fixa det ensidiga datorjobbet.

Jag hade nästan tänkt att gå ut och berätta att jag är bipolär, men nu kan jag inte. Jag har en provanställning på det här företaget där man nästan uppmanas att inte ta fikaraster. Vem vill anställa någon med en bipolär diagnos? Inte jag heller – om jag gått efter hur media beskriver oss med en bipolär diagnos. Galningar, mördare, sexmissbrukare, totalt labila och krävande personer. Jag skriver inte under på att jag är något av det där och jag känner heller inte någon person som passar in i medias beskrivning av bipolära. Visst kan det säkert finnas någon som är galen, mördare eller sexmissbrukare, men jag tror att gemene man måste börja förstå att vi som är psykiskt sjuka inte är freaks, utan att de flesta av oss är lika tråkiga och skötsamma som resten av befolkningen.

Hur ser arbetslivet egentligen ut efter tio års frånvaro?
Ännu tuffare tycker jag och ändå gick jag i väggen för tio år sedan. Nu är ju mina arbetskamrater åtminstone tio år yngre än jag, men snart är de lika gamla som jag var när jag gick in i väggen och vad händer då?
Är det meningen att ett jobb ska gå i hundra knyck hela tiden?

Jag är helt förvirrad vad gäller denna stress som man bygger upp. Ska det vara så här jämt? Visst förstår jag att det är stressigt ibland på alla jobb, men måste man bygga upp mer stress än nödvändigt? Jag fick ett gott råd av en god vän, han sa, var inte nu den duktiga tjejen. Försök inte vara det. Och lova dig själv att det du gör är good enough. Så i denna stressiga miljö ska jag då försöka lugna ned mig och jag kan berätta att det inte går så bra. Fastän jag varje dag försöker övertyga mig själv om att jag gjort så gott jag kunnat. Måste bara ta in det också, att det banne mig får vara good enough.

Jag kan villigt erkänna att vissa dagar önskar jag att jag får sluta jobba på detta hippa, unga och expansiva företag. Jag är ju varken hipp, ung längre, expanderar gör jag ju dock men mest på bredden.

Jag kan stå ut med mycket, men jag fixar verkligen inte det här med termokoppar och uteblivna fikaraster. Våga protestera, gör något, ni som har en fast anställning och vågar klaga öppet om det är dåligt på jobbet! Själv vågar jag inte, jag har ju bara en provanställning. Usch, vad feg jag känner mig nu, vågar varken klaga på jobbet eller gå ut som bipolär. Jag är inte feg, jag är bara fast i grottan.
Hjälp mig att förändra saker till det bättre på din arbetsplats. Kanske har du en nyanställd kollega som bara har en provanställning precis som jag och denne person, liksom jag, vågar kanske inte uttala sig, har ingen röst. Ta med denna kollegan på en fika. Jag lovar, kollegan blir glad.

▪ Alice Strand

Alice Strand (som är en pseudonym), svarar på sin egen krönika om en kaffekopp från år 2001. Läs gärna den också.

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: