Starkt och personligt

böcker.vinjett

[120814] En fristående uppföljare, kallar förlaget denna andra roman av Cecilia Gyllenhammar. De flesta läser den nog som en nyckelroman. Suss heter fortfarande huvudpersonen och hon går igenom en svår skilsmässa med tre barn samtidigt som hennes mamma dör i cancer. Och hon är utfryst av familjen för att de sårats av det hon skrivit om dem.

Eller rättare sagt: framför allt för det hon skrivit om mamman. I första romanen En spricka i kristallen (2004) fanns ett hatporträtt av modern. Här i denna roman fiktionaliseras det lätt till att Suss skrivit förklenande om mamman och familjen i en form av självbekännande tidningsreportage, fattar jag det som, om sin överklassbakgrund. Suss är journalist, precis som författaren som från början arbetade på en göteborgsk kvällstidning, men för att gå ifrån likheterna med verkligheten och ge romanen som artefakt en ärlig recension, så slutar jag, för ett tag, att jämföra här.

Jag läste den förra romanen, utan att recensera den, och min första reflektion var att språket är mer utvecklat denna gång. Det är mer litterärt, fullt av symboliska liknelser som tangerar poesin och orden dansar liksom fram, inlindade i kommaterade bisatser, ofta. Det är roligt att upptäcka en författares utveckling på detta sätt, i synnerhet som deckargenren har förflackat det svenska litteraturspråket på senare år.

Det handlar om Suss som brutit sig loss från den krävande, kvävande överklassbakgrund hon aldrig har funnit sig tillrätta i. Hon lever ensam med sin son i Röda Bergen i Stockholm efter att första äktenskapet spruckit och träffar Marcus, en försommar. Båda blir djupt förälskade, han är frilansfilmare och medelpunkten i de flesta umgängessammanhang och hon beundrar honom till en början. Två barn, en son och en dotter, föds väldigt tätt, man anar en tids familjelycka, men Suss kämpar med sin längtan efter att försonas med sin mamma.

Hennes make försvinner allt mer hemifrån medan hon lämnas ensam med barnen. Hon upptäcker också hur hon tar av sina egna pengar och räddar maken ur ekonomiska knipor eftersom hans dokumentära film- och TV-firma sällan bringar in några större pengar till hushållet. Gräl uppstår oftare. Suss sliter sig loss, går ut med väninnor och partajar, one night stands förekommer – och så mitt i allt detta blir hennes mamma svårt sjuk i cancer. Suss står maktlös utanför när pappan och syskonen sluter upp kring den döende modern, som alltid varit huvudpersonen i familjen, lojalt stöttande sin kände företagsledare till make, som varit henne otrogen genom alla år.

Suss och Marcus går i familjeterapi för att ge det en sista chans men allt är förgäves. Hon flyr till Grekland, köper ett hus för de så gott som sista pengarna hon har kvar av gåvorna från familjen, och där känner hon sig fri: hon har hamnat rätt. Men mitt i friheten bekymrar hon sig samtidigt över att hon dricker för mycket vin för ofta och att hon ligger med karlar för ofta och för lätt.

Dock hittar hon en kärlek till slut – som hon tar med hem till Sverige. Men kulturskillnaderna är inte lätta att överbrygga. Men hon har bestämt sig denna gång: ”Hon ska klara av en relation.” (s.278).

Det finns naturligtvis fler nyanser i storyn än i min återberättelse här ovan. Romanen är detaljrik. I just detta är språkets utveckling synbart, också. Men även samhällskritik förekommer. Exempelvis tas detta med mobbning i skolan upp, vilket hedrar författaren, eftersom det så ofta tigs ihjäl. Suss tar dottern Ella ur en skola där hon mobbas och sätter henne i en liten skola med modern pedagogik.

”Men är det inte dumt att ge upp så där? säger Marcus.
Det är inte att ge upp, tvärtom, att kapitulera inför det som inte fungerar, det som är dåligt, är att ge upp inför livet. Ella ska ha en bra skolstart.”

Då Suss man Marcus är uppfostrad av en ensamstående mamma från arbetarklassen upptäcker hon vad pengar gör med honom. När de är ute och tittar på hus de vill köpa.

”…/Arbetargrabben, men med hennes pengar har han planer. ”Pengar gör så med människor”, tänker hon, men det vågar hon inte säga. Hon orkar knappt tänka det, vad frihet är, och hur människor så lätt glider in i att skaffa sig fördelar utan att reflektera, som ett slags urkraft, insektsinstinkter. Han är en stor insekt där han travar omkring och planerar att sätta bo.”

I boken träffar Suss sin mamma som är döende. I smyg har de ett slags hemligt umgänge några gånger, för trots allt älskar hon henne. Och mamman älskar Suss. Deras möten förtigs för övriga familjen som ju har förskjutit Suss. Men om det är en försoning med modern låter jag vara osagt och lämnar till läsarna att bedöma.

Denna bok har definitivt kvaliteter. Cecilia Gyllenhammar har lyckats skriva sin egen historia igen – trots allt måste man nog säga det – fast i litterär form och hon gör det utan att det blir slibbigt eller vad som har brukat kallas för tantsnusk. Frågan är dock om hon kan gå vidare och skriva något utan att så starkt utgå ifrån sitt eget liv. Men å andra sidan är hennes bakgrund så speciell och unik i Sverige, så det går säkert ösa ur den gruvan i några romaner till. Och om man gör det med den litterära skicklighet hon är på väg att erövra så – gärna för mig.

Slutligen vill jag återge den klassanalys som Suss i romanen gör, med sin ur arbetarklassen sprungne make som jämförelseobjekt:

”De var hans nya umgänge sedan han blivit pappa, mest läkare och Handelsfolk. Hon tänker ibland på de där överklassungarna som i vuxen ålder anpassats till ett slags undangömd diskrepans mellan livsstilar i mångmiljonvillor och etagevåningar på Strandvägen, där de i kläder och argumentation upprätthåller en nertonad bohemisk stil. Hon vet det själv, anpassning till det som är konsensus, en ren överlevnadsinstinkt. Stämningen i ett samhälle raderar identiteter, och ändå, hur löjligt det ter sig att bo så där, leva med sommarställen och resa på dyra semestrar, äta lyxmat, dricka viner och samtidigt verka folkhemsenkel. Tränade i skolmiljön till att dölja sina rikemansbakgrunder och framstå som lagom vänstervridna kulturbohemer. Hon tänker på det ett tag medan han går och plockar i garaget. Hon går efter, pratar högt, ensam i trapphuset: ”Vi formas i dolda rädslor, i en instinktiv drift att inte bli utstötta. Överklassbarnen, om man inte vill gömma sig bland societeten, inte odla sin materialism, sin överhöghet, om man vill gå ut i världen och mötas.” Den äldste pojken skämdes ofta över hur hon gick och mumlade på stan. ”Mamma, nu pratar du för dig själv igen!”

FOTNOT: En förklaring till bokens titel finns i en flik på omslaget: Stäpplöpare, eller sodaört: Sådana växter, vilka som torra ryckas loss av vinden och rulla fram över marken. (Svensk uppslagsbok, 1955.)

▪ Leif Wilehag

Cecilia Gyllenhammar
Stäpplöperskan
Telegram Bokförlag 2012

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: