[120828] En höstdag händer återigen det där osannolika, det som skulle vara omöjligt, men som vi ändå på något vis har en känsla av kanske inte är så otänkbart som experter, politiker och inblandade företag gör gällande.
Det är inte ett kärnkraftverk som flyger i luften den här gången, det är det väldiga dammsystemet vid Luleälvens översta lopp som brister, och när Suorva bryter samman störtar en bergvägg av vatten utför älvfåran och river med sig också Porjus. Det är upprinnelsen till de händelser som utspelar sig i Mikael Niemis nya roman Fallvatten.
Under den ödesdigra dag då vattnet rusar från fjällen mot Bottenviken följer boken några människor och deras kamp för att rädda sig och de sina undan katastrofen. Alla kommer inte undan, ingen undgår skador av både fysisk och mental art, inte bara naturen blir svårt härjad.
Mikael Niemi med sin drastiska berättarteknik och norrlandskärva humor hör till de svenska författare som läses av många trots att han inte skriver kriminallitteratur. Hans genombrottsroman, barn- och ungdomsskildringen Populärmusik från Vittula, belönades med Augustpriset och är en av detta unga sekels mest lästa svenska böcker. Det kan tilläggas att Niemi dessutom är en anmärkningsvärt god lyriker, men lyrik går ju inte uti massupplagor, vilket med största sannolikhet den här romanen kommer att göra. Det lär ju vara så att folk utmed de reglerade älvarna i Norrland då och då har mardrömmar om vad som skulle hända om de stora dammarna brast. Det är onekligen smart av Niemi att göra slag i saken och ge mardrömmen ett litterärt utlopp.
Bokens struktur där de olika människoödena varvas gör att varje kapitel kan avslutas med en cliffhanger som driver upp spänningen och gör boken svår att lägga ifrån sig. Som vanligt hos Niemi är det starka passioner i rörelse, det blir så att kampen mot naturens våldsamma krafter smälter samman med våldsamma uppgörelser också mellan människorna, och då mest uttalat mellan könen. Det finns en utbredd oförsonlighet mellan män och kvinnor som jag tror att författaren kan få fan för. Brutalitet och sexuellt våld är mer regel än undantag när själva existensen står på spel. Grym småaktighet, missunnsamhet och rent hat läggs i dagen medan kampen mot döden i störtfloden pågår.
Här finns fjällhelikopterföraren, som bestämt sig för att ta livet av sig genom att störta med helikoptern, men som i stället kommer att åtminstone tillfälligt rädda livet på den hustru som lämnat honom och som han både älskar och avskyr. Här finns den gamle mannen som slits med av vattnet när han gått ut på en promenad utmed älvstranden för att slippa ifrån sin dementa frus krävande elakhet och den utbrända lärarinnan som i ett hatiskt slagsmål drabbar samman med akvarellkursens självutnämnda Don Juan innan hon i det strömmande vattnet karvar av hans brutna ben för att rädda honom ur den grenklyka där han fastnat.
Men här finns också butiksbiträdet som gör en sanslöst dramatisk resa för att hinna före flodvågen hem för att rädda sin dotter och en gravid kvinna som ensam kämpar i ett bortflytande hus för att rädda sig och sin ofödda baby. Och här finns mannen som instängd i sin unika Saab, sitt livs stora kärlek, tömmer reservhjulet på luft för att få dra några ytterligare andetag innan det kvävande vattnet når kupétaket.
Vi är alla beroende av tekniska system och konstruktioner som kan bryta samman. Vi klarar med en nästan märkvärdig fatalism att leva med insikten om att någonting som sätter oss själva eller dem vi älskar i stor fara när som helst kan inträffa. Men ett stråk av ångest finns väl ändå hos de flesta. De som far till fjälls efter att ha läst Fallvatten lär vakta sina steg och lyssna noga efter den framdundrande vågens resonans i älvarna.
