Initierat om en ”hänsynslös charlatan”

böcker.vinjett

[120905] Hermann Göring mötte sitt livs kärlek i Sverige men han blev också tvångsintagen på sinnessjukhus här på grund av sitt morfinmissbruk. Journalisten och förläggaren Bosse Schön har gjort ett djupdyk i Säpo:s personakt.

Tisdagen den 1 september 1925 klockan 18.00 hämtade polisen kapten Hermann Göring, det tyska flygesset från första världskriget och sedermera Adolf Hitlers närmaste man, från det privata Aspuddens sjukhem för ”nervsjuka” eftersom sjukhemmets läkare ansåg att han var så nerknarkad, att de med tillstånd från hans hustru, svenskfödda friherrinnan Carin (född Fock), beslöt att tvångsomhänderta narkomanen Göring. Han var ett psykiskt vrak. Hans hustru hade flera gånger flytt ifrån lägenheten på Odengatan i Stockholm för att inte bli mördad av honom. Hermann Göring fördes i tvångströja till sinnessjukhuset Långbro, där han spärrades in på ”stormen” bland de farligaste patienterna. På Långbro bröt han upp ett medicinskåp med en stilett för att få tag på morfin och hotade att döda sjuksköterskorna om de försökte stoppa honom.

Under sin tid i Sverige skuggades han av den svenska säkerhetspolisen eftersom han träffade svenska toppnazister. Bosse Schön har som första journalist fått läsa Görings personakt på Säpo.

I denna bok redovisas den, liksom Görings sjukhusjournaler. Författaren, som tidigare bl a skrivit de uppmärksammade böckerna Svenskarna som stred för Hitler (som också blev en dokumentärserie på TV4) och Där järnkorsen växer, vänder på alla stenar han kan i sin jakt på kopplingarna mellan Sverige och Göring och nazityskland i denna bok och han har hittat mer än han hade hoppats på själv från början.

Hermann Görings familj tillhörde eliten i det kejserliga Tyskland. Hans pappa var kavalleriofficer under krigen på 1800-talet och studerade sedan juridik och blev hovrättsråd. När sonen Hermann föddes var fadern tysk generalkonsul på Haiti och senare blev han guvernör i Tyska Sydvästafrika (nuvarande Namibia). Hans första hustru dog men den andra hustrun blev Hermann Görings mor. När de så småningom återvände till Tyskland föddes deras fjärde barn Hermann Vilhelm Göring den 12 januari 1893.

Sonen var stökig och jobbig i skolan och fick familjen att skämmas över honom. Han blev sänd till en sträng internatskola när han var elva år men det hjälpte föga. Han chockade skolans lärare där genom att organisera en strejk mot den dåliga skolmaten och rymde sedan hem.

Föräldrarna kapitulerade och insåg att en vanlig skolgång var uteslutet för sonen: här krävdes sträng militär kadaverdisciplin. Därför sändes Hermann 12 år gammal till en kadettskola och fyra år senare blev det kadettakademin och där trivdes han och bestämde sig för att satsa på en yrkesbana som arméofficer. Som 20-åring tog han examen som underlöjtnant och fick premier och en personlig gratulation av kejsar Wilhelm den andre. Familjens stora olycka hade blivit familjens stolthet.

Göring var löjtnant och plutonchef på ett infanteriregemente när andra världskriget bröt ut 1914. Hans kolleger tyckte att han saknade den stil och etikett som anstod en tysk officer, men det struntade den bekymmerslöse och äventyrslystne Hermann i totalt. Han började utbilda sig till flygspanare och innan kriget var slut var han berömd för sina spaningsflygningar och han hann med att bli dekorerad och fortsätta som stridspilot, befordrad till kapten, och när han skjutit ner sitt 20:e plan dekorerade kejsar Wilhelm den andre honom till medaljen Pour le Mérite – varefter Göring tog över befälet för Röde Baronens – Tysklands främste stridsflygare – eskader sedan denne blivit nedskjuten och omkommit 1918.

När freden kom hade Göring skjutit ner 23 plan. Men freden blev en tuff tid för honom eftersom han inte kunde försörja sig, trots den krigshjälte han var. Tyskland blev hårt förödmjukat av Versaillesfreden och på sommaren 1919 sökte han tillstånd att få komma in i Sverige, men ansökan avslogs. I november samma år beviljades han visum i Sverige och han skulle marknadsföra ett nytt trafikplan här. Visumet blev förlängt och 1920 var han anställd som pilot vid Svenska Lufttrafik AB.

Hermann Göring var ungkarl och festglad och orädd i sitt yrkesutövande, vilket skulle få honom att – via en våghalsig transportflygning – möta sin stora kärlek Carin Kantzow, som var gift och hade en liten son när han träffade henne, men kärleken dem emellan var så stark och i februari 1923 gifte de sig i München.

Carin, som med tiden skulle komma att bli lika övertygad nazist och antisemit som maken, blev de tyska nazisternas maskot, med sin överklassbakgrund. Även Hermann Göring med sin krigshjältestatus och adliga bakgrund – och sociala talang – utgjorde en tillgång för nazisterna och efter att Hitler och Göring träffats 1921 och upptäckt att de delade samma hat mot judar och kommunister – deltog Göring i nazisternas ölhallskupp i München 1923 och höll på att bli dödad.

Han skadades svårt i ljumsken av ett skott från statspolisen och blev insläpad i ett hus och där vårdad av en judisk möbelhandlare och hans hustru och dennes syster. De förband hans sår i källaren, tills mörkret föll och Göring kunde lämnas över till en nazisympatiserande läkare.

Hermann Göring och hans fru lyckades fly till Innsbruck i Österrike och där på ett sjukhus opererades han och fick stora doser morfin. En narkoman var därmed född!

Jag skulle kunna berätta kronologiskt även fortsättningsvis, men rekommenderar istället läsning av denna fantastiska lilla dokumentärbok. Hermann Göring och hans fru levde sedan på flykt i Österrike – eftersom Hitler hade fängslats i Tyskland efter ölhallskuppen 1923 – men när de kom till Sverige 1924 insåg hans frus släkt hur illa ställt det var med hans missbruk och han skrevs så småningom in på Aspudden.

Men under sin tid i Sverige hann Hermann Göring träffa många svenska nazister och skuggades därför av Säpo, vars akt alltså Bosse Schön lyckades finna. Personalen på Riksarkivet i Arninge utanför Stockholm trodde att han var den förste som begärt ut och läst personakten.

Uppenbarligen är det få som känt till att den funnits.

Något som är märkligt, menar Bosse Schön, är att några av journalerna från Görings tid på svenska sinnessjukhus saknas. Framför allt huvudjournalen från Långbro sjukhus med de känsligaste uppgifterna om hans missbruk, men det är känt att Hermann Göring var livrädd för att tyska tidningar skulle avslöja hans morfinmissbruk och avgiftningar i Sverige. Därför har läkare vid Långbro spekulerat i att utsända Gestapoagenter rensat arkiven eller att han fått hjälp av en svensk nazist eller att Göring själv, 1934 när han besökte Sverige, lyckades stjäla journalerna.

Carin Göring avled 1931 och Hermann sörjde henne livet ut. Han höll upp med sitt narkotikamissbruk ända fram till de första åren av det andra världskriget. Men när det började gå dåligt för tyskarna och hans tidigare så stolta Luftwaffe slagits i spillror började han missbruka morfin igen. När han greps av de allierade i maj 1945 hade han med sig två dokumentportföljer fullproppade med aracodien (morfinliknande drog) och den amerikanske fängelsekommendanten trodde att fången var narkotikahandlare.

Eftersom Göring var storväxt hade han tålt långt mycket större doser av morfin än normalt redan från början, vilket gjorde hans missbruk så stort.

Alla sjukjournaler och i övrigt av dokument som berättas om finns faksimilåtergivet i slutet av boken. Hermann Göring på bild i komplett uniform – ”han var en fåfäng påfågel men han var också en hänsynslös charlatan som roffade åt sig så mycket han kunde komma åt i form av konstskatter, juveler och egendomar” står att läsa i bildtexten. Hermann och Carin Göring på bild under deras tid i Innsbruck – och till sist krigsförbrytaren sittande i cell nummer 5 i Nürnbergfängelset, där han lurade bödeln och tog livet av sig genom att bita sönder en giftampull av glas timmarna han skulle hängas.

Det är ingen tvekan om att författarens antipatier mot nazismen och Göring –  det kan man bl a se i några av kapitelrubrikerna: ”Vykortsmålaren från Wien allt framgångsrikare” och ”Blodhunden Göring dog en feg stackares död” (som i och för sig är ett citat) – är tydliga och jag har egentligen ingen invändning mot det. Inom journalistiken brukar man tala om perspektivmarkörer; att man skall hålla sig opartisk i mesta möjliga mån – men det är annorlunda när man skriver krigshistoria i en bok.

Lysande bra, är mitt helhetsomdöme om denna bok.

▪ Leif Wilehag

bokomslag

Bosse Schön
Hitlers knarkande hantlangare
Hermann Göring intagen på svenskt sinnessjukhus
Bosse Schöns förlag 2010

 

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: