[120913] En varmfuktig sensommarkväll hamnar jag framför Solsidan. Relationskrisande bratsparet Fredde och Mickan åker på slottsweekend. Väl på slottet förfäras de över att behandlas som ”thailändska bärplockare, inte hotellgäster”, trots att de anser sig vara både snyggare och mer framgångsrika än de andra gästerna. Allt utmynnar i ett obehagligt bråk. Mickan hatar sin överviktige man, Fredde hatar sin kapitalförstörande lyxhustru. Ilskan, både handgriplig och verbal, går ut över den andres prylar – dyra skor, iphone, webergrill och trendiga glasögon. Allt kastas ut genom fönstret eller hånas.
Hemma i Saltsjöbaden kommer Anna på sina väninnor med att baktala henne som ett fattigt fetto, en som lever på mannens klena tandläkarlön och har ett spädbarn som inte utvecklas så flåsaccelererade snabbt som de andra barnen i mammagruppen.
Gemensamt för de två handlingsspåren är rädslan. Rädslan att falla och uppfattas som ett ”fattigt fetto”, som Anna uttrycker det, eller ”white-trash”, som i Mickan benämner det.
När komedikänslan fullständigt dunstat av, byter jag medium.
På radion harvas den senaste tidens skandaler med miljonrullningen på våra statliga verk. Senast SÄPO som skvätt iväg 5,3 miljoner på en personalfest med James Bond-tema. Tidigare har det gällt Tillväxtverkets dyra vinprovningar, scooterfärder och chokladprovningar kombinerat med Stiftelsen för strategisk forskning som under bristfälligt anbudsförfarande anlitat Bindefeldt för några miljoner och låtit rekorddyra heliumballonger pryda Blå salens väldiga tak.
Frågan som lösgör sig i den varmfuktiga sensommarkvällen är – varför? Varför spenderar våra statliga verk så iögonfallande mycket på sina personalfester? Varför riskerar de sitt offentliga anseende, om kärnuppdraget är att på ett klokt och kostnadseffektivt sätt förvalta skattemedel och förtroende åt medborgarna? Och varför sker dessa överdåd – här och nu, i en tid då siffernissar och skandaltörstig media lurar runt hörnet och slår ner på oegentligheter?
I den sena kvällen ekar Solsidans övre-medelklass-ödsliga rädsla som enda förklaring. För vem vill verka opåkostad, oelegant och oglamorös i en tid då vi vant oss vid att benämna individer och organisationer som varumärken? Vem vill sakna star-quality när media översvämmas av glossiga livstilsmagasin? Inte minst då våra politiker och andra potentater är så inövat medietränade och stajlade att det värker i ögonmusklerna när man ser på dem.
Någon dag senare hör jag på radio igen. Nu förklarar en inringande s.k. medborgare de statliga spenderbyxorna med att man måste ha lyxiga tillställningar, för annars får man ingen duktig personal. Speciellt i offentlig sektor, där löner och prestigefaktor är så låg. Tonen hos medborgaren är överdrivet pedagogisk, som om den gav en simpel sanning till mindre vetande eller sådana som blundat för sanningen.
Har vi alltså blundat för sanningen? Att det är så ohippt och olönsamt att arbeta för det offentliga, att det måste pimpas loss med Bindefeldt-glamour?
Kosta vad kosta vill… En miljon, två miljoner, tre miljoner… Pimpigt och glammigt ska det vara, annars får det vara! Verkschefer, styrelsepersoner och ledningspersoner riskerar således hellre kölhalningen i pressen, tappat anseende och gå på tvärs mot en uråldrig tjänstemannamoral präglad av måttfullhet och rättrådighet. Hellre det än att verksamheten framstår som oattraktiv och opåkostad. Hellre svindyr middag i palats utan anbudsförande än pastasallad i en trist föreningslokal, liksom.
Men med denna logik får vi dock rucka på en av vårt samhälles envisaste sanningar, den om homo economicus, den iskallt och rationellt kalkylerande varelsen som bara agerar i syfte att maximera sitt eget kapital. Hos den ekonomiska mannen finns inget utrymme för att ta onödiga risker, agera irrationellt, solidariskt eller överdrivet generöst. Inte pimpa festen om det kan leda till förlorad position eller sumpat varumärke.
Hur förklarar vi då det statliga festpimpandet? Finns här någon teori till hands, annat än den ekonomiska mannen eller Bourdieu kapitalbegrepp som säger att kapital kan vara så mycket mer än bara pengar och att de gäller positionera sig rätt på fältet och i flocken.
Kanske ska vi damma av en bortglömd klassiker, Den narcissistiska kulturen av den framlidne amerikanen Lasch. Ett verk från 1979 som sökte förklara mänskligt agerande med en irrationell hedonistisk egoism som gör att människor i ett genomkommersialiserat samhälle med allt bräckligare ömsesidig trygghet och förtroende mellan folk, materiellt och andligt, till varje pris måste visa upp sig själva och markera ut sin status inför de andra. Alltså, tokpositionera sig så man slipper bli den som faller. Eller den som verkar falla.
Ett rädslans tvångsbeteende som förklarar varför man kastar ut dyra ipones genom fönstret och tokpimpar statens fester, trots att det kan bli kapitalförstörande och släpa varumärket i den mediala smutsen.
