Lika för lika

[120909] Stadsteatern inleder spelåret i kyskhetens tecken med en uppsättning av Shakespeares Lika för lika, i klar kontrast mot Kärleksön som avslutade förra året. Inga oanständigheter här, inga avsugningar så långt ögat når. I den dovt gråa miljön, som mest påminde om insidorna på sådana lådor som man skeppar motorer i frodades ändå passioner, undertryckta sådana, men dock fyllda av den vilda kraft i människan som går under namnet kärlek.

Den inte så ofta spelade komedin Lika för lika handlar om hur en passion kan bli så stark att den bryter ner alla hinder som förstånd och anständighet reser i dess väg. Målmedvenhet av det skarpa slaget. Shakespeare har ett gott öga för förställning. det som döljs under ytan, det som på teatern kallas undertexten. Han skrev enligt uppgift pjäsen 1604 och har hunnit bli betydligt mera illusionslös än när han i början av sin karriär lättsinnigt handskades med kärleken; därav den dova tonen.

Företsällningen  spelas delvis i modern kostym. Hertigen lämnar över sitt rike, Wien(?) till sin närmaste man; man tänke sig Reinfeldt lämnande rodret till Borg för att själv ta semester. Borg är om möjligt ännu mer principfast än Reinfeldt, så när ett huvud ska av, så lägger han inte fingrarna mellan. Nu råkar det vara så att den dödsdömde har en syster som Borg är passoinerat förälskad i. I trots av sin starka karaktär erbjuder han systern broderns liv i utbyte mot att han får tillbringa en natt med henne. Det kan ju anses vara ett billigt pris: en kärleksnatt för ett liv.

Vi såg före sommaren exempel på en allt förtärande lidelse i pjäsen Kärleksön, men där steg passion över alla gränser och förvandlade tragedi till komik. I Lika för lika är steg i samma riktning möjliga och endast möjliga attundvika tack vare ”guden i maskinen. Deus ex machina”, han som ställer allt till rätta, han som uppträder förklädd och lurar oss.(Läs Hertigen!) Det känns som författaren inte längre är lika road av mäniskans svaghet. Skrattet vill fastna i halsen..

Kanske är Shakespeares dystrare människosyn anledning till att rollerna känns mindre komiskt avrundade. Den roligaste är Fredrik Ewers Lucio, rumlare, bråkstake och sanningssägare. Den mest mångfacetterade ät Hertigen där man valt att tilkalla Dramaten skådespelaren Örjan Ramberg.  Han gör sin hertig med självklar pondus. Det är ingen tvekan om vems om är hertigen när han är inne på scenen.Han kan tillåta sig att skämta med upphöjdheten och ger det tillagada slutet en vänlig reklief som gör att livet inte känns fullt ut hopplöst. Jacob Erickson Angelo är så hård som man kräver av en fantasilös tjänsteman som fått en alltför svår uppgift.

Som vanligt är kvinorollerna ganska obetydliga även när det som här handlar om att uppge mödomen, ”ett öde värre än döden”sades det i de gamla böcker som jag läste i min barndom, och om vars gräslighet min  ålder och en därmed sammanhämgande glömska gör det svårt att ha ett sant begrepp. Och så finns det historin och moralen.”Finns det en moral för män?” frågade en studentteaterkompis i en repititionspaus på 1950-talet’

Caroline Söderström spelade den åtrådda Isabella iförd vit novisdräkt, lika ivrigt kämpande för sin roll som för sin plats på scenen. På nunnors vis helt osminksd vann hon vår sympati mot de välskräddade herrarna Hertigen och Angelo. Detsamma gäller Victoria Olmarkersom Alfonsina, Julia. Marima, ett sändebud, anstädigt klädd för det mesta.

Resultatet blir en rätt trög föreställning som tar sig mot slutet i en obegriplig dekor, genomgående dyster ända till det lyckoblandade slutet som slår omkull spelplanen med ett skratt, som tar kol på tanken på ett sedligt liv med Örjan Ramberg, på tronen.

Det är väl inte så här vår diet ska se ut, när nu vi ska bättra oss i jämlikhetens namn?

▪ Åke S Pettersson

Av William Shakespeare

Stadsteatern, Stora scenen, premiär 2012-09-07

Regi Tobias Theorell

Scenografi & kostym Magdalena Åberg

Översättning Göran O Eriksson

På scenen: Örjan Ramberg,Caroline Söderström, Jacob Ericksson, Gustav Ekman Mellbin, Fredrik Evers, Eivin Dahlgren, Thomas Nystedt, Victoria Olmarker,ett antal pojkar ur götehorgs gosskör.

 

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: