[121003] Det ångar heta känslor och förtvivlad frustration emellan raderna i dessa 100 poem som är Kerstin Rauserks första diktsamling.
Med sparsmakade och återhållna bilder och metaforer lyckas hon i många korta och kärnfulla kväden fånga smärtpunkten i livet.
Melankolin är alltid närvarande men som paradox på samma gång finns även glädjen där hela tiden, någonstans.
Kerstin Rauserk är journalist men har under många år även arbetat med socialt utsatta personer. Utöver sitt eget skrivande har hon ett intresse för språk i alla former och översätter till och från spanska. Hon håller också kurser i kreativt skrivande på olika studieförbund.
Hon tar i sin lyrik med läsaren på resor – både inre och yttre – som berör. Som i just ”Resa” vilken lyder:”Febrig bilresa/soldis i hetta/Musik som tickar i skrangligt fordon/Ljudslingor följer hjärtans siluetter/Ända upp till krönet/ända fram till livslinjen.”
Kärleken är hela tiden essensen i det svåra men också stunderna av glädje. I ”Jag har talat med Gud” skymtar tvivlet på honom fram: ”…Jag känner honom inte/Kanske var det Allah/Jag har pratat om dig/bett honom föra dig tillbaka till mig/Jag har talat med Gud om dig/Låg vaken och grät/Knäppte mina händer/pratade i långa haranger/Min kärlek/energi/ledde till Gud/Har gjort allt – kanske är du Gud.”
Finns Gud – eller är han hennes kärlek – som har lämnat henne? Att bli lämnad av den hon älskar är ett tema som återkommer.
I ”Algérie, mon amour” diktas om kärleken till en man i en annan kultur där beslöjade kvinnor och ”böneutroparens dallrande röst” åskådliggör en förundran och en viss misströstande samhällskritik. Men passionen är stark ”…färgas av Saharas röda sand/dränks i nordiska forsar…” Att älska så hett och lidelsefullt och förlora gång på gång gör ont och i ett par dikter talas om skärvor och uppbrott så man riktigt känner ångesten.
Samhällskritiken återkommer skickligt invävd i rytmiken. Både flyktingar och fjärran regioner. Gäller bara att upptäcka den. Det vill säga: poemen tarvar omläsning.
”I min själ bor ett hjärta/som är sjukskrivet/Ja, jag tror det är utbränt…” lyder inledningen på dikten ”Hjärtesjäl” som dock slutar: ”Slå, hamra på/du liv som bestå/Inom mig bor en känsla som har många rum.”
”Du försvann i Sohos kvarter” är en rad i alstret ”Nytt virke” som skänker ett slags Charles Dickens-mystik åt – i alla fall – min läsning. Men åter handlar det om att en käresta lämnar.
”Bloody bastard” dryper av vrede: ”Du tog ett år av mitt liv/när jag kunde plantera nytt/Lekte med mig i god tro…Du visste att det inte kunde bli vi/Gjorde mig till något annat/…Det är så, Bloody Bastard…”
Under ytan finns mycket mer än vad som kommer till känna, som i exempelvis den korta fyraradingen ”Till mamma” som jag återger: ”Jag kryddar min vardag/med det du upplever som främmande/Jag färgar ditt språk/med min närhet.”
Det är ingen tvekan om att poemen känns språkligt genomarbetade. Men jag får ändå ibland en förnimmelse av att de rätta orden inte riktigt har hittats. Ibland känner jag inte metaforerna bita tag i mig som jag hade önskat. Centrallyrik, som detta är, utgår ju alltid ifrån poetens egna känslor – och de finns med hela tiden – och koncentreras i regel i korta kväden, men orden är ju vad som är det svåra med poesi.
Men det är bara ett litet streck i kanten. I det stora hela är detta skön lyrik som berör. Som i ”Annandag Jul 2004” om Tsunamikatastrofen: ”I en tid av oförstånd/rinner tårar/över mänskliga värden/Kroppar som bragts om livet/aldrig mer/bli fria/låt mig vila/lägga ned mina bördor/skingra ondskan/tappa ut haven/kraft att fortsätta/att kunna så våra frön/sprida budskapet/ge innebörden vingar.”
Saknande vemod känns i ”Pappa” där inledningen låter: ”Vänligt ansikte/längst ut/på bryggans bänk…” Prosaiskt men ändå starkt.
Allitterationer finns det gott om här och var. Som i t ex ”Sålunda” – ”Suckande således/sipprar sakteliga/såsom ett sus/så småningom/samlar sådana sarkasmer/suddiga schismer/sätter oss ned/sedvanligt/i sakta mak/sådan stil/kallas smak.”
Claes Eriksson i Galenskaparna hade knappast kunnat göra det bättre – och detta säger jag helt och hållet som en komplimang!
Sinnlighet på ett originellt sätt kan man finna i ”Spår” – ”Snön vilar lätt på taken/Marken ger mig undersköna orgasmer…”
Ett slags tema för hela diktsamlingen återfinner jag i ”Varmt varande” där vi tas med på en resa mellan årstiderna. ”…/Kom i junisol/lämnade torkat gräs i juli/bakom sig/Augustimornar/i inversionens dis/…/Septembersöta äpplen/…/i den första lätta snön/hysteri inför julen/…/Förbjuden höstglädje…”
Maria Bernesjö har skrivit om Kerstin Rauserks poesi i denna första samling, på baksidan av boken. Hon avslutar där: ”Genom en dans på knivseggen mellan stringenta ord och levande bilder anas en återkommande passion, en livsvilja som ibland går på sparlåga, men som flammar upp på nytt igen.”
Att kärleken är det centrala, det viktigaste av allt – förklaras även i slutdikten ”Sparlåga”. Och där tolkar jag det som att hon är rädd för att mista denna låga:
”Spara min låga/lågan för kärlek/Bältet, kransen/kringgå elden/omringas/stävjas/Spara min fyr/rädda liv.”