[121015] Första gången jag läste Nina Bouraoui var 1998 och hennes debut Förbjuden betraktelse (på svenska -92). Den romanen inleds med att en ung flicka sitter och kikar ut genom ett fönster, hon betraktar livet där ute. De andras liv. Bouraouis nya roman, Enstörig, börjar så här ”Det är alltid samma ljus, när jag tittar ut från mitt fönster, långt bortom parkeringsplatsen, långt bortom familjen Grangos hus, långt bortom elstolparnas kablar.”
Alya är fjorton år och är inte på något vis lika instängd som huvudpersonen i debuten. Men att vara ung, och flicka, oavsett vilket politiskt styre eller religion som landet man bor i regeras av kan ju ha sina komplikationer. Alya är en grubblande tjej och en större del av Bouraouis text består av detta funderande, en betydligt mindre del är gestaltande och blir för mig till en nackdel.
Om det i Förbjuden betraktelse handlade om en fysisk inlåsning, är den nya romanen en inblick i en flickas inre liv. I jag-berättande form får vi ta del av hennes tankar, känslor och erfarenheter, om hennes rädslor såväl som de ljuvare stunderna.
Hon bor med sina föräldrar och äldre syster i Alger och sitter mot slutet av 1979 och väntar på en stor katastrof av något slag, många verkar prata om den som något som möjligen kommer att hända under nästa år ”Folk säger också att religionen kommer att ta över allt, att det ligger i saker och tings natur. Att himlen blir enda svaret på materian.”
Alyas bästa vän har på något vis förvunnit. Det framkommer aldrig om han flyttat eller sagt upp bekantskapen, eller om han helt enkelt är död. Stort och frustrerande är det likväl och under stora delar av berättelsens gång tänker hon på, berättar om och närmast skriver sin dagbok för denne Sami. De hade en varm och speciell vänskap
”Vi hade en sak gemensam. En sällsynt sak. En sak som ingen kunde ta ifrån oss. En sak som gav oss vingar. En sak som fick oss att gå längre. Vi hade den varma rädslan i oss. Inte den som förlamar utan den som ger lust.”
Nina Bouraoui skriver en klar och ren prosa, och med en intensitet i tonen som drar en in i texten. Hon växlar från långa vindlande meningar som kan sträcka sig över sexton rader, och kortkorta. Mina problem utgår delvis från denna intensitet (som också visar sig i att texten har få naturliga andningspunkter, i form av indrag eller styckeindelningar), från de långa grubblande partier som överskuggar den gestaltande delen av romanen. Även om det ofta är intressant att följa Alyas tankeflöde blir det i mina öron också gärna lätt pladdrigt, även om pladdrigt kanske inte är rätt ord i sammanhanget. Ett annat problem jag har är Alyas ålder, eller snarare hur hon som fjortonåring pratar och filosoferar. Trots att jag inte direkt uppfattar henne som lillgammal låter hon betydligt äldre än hon är. Hon pratar bland annat om sin rädsla
”Jag tror jag är rädd för livet, så som det har givits mig, erbjudits mig. För jag har alltid känslan av att jag inte har något val. Att jag är tvungen att följa de andra, världen. Tidens gång. Det är som att tryckas ner att veta det. Att vara tvungen att acceptera det för att bli en riktig människa, det vill säga en människa som finner sin plats, som träder in i den här världen och som deltar, tillsammans med de andra, i den gilla gången, utan att någonsin kunna hejda den, eller få den att ändra riktning. Planeternas rotation.”
Så talar alltså en fjortonåring? När man skriver ur en ung människas sinnen, barn eller som här tonåring, kan man nyttja en rad olika litterära ”tekniker”. Jag tror inte alls att man måste använda barnsliga ord och uttryck, men på något vis borde man väl få till en ton eller känsla som läsaren ”köper” som trovärdig. Det är här det brister något för mig, jag får sällan känslan av att det är en fjortonåring som berättar även om tonen stundvis är åt det naiva hållet. Jag vet faktiskt inte varför jag hakar upp mig så på just den aspekten; många av Alyas ganska avancerade resonemang. Å andra sidan verkar hon och Sami ofta leka som barn yngre än deras egen ålder. Ibland gör jag associationer till några av Le Clézios poetiskt vinddrivna unga existenser i hans sjuttiotalsböcker.
Eller är hennes ålder inte menat som något realistiskt?
”Jag sa inom mig att vår ålder var som kläder som var för små för oss. Vi hade en annan längtan. Vi hade andra begär. Vi saknade frihet. Vi hade inte haft någon barndom, vi gav upp vår ungdom. Vi måste alltid ha mer. Alltid starkare. Alltid fortare. Vi ville inte ha några gränser. Och det genererade vrede för vi var uppfyllda av frustration. Frustration över oss själva, som var oförmögna att leva våra drömmar som vi inte ens hade uppfattat tydligt. Vi visste ingenting om livet och vi ville ha allt av det livet.”
Som titeln Enstörig antyder pratar Alya en del om ensamhet, men inte heller denna känner jag särskilt tydligt av. Jag tycker hon umgås med folk mest hela tiden. Möjligen att det har hänt något inom henne sedan vännen Sami försvunnit ” … att vilja vara fri från andra människor är en annan sorts fängelse.”
Så vad handlar det hela då om? Om Alyas försök att förstå sig själv och världen runtomkring, alltså existentiella frågeställningar, och att försöka hantera att bäste vännen inte längre är en fysisk del av hennes liv. Att han fortfarande lever kvar inom henne är däremot väldigt tydligt.
Det är Elisabeth Grate förlag som publicerar Enstörig. Översättare Maria Björkman måste ha lagt örat varsamt och tätt intill Bouraouis ord, det låter som vore det skrivet direkt på svenska.
