Vad gjorde Sverige i Lybien?

böcker.vinjett

[121210] Foto Ola TunanderNär den arabiska våren bröt ut och de diktatoriska regimerna Ben Ali och Mubarak började vackla var det inget som möttes med nöjda miner bland de västerländska stormakternas ledare.

För USA var de tunisiska och egyptiska ledarskikten garanter för stabilitet i området och för att militanta islamistiska strömningar hölls på mattan. Vid sin sida hade USA både Storbritannien och Frankrike, som också satte värde på att ha vänskapligt sinnade regimer i sina gamla koloniala intresseområden. Så småningom visade det sig ju också att vänskapligheten varit påtaglig också på ett personligt plan, franska toppolitiker hade fått tillbringa sina ledigheter på lyxiga semesterorter på den tunisiska statens bekostnad och det hade rests mycket och gratis med tunisiskt flyg. För en stund vacklade Sarkozyregeringen inför avslöjandet av denna uppenbara korruption, men sedan följde en snabb omsvängning och de västliga stormakterna släppte taget om sina diktatoriska vänner sedan de insett att de räknat fel på kraften och ihärdigheten i de folkliga upproren.

Jag tror det är mycket vanligt att man ser upproret mot Gaddafiregimen i Libyen som likartat med händelserna i Tunisien och Egypten, ett ytterligare uttryck för den arabiska våren. Det är inte fel, men skillnaderna var mycket stora och då särskilt när det gäller hur de västerländska stormakterna reagerade och agerade. Detta är ämnet för fredsforskaren Ola Tunanders bok Libyenkrigets geopolitik, en insiktsfull, väldokumenterad och spännande genomlysning av hur omvärlden förhöll sig till det libyska inbördeskriget och dess aktörer.

Det mest slående vid jämförelsen mellan händelseutvecklingen i Tunisien och Egypten och den i Libyen är att det uppenbarligen (åtminstone så här i efterhand) fanns en beredskap för ett uppror i Libyen, en beredskap som måste ha byggts upp under lång tid och som också innefattade olika sätt att uppmuntra och underbygga en opposition mot Gaddafi utan att riskera mer handfasta interventioner. När så upproret bröt ut sattes ett maskineri i rörelse som snabbt möjliggjorde den ”humanitära intervention” med vapenmakt som skulle få avgörande betydelse för Gaddafiregimens sammanbrott.

Ola Tunander pekar på en rad omständigheter som visar att det fanns upparbetade förbindelser mellan ledande oppositionella i Libyen och de västerländska stormakterna och deras allierade i arabvärlden, framför allt Quatar. Till skillnad mot i Tunisien och Egypten angrep de revolterande omedelbart militärförläggningar och kunde på det sättet skaffa mer vapen. Men, menar Tunander och hans källor, hade upprorsmännen i Tunisien och Egypten angripit militärförläggningar hade de blivit massakrerade av regimernas styrkor. I stort sett förblev de upproriska där obeväpnade, medan det i Libyen närmast från dag ett handlade om ett väpnat inbördeskrig, ett krig som knappast varit möjligt att föra och än mindre vinna utan ett omfattande och i förväg planerat utländskt stöd.

Steg för steg går Ola Tunander igenom hur kriget hade förberetts av västmakterna, och där FN snart fick en nyckelroll genom att den resolution genomdrevs som gav klartecken för angreppen med målsökande robotar från hangarfartyg utanför Libyens kust och för den flygförbudszon som skyddade upprorsstyrkorna för anfall från luften. Som bekant skulle ju också Sverige engageras i insatsen genom att svenskt flyg användes för spaning. Det låter defensivt och återhållsamt, men den svenska spaningsinsatsen gick, enligt Tunander, ut på att söka upp lämpliga anfallsmål, och det är förmodligen inte den bild som den svenska opinionen har av insatsen.

Tunander har givit sin bok undertiteln Humanitär intervention eller kolonialkrig? Det är ingen tvekan om hur han ser på saken, här rör det sig om ett kolonialkrig och anledningen till att det förs är de västerländska stormakternas, främst USA:s, avsikt att på inga villkor släppa ifrån sig kontrollen över oljan från de arabiska länderna. Det handlar, menar Tunander, inte i första hand om att man själv ska ha oljan, utan om att förhindra att andra, läs Kina, skaffar sig inflytande över hur tillgångarna disponeras.

Libyen är ett oljerikt land och en oberäknelig och västfientlig ledare som Gadaffi har i decennier utgjort ett hot mot USA:s hegemoniska anspråk när det gäller kontrollen över oljan. Att Gadaffi själv otaliga gånger provocerat och förolämpat USA och de europeiska stormakterna har inte gjort saken bättre. Kanske var han dock inte riktigt så skurkaktig som gjorts gällande. Sannolikt hade han inget ansvar för Lockerbieattentatet säger Tunander, och pekar i stället på mer realpolitiska ansträngningar från Gadaffis sida som svårt störde västmakterna, till exempel hans panafrikanska ambitioner, där han föreslog inrättandet av en afrikansk dinar, en panafrikansk valuta som skulle kunna utmana dollarn och euron.

Under inbördeskriget påstods det att Gadaffi flög in afrikanska legosoldater samtidigt som hans styrkor anställde folkmord på afrikanska gästarbetare. Det här har senare visat sig vara propagandalögner. Det flögs inte in legosoldater och de rasistiska mord på svarta afrikaner som förekom utfördes av upprorsarmén. Det finns en rad andra exempel på propagandalögner och det är en deprimerande insikt att de producerades och användes av de västerländska demokratiska regeringarna för att legitimera krigsinsatsen.

I dagsläget pågår stora demonstrationer i Egypten mot president Mursi och hans förslag till ny författning. Vad utfallet blir är just nu oklart, men ändå är Egypten en relativt stabil statsbildning jämfört med vad Libyen blivit. Där tycks ett sönderfall fortfarande pågå som kan leda till att nationen splittras till klansamhällen och några statsstater av närmast antikt snitt. Någon samlad makt över oljan kan under sådana omständigheter inte upprättas, den kommer i stället att kontrolleras av företag och nationer som i den globala kraftmätningen mellan framför allt USA och Kina otvetydigt står på USA:s sida. Vilket, menar Tunander, är precis vad som var avsikten att åstadkomma när en humanitär intervention användes som täckmantel för ett kolonialkrig.

▪ Christian Swalander

BokomslagOla Tunander
Libyenkrigets geopolitik. Humanitär intervention eller kolonialkrig?
Celanders förlag 2012

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: