När livet övergår i vinter

böcker.vinjett

[130211] Jag tycker det var tråkigt att författarparet Paul Auster och Siri Hustvedt ställde upp hos Skavlan häromkvällen. Denne gapige underhållningsindustrialist fick naturligtvis inte alls ut det fördjupande samtal om livet, konsten och åldrandets villkor som kunde grundats i de båda författarnas verk. Men det är ju så med en programidé som bygger på att en enda publikfriande aspekt ska köras i botten, här kom det således mest att handla om hur man får ett långt äktenskap att funka.

Paul Auster hör till de där superintellektulla, grundligt belästa och litterärt durkdrivna amerikanska författarna som inte får några Nobelpris. Dit hör också Philip Roth, Don DeLillo och Thomas Pynchon. De har också gemensamt att de börjar bli till åren, och det är upplevelsen av hur livet lutar mot sitt slut som ligger bakom Paul Austers Vinterdagbok, som skrevs för två år sedan när Auster fyllde 64. Häromdagen fyllde han 66, ungefär samtidigt med att boken kom ut på svenska.

Redan för tio år sedan inträffade några händelser som hos Auster på ett ytterst påtagligt sätt drev fram insikten om att den annalkande döden kunde aktualisera en genomlysning av hur livet gestaltat sig och vilka vändpunkter och val som styrt det till att bli som det blev. Hans mor avled hastigt och oväntat. Hon var visserligen nästan 80, men frisk och aktiv. Dagen innan hade Paul Auster talat med henne i telefon och hon var glad och hade planer för den närmaste framtiden som hon såg fram emot med stor förväntan. Strax efter hennes död drabbades Paul Auster av panikångest. Attackerna upprepades så att han blev tvungen att medicinera. Snart därefter körde han, som hela livet varit en försiktig bilförare, så vårdslöst att han med familjen i bilen kolliderade våldsamt. Bilen blev skrot men varken han själv eller någon annan blev allvarligt skadad, dock blev hans upplevelse av djup personlig skuld akut.

I Vinterdagbok skriver han om sig själv i andra person, han riktar sig alltså till ett du som är han själv. Det ger en märklig känsla av både intimt personligt tilltal och analytisk distans. När han tio år efter sin mors död skriver om hur det påverkade honom framträder tydligt den egendomliga skuld man kan uppleva för att man inte kände sina föräldrar tillräckligt. De går bort och man inser att de på något vis kommer att förbli gåtfulla portalfigurer vid livets gräns.

Trots att man trodde sig känna dem väl kan de i vissa avseenden verka obegripliga och djupt främmande. Förmodligen är detta en återspegling av det främlingskap man kan känna inför sig själv, inkastad, som Heidegger säger, i en obegriplig tillvaro. Föräldrarnas död konkretiserar livets brist på logik och förutsägbarhet och man tvingas inse att man en gång ska ställa sina egna barn inför samma känsla av bortvändhet. Vad Paul Auster beskriver när han berättar om hur ångesten sätter in när hans mor dött är hur det barn som finns i den vuxne dör när föräldern gör det. Då först upphör man, på ett kanske naivt känslomässigt plan, men ändå, att vara barn. Och då står man plötsligt och påtagligt mycket närmare den egna döden än man dittills föreställt sig.

Paul Auster använder alla de bostäder han haft till att hänga upp skildringen på. Från de hus där han bodde som barn med föräldrarna, via studentrum och diverse trånga lyor hamnade han så småningom i Frankrike där han drog sig fram som översättare medan han skrev om fransk poesi som vara hans akademiska specialitet. Och visst bor han där i sådana kyffen som gärna romantiseras när det gått några år och man lyckligt kommit därifrån. Vid sidan av sina förflyttningar mellan platser går han också igenom sin kropps geografi, sätter ord på de ärr han liksom de flesta pojkar fått när han idrottat och slagits. Han våndas i tonårens oförlösta sexlust, de amerikanska medelklasstjejerna på sextiotalet var försiktiga. Så går det för honom som för de flesta andra, han möter någon och så småningom flera som både vill och vågar.

Det som särskiljer Auster är naturligtvis lusten, för att inte säga driften, att skriva. Och som det ofta blir i författares självbiografiska skildringar, så är det märkvärdigt lite som handlar om det som mest fyller författarens liv, alltså arbetet. Det kan kanske inte vara annorlunda, det vore förmodligen inte särskilt intressant att läsa om hur en människa sitter och skriver, men däremot kunde det varit bra för den här biografin om Auster gått mer in på de idéer och estetiska överväganden som format hans litterära gestalt. Det är uppenbart att författare som Kafka, Beckett och Joyce betytt mycket för honom, men hur han ser på sitt författarskap i förhållande till de intertextuella sammanhang där det ingår hade varit spännande att ta del av.

Titeln vinterdagbok syftar på att Auster måste konstatera att han nått en ålder där livets vinter infaller. Ungdomens vår är längesedan förbi, livets högsommar med hårt arbete, familjebildning, erövrandet av en stabil position som författare och den slutliga bosättningen i huset i Brooklyn ligger också flera decennier bort. Hösten, när barnen blivit stora och arbetet stillsam rutin, har också passerat. 64 år gammal står Paul Auster vid fönstret en morgon och ser ut. Luften är grå, skriver han, nästan vit, och ingen sol syns till. Han frågar sig: ”Hur många morgnar till?” Dörren mot vintern har öppnats.

Det är mycket som hinner förändras i ett samhälle under de korta decennier en människa får vara med. När Paul Auster blickar tillbaka är det han saknar mest hur världen var innan rökning blev förbjuden på allmän plats. Är man inbiten rökare så är man. Vilket också, förstås, ger upphov till en del ruelse när hostattackerna sätter in om nätterna och det blir svårare och svårare att få loss det sega slemmet i luftstrupen. Är man dessutom förtjust i goda viner och god whisky och anser att de gifter sig förträffligt med nikotinet så har man ju anledning att sätta den annalkande döden i ett perspektiv där upplevd livskvalitet ställs mot medvetet risktagande. De små existentiella frågorna kan vara minst lika jobbiga som de stora, här kan man ju faktiskt ingripa och ändra på villkoren. Men om man nu inte vill ändra, om man nu som Erik Lindorm uttryckte det, ”inte vill sluta leva för att slippa dö”, ja, då får man lära sig trivas med sin ångest. Jag tror att Paul Auster gör det när det gäller denna mer triviala ångest. Dess orsaker är ju också dess botemedel, om än ironiskt illusoriska.

Riktigt gulligt är det när Paul Auster skriver om sin hustru, Siri Hustvedt, som han är lika förälskad i nu som för trettio år sedan när de träffades och gifte sig. Med den skarpsynthet när det gäller samhällets brister som är så karakteristisk för amerikanska intellektuella och så bedrövligt frånvarande bland amerikanska politiker ser han på ”högerns framgångar, ekonomins orättvisor, bristen på miljötänkande, infrastrukturens kollaps, de vanvettiga krigen, den ständigt ökande klyftan mellan fattiga och rika, skräpfilmerna vi gör, skräpmaten vi äter, skräptankarna vi tänker.”

Men han går också tillbaka till hur det var när han föddes, raslagar, antisemitisk kvotering, aborter på bakgator, presidentens beslut att kräva en lojalitetsförsäkran av alla offentliganställda, McCarthys häxjakt på föregivna kommunister osv.

Det kan se ut att stå väldigt illa till, men förändring till det bättre är möjlig, det finns hopp. Ett förtröstansfullt konstaterande i livets vinter, en årstid som inte nödvändigtvis behöver vara alltigenom mörk, även om solen står lågt och gör skuggorna långa.

▪ Christian Swalander

BokomslagPaul Auster
Vinterdagbok
Övers: Ulla Roseen
Bonniers 2013

 

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: