Känslofylld kortroman

böcker.vinjett

[130214] Modersmystiken, den som vi män aldrig kan begripa oss på eller bli en del av? Alla dessa känslor, alla dessa hormoner och humörsvängningar, äta mycket eller ingenting alls, vilja ha sex hela tiden eller känna total avsmak, inte minst för den egna kroppen.
Nu är det kanske inte så mycket av mystik i Helena Granströms nya (115 sidor korta) roman, däremot mycket av det andra i uppräkningen ovan.

Att vara på väg att bli förstföderska, att i nio månader känna kroppens förändringar, känna hur något främmande växer sig allt större därinne i magens runda mörker borde kunna göra vem som helst skärrad  ”Det skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag lägger en hand på min hud, en hand på utsidan av min mage, och från insidan känner en annan, mindre hand tryckas mot den.”

Huvudperson i Hysteros, Granströms nya opus, är rädd och förväntansfull och känslomässigt splittrad inför att bli mor. Hon identifierar sig så starkt med livet som sparkar därinne att hon hamnar i en personlighetskris. Vem är hon nu? Enbart bärare av annat liv?  ”… jag har förlorat mig själv och nu ska jag strax också lämnas, det som jag blivit ska lämna mig, och det enda som kommer att finnas kvar i mig är förlust.”

Inte olikt andra liknande berättelser finns där också en man, en man som så ofta och lätt hamnar utanför kvinnans gravida värld med sin känslomässiga turbulens. Och hur man skall tolka denne man kan vara knepigt att säkert veta; är han oförstående just för att han är man, eller för att det faktiskt är omöjligt att fullt ut greppa vad hans kvinna (eller någon annan överhuvudtaget) går igenom? Stundvis har det ingen som helst betydelse vad han gör eller inte gör, i kvinnans ögon är och gör han ändå allting fel; sätter tekoppen några centimeter ifrån där hon tycker att den skall stå, vill inte ha sex när hon vill, smakar annorlunda än han brukar när de kysser varandra, et cetera. I min läsning verkar han trots allt vara en medkännande individ, han försöker verkligen även om en viss tröttnad ibland visar sig för kvinnan blick. Snarare ser jag det så att den gravida kvinnan i sitt ”känsliga tillstånd” (över?)reagerar på det mesta (och är ofta själv medveten om det). Det är självklart vanskligt att säkert veta vad detta egentligen handlar om. Är det hormonerna som spökar, kvinnans psyke? Eller var det kanske redan innan graviditeten en liten fnurra på tråden?

Mot slutet blir det något närmast besatt över kvinnans vilja till sex. Hennes kön blodfylls bara mannen ser på eller tar i henne, ibland behövs inte ens det.

De korta eller kortkorta kapitlen alternerar scener mellan kvinnan och hennes man och andra scener mellan två kvinnor. Det är rakt igenom läcker poetisk prosa. Men vem är ”den andra kvinnan”? Det är inget jag kan svara på, eller själv förstå. Kanske finns där någon mytologisk koppling, med urkvinnan som ständigt föder barn som dör ifrån henne  ”Första gången det hände tyckte jag det var vackert./Jag var ung, jag visste inget annat, jag tänkte att det var så det skulle vara.” ”Det första barnet var en dotter. Han tog henne, han åt henne, och hennes kropp var min.” I min oförmåga att tolka dessa insprängda texter kan jag inte heller säga om det tillför romanen något.

Hysteros är inte så mycket en berättelse i vanlig bemärkelse, mer en skildring av känslotillstånd. Efterhand märker jag mig tröttna en aning och mina antecknar blir färre än tidigare. Jag upplever det hela som väl stillastående, vilket förmodligen är medvetet även om det inte passar mig just här.

Helena Granström inledde sin litterära bana med den tankedigra essän Alltings mått, fortsatte med en poetisk fantasi med den nya fysikens huvudmän i fokus, i Osäkerhetsrelationen. Eftersom Granström förutom författare och dramatiker också är/var teoretisk fysiker och matematiker innefattade hennes första böcker tydliga naturvetenskapliga inslag, om än i kritisk ton. I Hysteros, och i den besläktade förra romanen Infans, kan jag inte längre upptäcka några sådana ingredienser, det rent skönlitterära författandet verkar ha tagit överhanden. På gott och på mindre gott kan man säga. Det finns genom det möjligen en risk att Helena Granström tappar sin särart, alltmer liknar andra som författar i samma anda. Kanske till och med försvinner, eller åtminstone blir svårare att identifiera i mängden av likaskrivande.

▪ Stefan Hagberg

Helena Granström
Hysteros
Natur & Kultur 2013

 

Författarporträttet är taget av Helene Ringberg (här ngt beskuret

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: