En journalists självbekännelser

böcker.vinjett

[130308] Det ligger ibland lite för nära till hands bland journalister att kalla andra journalister för legendariska. Inom journalistiken vårdas en del myter knutna till uppfattningen av yrkesidentiteten som i någon mening heroisk, man blottlägger obekväma sanningar, man tar betydande personliga risker på reportage i riskabla trakter, man utmanar makten.

Man ansluter sig också till en mångtusenårig tradition där förebildliga manliga hjältar idealiseras och får lysa som stjärnor över anonymt framrullande generationer av mindre bemärkta kolleger. Det här håller på att förändras, liksom journalistrollen i det multimediala samhället och de villkor för yrkesutövningen som tvingas fram av ett alltmer komplext och intellektualiserat samhälle. I ett sådant samhälle ställs också krav inte bara på journalistens förmåga att inhämta och med god dramaturgi presentera nyheter, det krävs ofta dessutom specialistkunskaper kombinerade med analytisk förmåga. Men även denne något mindre heroiske och mer tjänstemannalike reporter kan i en kvardröjande journalistisk normativitet beskrivas som legendarisk. En sådan journalist är Åke Ortmark, en förgrundsgestalt och förnyare inom den moderna svenska politiska journalistiken.

Åke Ortmark har nu skrivit sina memoarer, Makten och lögnen. Ett liv i televisionens Sverige. Det bör genast sägas att detta inte alls är den ofta vanliga och lika ofta ganska ointressanta redovisningen av minnesbilder, gärna kryddade med lite lagom tidigare inte känt material som kan väcka nyfikenhet genom nu kan det sägas-effekten. Ortmarks memoarer är en oerhört uppriktigt självuppgörelse, ibland skoningslöst rannsakande det egna jaget och de egna positionerna. Egna misslyckanden, felslagna drömmar och förhoppningar, bittra misstag, opportunistiska övergrepp i avslöjandets tjänst, allt tas upp och analyseras. Två stora besvikelser återkommer genom boken, att det inte blev någon doktorsavhandling (om ledarskap) och misslyckandet med att skriva en spelbar teaterpjäs på det makttema som Ortmark ägnat sig åt att problematisera genom hela sitt femtio år långa journalistiska yrkesliv.

Det går givetvis inte att skriva om Ortmarks minnen utan att ta upp den banbrytande insats han gjorde tillsammans med Lars Orup och Gustaf Olivecrona i konstellationen de tre O-na. För första gången i svensk massmedial historia ställdes makthavare mot en journalistisk kompetens byggd på kunskap och sanningslidelse och helt fri från den servila hållning som tidigare varit självskriven: Behagar statsrådet lämna en kommentar till problemet si och så.

Jag blir lite förvånad när jag ser att de tre O-nas politikerintervjuer i tv bara pågick under tre år på sextiotalet. Den betydelse de tillskrivs i svensk journalistikhistoria indikerar på något vis att de borde hållit under lång tid, ja så länge att de institutionaliserats som del av det allmänna medvetandet när det gäller massmedial politisk bevakning. Den mest berömda, om kanske inte den bästa, intervjun gjordes med dåvarande statsministern Tage Erlander. Ämnet var bostadsbristen, svår då som nu, bostadskön i Stockholm var tio år lång. O-nas första fråga till den totalt oförberedda statsministern var vilket råd han skulle ge ett ungt par som ville sätta bo och bilda familj i Stockholm och behövde en bostad. Svaret har i sin kompletta hjälplöshet och obarmhärtiga politiska självförgörelse blivit bevingat: De får ju ställa sig i bostadskön, givetvis.

Efter intervjun tillfrågades Ortmark av en högt uppsatt och störtförbannad socialdemokrat om hur det känns att mörda en statsminister. Erlander själv, alltid orolig, missnöjd med sig själv, fylld av tvivel på sin förmåga, skrev i sina långt senare publicerade dagböcker om vilken fruktansvärd upplevelse intervjun var för honom. Dagens medietränade politiker går inte i sådana fällor, få av dem lär gå till rätta med sig själva som Erlander gjorde, det mått av narcissism som ingår i den moderna politikerrollen lär effektivt förhindra det. Tyvärr. Det fantastiska är ju att frågan till Erlander skulle vara lika berättigad att ställa till Fredrik Reinfeldt. Svaret skulle säkert kännas mer övertygande men vara lika otillfredsställande i ett allmänt samhälleligt perspektiv, för vad kan statsministern i dag ge för råd annat än att det bostadssökande paret ska gå in i livslång ekonomisk livegenskap genom att låna det mångmiljonbelopp som behövs för att få en anständig bostad i dag.

Att det finns ett starkt samband mellan makten och lögnen är en huvudtes i boken, och har på olika sätt präglat mycket av Åke Ortmarks verksamhet som journalist och författare. Han har skrivit en rad böcker om ekonomiska och politiska makthavare och de strukturer de ingår i eller etablerar. Här skriver han om sina möten med Marcus Wallenberg och de konfrontationer som blev följden av att han inte ville ge en bild av verkligheten som Wallenberg själv var angelägen om skulle komma fram. Ortmark döljer inte sin fascination över vilken räckvidd Wallenbergs maktutövning har, inte minst politiskt. Det är närmast självklart med ett nära samförstånd mellan Wallenberg och dåvarande finansministern Gunnar Sträng. Till de omständigheter Ortmark forskar efter när det gäller relationen mellan Wallenbergsfären och den socialdemokratiska regeringen hör frågan om en eventuell överenskommelse, där Wallenbergs behåller sitt kapital och sina verksamheter i Sverige men samtidigt kan räkna med att de stiftelser där man av tradition placerar stora delar av kapitalet förblir lågt beskattade.

Ortmark anser sig ha fått en senkommen bekräftelse på att en sådan faktisk överenskommelse förelegat i en intervju som Görans Persson gav långt senare. Göran Persson blir för övrigt föremål för en intressant analys av hur dagens opportunistiska toppolitiker närmast självklart betraktar den politiska karriären som en grund för uppbyggnaden av personliga förmögenheter, gärna kompletterade med funktioner som högt arvoderade konsulter och föreläsare. En systematisk jämförelse mellan hur Ingvar Carlsson och Göran Persson prioriterat uppdragen efter tiden som statsminister utfaller förödande för godsägaren och näringslivskonsulten Persson.

Lögnen som politiskt redskap och karriärmedel utövas väl i mer eller mindre grad av de flesta med makt inom politiken eller medievärlden, de kretsar som Ortmark överblickar och har ingående kännedom om. Ändå kan man med Ortmark fascineras av hur långt människor som bygger sina karriärer också på förtroende är beredda att gå när det gäller att ta till lögnen för att främja sina egna intressen. Ortmark diskuterar t ex den oerhörda lögn som Olof Palme tog till i Riksdagens talarstol när han ville rentvå sin justitieminister Lennart Geijer som utpekats som bordellkund. Ortmark tar upp en annan intressant aspekt på detta, nämligen hur Dagens Nyheter som publicerat uppgifterna, kröp till korset och bad om ursäkt. Hade man ingen värdighet, frågar sig Ortmark, och det är en befogad fråga. Tidningen kunde med en mer rakryggad hållning ha bidragit till att det träsk av sexhandel, lögner och undanflykter som uppenbarade sig dikats ut. I stället offrade man sin trovärdighet och sin journalist, Peter Bratt.

Ska en politisk journalist vara öppen med sin egen politiska uppfattning? Ja, menar Ortmark, som placerar sig på den borgerliga kanten, någonstans mellan Folkpartiet och Moderaterna. Han köper däremot inga partiprogram rakt av och deklarerar en rad bestämda uppfattningar som inget av de partier som han står nära skulle komma på tanken att driva. T ex vill han förbjuda nöjesjakt och nöjesfiske, tillåta aktiv dödshjälp och befria public servicemedierna från bekännande religiösa program som gudstjänster.

Under senare delen av sin långa karriär var Ortmark verksam vid de kommersiella tv-kanalerna TV8 och Axess. Det gick inte så bra, han fick sparken från båda kanalerna, men det kanske är mer en kvalitetsstämpel än ett publicistiskt nederlag, båda kanalerna släppte de höga granskande ambitionerna när de inte betalade sig i tittarsiffror och därmed kommersiellt i form av reklamförsäljning.

Makten och lögnen är en bok som trots sitt omfång och sin stundom ganska snåriga framställning är lätt att rekommendera. Jag skulle önska att många journaliststudenter läser den, inte främst för den i och för sig intressanta journalistiska historieskrivningen, utan för dess diskussion på det principiella planet om journalistikens karaktär och villkor, och för dess ihållande, rannsakande och självutlämnande uppgörelse med egna motiv och drivkrafter. I detta ansluter den sig till en tradition av bekännelselitteratur som bottnar hos Augustinus och Rousseau.

▪ Christian Swalander

BokomslagÅke Ortmark
Makten och lögnen. Ett liv i televisionens Sverige
Bonniers 2013

 

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: