Hat istället för analys

böcker.vinjett

[130318] porträtt svelandDen 8 mars i år arrangerade föreningen Grävande journalister i samband med mediedagarna i Göteborg ett panelsamtal, som snabbt urartade när en av deltagarna, Maria Sveland, angreps av flera av de övriga, bl.a Janne Josefsson, för att hennes feminism skulle vara så extrem och innebära en sådan nedvärdering av män generellt att den borde likställas med fascism.

Från golvet ingrep då journalisten Sofia Mirjamsdotter och kallade Josefsson, Täppas Fogelberg och Robert Aschberg för gubbslem. Givetvis blev det ett jävla liv. Med en stor del av Mediesverige på plats kan inte sådant passera i tysthet. Tidningarna fylldes av rapporter från den stora striden, indignationen flödade i båda riktningarna, till förmån för den ”förminskade” Sveland eller till förmån för den förmente sanningssägaren Josefsson.

En sak är i alla fall säker, fortfarande år 2013 är det förfärligt svårt att få igenom ett budskap om kvinnors underordning i ett strukturellt perspektiv, vilket är vad som ligger till grund för Maria Svelands bok Hatet. Det verkar som om det finns ett speciellt manligt motstånd mot en teoretiskt grundad förklaringsmodell i just det fall när det rör sig om maktrelationer mellan könen, det som Yvonne Hirdman beskrivit som könsmaktsordningen. Det här är minst sagt lite underligt, många män som annars inte har några problem med att diskutera teoretiskt avancerade maktanalyser, t.ex marxistiska eller för den delen ultraliberala, tycks bli helt blockerade inför en genusteoretisk analys. Vad beror det på? Knappast någon mer ingående kännedom om genusteori och beläsenhet i genusteoretisk litteratur, från Beauvoir till Butler. Det verkar vara en reaktion nästan helt beroende på att de som för fram den genusteoretiska analysen för det mesta är kvinnor, och att analysens slutsatser ofta leder till krav på förändringar som många män (och inte så få kvinnor) tydligen upplever som så ingripande att de känner sig hotade och kränkta.

Hatet inleds med att Maria Sveland citerar ett brev hon fått och där hon hotas med brutalt sexuellt våld. För många kvinnor som deltar i det offentliga samtalet har sådana hotelser kommit att tillhöra vardagen, men det är ju inga vardagligheter och ska inte accepteras som sådana. Ingen ska behöva finna sig i att ha det så, det ska inte förekomma att ett sådant pris betraktas som vad man får betala för att få säga sin mening. Och det tycker väl ingen vettig människa heller, men det är inte bara stolliga män med mindrevärdeskomplex och atavistisk kvinnosyn som hatar på nätet, det finns en speciell misogyn medielogik som är mer intressant än dessa enskilda dårfinkar.

Maria Sveland tar upp ett antal fall där kvinnor uttalat sig på ett sätt som kunnat betraktas som kontroversiellt och hur reaktionerna gestaltat sig. Alla minns väl hur ordföranden i Kvinnojourernas riksförbund Ireen von Wachenfeldt i en intervju sa att män är djur eller hur Gudrun Schyman i sitt beryktade talibantal yttrade att det är samma förtryckstrukturer i talibanernas Afghanistan som i Sverige. Båda dessa uttalanden väckte enorm uppmärksamhet och en våg av hån och förakt vällde över både Wachenfeldt och Schyman samtidigt som deras organisationer ifrågasattes. Både Wachenfeldt och Schyman diskvalificerades från varje möjlighet att ge en bakgrund till vad de sagt och nyansera innebörden samtidigt som säkerligen de allra flesta som deltog i dreven visste att citaten användes lösryckta ur sammanhang där de egentligen inte var så oerhört sensationella, men här gällde det att skjuta ner personer som ifrågasatte en rådande ordning, vilken man tog chansen att blint försvara.

Maria Sveland uppsöker Ireen von Wachenfeldt och Gudrun Schyman och låter dem ge sina versioner av vad som hände, och vad det var de ville ha sagt. Det kunde medierna ha gjort när händelserna inträffade, i stället för att sluta upp i dreven och underblåsa dem. Det är ju ingen hemlighet att varje meningsmotsättning mellan de ledande personerna i Feministiskt initiativ närmast vällustigt användes för att skada partiet och se till att det skulle bli omöjliggjort som tänkbart alternativ i valet 2006. Det viktiga arbete som kvinnojourerna runt om i landet bedrev kom att ifrågasättas med olyckliga konsekvenser för kvinnor i behov av skydd och stöd. Både Ireen von Wachenfeldt och Gudrun Schyman utsattes för hatkampanjer på nätet med grova kränkningar och hotelser.

En av de kvinnor som uppsökte polisen för att ta reda på om det fanns möjligheter att tvinga någon att ta ett hiv-test intervjuas också i boken. Fallet hade naturligtvis inte väckt någon uppmärksamhet alls om det inte handlat om en speciell person, Julian Assange, och om inte polisen gjort bedömningen att det kunde vara fråga om någon form av sexualbrott. Kvinnorna kom snabbt att utmålas som hämndlystna megäror, som drivna av svartsjuka och illvilja angivit Assange för våldtäkt. De utsattes för en hatkampanj som orkestrerades internationellt. De misstänkliggjordes för att vara anlitade av CIA för att lägga ut honungsfällor för Assange och utmålades som svurna fiender till yttrandefrihet och transparens. I själva verket var de ju sympatisörer till Wikileaks och stödde dess verksamhet. Förmodligen kommer de att för resten av sina liv riskera att hotas med att utsättas för brutala hämndaktioner. Maria Sveland visar hur helt och hållet omöjlig den här typen av hatdrev är att hejda eller ens påverka med förnuftsargument eller för den delen med upplysningar om fakta.

Det förekommer ibland i debatten om hat och hot på nätet antaganden om att ett mer moget förhållningssätt till ansvaret som nätets möjligheter till anonym kommunikation ger kommer att växa fram. Maria Sveland ser inga tecken på att detta håller på att hända, tvärtom tycks det bli värre och värre. En orsak till det anser hon vara Sverigedemokraternas framgångar på senare år, bara det faktum att partiet är representerat i Riksdagen bidrar till en mer hotfull atmosfär, eftersom främlingsfientliga och kvinnofientliga stämningar har en tendens att samvariera med varandra. Konservativa värderingar i familjepolitiska frågor får ett vidgat opinionsutrymme och traditionellt patriarkala samhällsmönster lyfts fram och idealiseras som kontrast till en orolig samtid, där feministiska rörelser kan sättas i samband med samhälleliga upplösningstendenser och osäkerhet.

De nykonservativa tendenserna förenas i dag med nyliberala ifrågasättanden av de idéer som ledde fram till det i internationellt perspektiv relativt jämställda svenska välfärdsamhället. Individualism och konkurrens värderas högre än gemenskap och samverkan. Feminismen är mer samhälls- än individorienterad, mer inriktad på gemenskap än konkurrens. Det är illa ställt när det uppfattas som så farligt att de som företräder feminismens idéer hotas, när deras rätt att hysa och sprida sina åsikter inte erkänns, när den sexuella förnedringen blir det vapen som ett stort antal män anser vara rimligt att tillgripa mot dem. Maria Sveland visar att Sverige är ett land med stora problem när det gäller ansvarsdelen av den fria opinionsbildningen. Det är allvarligt.

▪ Christian Swalander

bokomslag

Maria Sveland
Hatet. En bok om antifeminismen
Leopard förlag 2013

 

(författarporträtt Elis Hoffman, ngt beskuret)

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: