Universitetens intellektuella haveri

[130409] Universiteten i Sverige genomgår för närvarande något som med en gammal industripolitisk term kan kallas strukturomvandling. Utbildningens organisation, produktion och avsättning inriktas mot att i huvudsak tillfredsställa arbetsmarknadens behov av arbetskraft, människor som på utbildningspolitiskt nyspråk benämns anställningsbara.

Själva produktionsapparaten divisioneras efter företagsmönster, så att universitetsinstitutioner organiseras som resultatenheter som ska tillfredsställa höga krav på kostnadseffektiv produktivitet. Ledningsfunktioner ändras så att den traditionella kollegiala modellen där institutionernas lärare och forskare mellan sig utsett en prefekt byts ut mot en toppstyrd chefsmodell där institutionschefen är just chef och allt oftare rekryteras utifrån, något som uppmuntras.

I Sverige har universitetsutbildningen i internationell jämförelse mycket länge, åtminstone sedan 1970-talet, i hög utsträckning varit linjeinriktad, alltså så att studenterna följt fastlagda utbildningslinjer, det som idag kallas program, där utbildningen varit utformad för att leda till vissa yrkes- eller verksamhetsområden. Det har betytt att det finns en förväntan i arbetsmarknaden på att utexaminerade från universiteten ska ha just de för yrket eller verksamheten speciellt lämpliga ämnena i sin utbildning. I många andra länder har en så långt driven specialisering inte ansetts nödvändig, arbetsmarknaden har varit mer öppen och tillåtande när det gällt vilka kunskaper och kompetenser nyutexaminerade haft med sig ut i arbetslivet. Det har också betytt att humanistisk skolning och bildning tillmätts ett högre värde på arbetsmarknaden än vad som varit fallet i Sverige.

Konkret uttryckt: en person med t.ex historia, filosofi och tyska i sin akademiska grundexamen har länge betraktats som oplacerbar på arbetsmarknaden och blivande studenter har avråtts från att välja en sådan kombination av ämnen, vilket också successivt försvårats genom att programutbildningar mer och mer blivit standardmodellen för högre utbildning. En sådan allmänhumanistiskt utbildad person som i exemplet ska enligt rådande värderingar bland dem som styr universitetsvärlden inte kunna bli resultatet av universitetsstudier, främst av det skälet att personen måste betraktas som icke anställningsbar. Åtminstone enligt de normer för anställningsbarhet som styr värderingarna bakom värderingarna bakom bestämmelserna om lämpligt och olämpligt i universitetsutbildningen.

I takt med förändringarna vid universitet och högskolor har betydelsen av både humanistisk bildning och fördjupad humaniorakunskap, forskningsresultat osv, i samhället i stort minskat. Behovet av en kvalificerad diskussion om sådant som litteratur, konst och politiska ideologier tycks avta i takt med den enorma tillväxten av klick och gilla-kulturen, som till skillnad från bildningskulturen är programmatiskt historielös, det sker inga pliktleveranser av facebookuppdateringar och twitterinlägg. Tack och lov. Allt mindre av diskussion, kommentar och debatt i kulturfrågor eller för den delen politiska frågor ger utrymme åt kvalificerad kunskap på respektive område för att i stället övertas av mediepersonligheter, som ofta saknar relevanta kunskaper men garanterar uppmärksamhetsvärde genom sitt kändisskap. Vägen dit går sällan via högre studier, betydligt oftare genom sociala medier och positioner i bloggosfären.

Vid Göteborgs universitet har institutioner i syfte att bli tillräckligt stora administrativa och ekonomiska enheter slagits samman till någon slags ämnesskvadrar med konstiga namn. Samtidigt har utbildningen i flera språk hotats av nedläggning, för närvarande är det endast italienskan som verkligen lagts ner sedan ett upprört vetenskapssamhälle med Svenska Akademien i spetsen riktat hård kritik mot den humanistiska fakultetens och universitetsledningens beslut. Även vid andra lärosäten minskar man på eller avskaffar de humanistiska utbildningarna. Situationen i Göteborg ledde till en diskussion om läget, främst mellan litteraturvetare och idéhistoriker, diskussionen vidgades och forskare vid andra universitet och i andra ämnen kom med. Det här ledde i sin tur till sammanställningen av en antologi, där dessa forskare och lärare medverkar och mot bakgrund av det rådande läget, både vid universiteten och i samhället i övrigt, analyserar situationen och formulerar strategier för framtiden: Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter.

Titeln anger tydligt att här handlar det inte om att vrida klockan tillbaka och försöka återvinna forna dagars ofta elitistiska och socialt snäva bildningshögborg, utan att se på de värden för samtiden och framtiden som humaniora erbjuder, och vilken betydelse de har för ja, låt oss kalla det ett civiliserat samhälle. Redaktörer för boken är Tomas Forser, professor emeritus i litteraturvetenskap och Thomas Karlsohn, docent idéhistoria, båda vid Göteborgs universitet.

Humanioras utsatta läge är inte i sig nytt, som nämnts kom det en kris redan på 1970-talet i samband med den tidens omorganisation till linjeutbildningar mm. Redan då tog sig kritiken från de humanistiska forskarna uttryck i en antologi med en titel som blivit bevingad och ständigt återkommit i debatten sedan dess, Humaniora på undantag. Redan då var Tomas Forser med som redaktör.

I boken medverkar ett trettiotal forskare, som skriver från sina respektive utgångspunkter, att här presentera alla och redogöra för deras argument går inte och är onödigt dessutom, läs boken!

Behovet av humanisters kunskaper och forskningsinsatser genereras av utvecklingen mot ett mångkulturellt och internationaliserat samhälle, insikter om värderingar, religioner, språk, historia, behövs för att den samhälleliga transitionen ska förlöpa någotsånär konfliktfritt. När de dominerande politiska partierna blivit allt mindre politiska och alltmer kamrermässigt registrerande och passiva i sin relation till ett samhälle som med deras samförstånd och vilja drivs av till synes objektiva marknadsmekanismer behövs en diskussion om ideologier och samhällsbilder som de framträtt i förhoppningar och gärningar bland dem som insåg att samhället går att förändra och bör förändras i enlighet med etiska normer och politiska idéer som fördelar både arbetsbörda och ekonomiskt utfall på ett rimligare vis. Och som kan visa att de dominerande partiernas opolitiskhet förvisso är oerhört politisk, t.ex när marknadsliberalism hålls för att vara någon form av naturligt tillstånd eller naturfenomen, opåverkbart som plattektoniken eller klimatet. Eller hur det nu är med klimatet. Hur ser diskussionen om klimatpåverkan ut och hur ska dess argument värderas? Vilka intressen och ideologier gör sig gällande? Åter en uppgift där humanisters kunskaper bör vara av värde.

Givetvis måste en bok av det här slaget handla mycket om det kritiska uppdrag som universitetens forskare och lärare bör ha, vilket inte längre tas för självklart, vi lever ju med en samhällsordning där det politiska och ekonomiska ledarskapet inte är särskilt förtjust i kritik som eventuellt kan påvisa bristande moralisk halt i dess agerande och åtgärder. Särskilt inte när kritiken har vetenskaplig auktoritet och bygger på en långsiktighet som innefattar både historiskt perspektiv och konsekvensanalys.

Något som alldeles tydligt försvagats är förbindelsen mellan den akademiska humanioran och det etiska och estetiska samtalet i en kulturell samhällelig offentlighet, där massmedierna av tradition varit viktiga arenor. I en artikel i boken skriver Sven Widmalm, professor i idéhistoria vid Uppsala universitet, om ”nedvärderingen av humaniora”. Han tar ett exempel:

Ett av de hätskaste inslagen i diskussionen stod en av de bloggande galärslavarna på Dagens Nyheters kulturredaktion för när han (12 september 2012) bemötte ”en ung humanoriand”, som riktat kritik mot rasistiska stereotyper i en barnfilm, med en verbal kaskadkräkning, riktad mot hela det humanistiska vetenskapsområdet.

Widmalm fortsätter med att beskriva hur inlägget (av Jonas Thente) sedan i något tvättat skick, publicerades som ”riktig” artikel, därmed visande att utfallet inte var något olycksfall i arbetet.

Man talar ibland om docenternas uttåg från kultursidorna, där då i stället journalister med inriktning på kultur och nöje tågat in. Förmodligen är saknaden efter docenterna inte så stor, men kultursidor som tunga instanser i det offentliga samtalet minskar i betydelse, liksom deras auktoritet när det gäller estetiska omdömen och i debatten om konstens utveckling och villkor.

Jag har just från Dagens Nyheter ett exempel som jag gärna använder för att illustrera vad som hänt. Den 9 augusti 1973 upptogs hela ledarsidan i Dagens Nyheter av en artikel om en död författare. Det var tidningens dåvarande kulturchef och chefredaktör Olof Lagercrantz, som skrev om Vilhelm Moberg, som dagen innan hittats drunknad i vattnet utanför sitt sommarställe på Väddö. Det anmärkningsvärda med artikeln var givetvis dess placering på ledarsidan, vilket innebär att tidningens hållning var att det här vara fråga om en person av nationell betydelse. Lagercrantz undvek inte att lyfta fram vad han såg som brister i Mobergs författarskap: ”Han var inte de psykologiska finessernas man”, men skrev också att han var en författare av mycket hög kvalitet, som ”visste att människor vill ha dramatik och stora elementära händelser. Han kunde manövrera många människor samtidigt, hel socknar, hela landskap, och på det viset ge en bild av meningsfull samhörighet” (min kurs).

Tanken att Dagens Nyheter i dag skulle ta ledarsidan i anspråk för att beskriva och värdera en författares gärning och betydelse känns närmast absurd. Liksom att man skulle ge kulturchefen en chefredaktörsställning i nivå med den politiske chefredaktörens.

Lagercrantz skriver om Moberg: ”Han borde få leva kvar, inte blott som diktare, utan som eggande föredöme för ett rätt samhällsansvar. Han var socialist och pacifist, republikan, ateist men också romantiker”. Man skulle kunna uttrycka det så att Moberg var humanist. På något vis är väl detta ett problem för humanister, den kulturella betydelsen av humaniora står på något vis över tiden. Då blir den tyvärr alltför ofta alltför lätt att bortse ifrån. Den pågående utvecklingen vid universiteten är ändå oroande, och speciellt trist är den miserabla bilden av en framtida utbildningsfabrik som endast har att repliera på marknadens kravspecifikationer och leverera anställningsbara personer för varje konjunktur.

Författaren och litteraturvetaren Nina Björk skriver i antologin:

Om vi anser att universitetens främsta uppgift ligger i att göra människor anställningsbara hyser vi egentligen en extrem åsikt, nämligen att människan är till för systemet. Allt en människa är, allt hon skulle kunna vara, allt hon skulle kunna drömma om, tänka på, söka kunskap om och veta reduceras till detta enda – att få en lön, att få ett jobb på en i förväg definierad arbetsmarknad.

Bättre kan det inte sägas. Extremismen i utbildningspolitiken måste bekämpas.

▪ Christian Swalander

BokomslagTomas Forser & Thomas Karlsohn (red)
Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter
Daidalos 2013

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: