Fridegårds soldat från bondebygden – 1961 och nu

Skeppsbild

[130612] Fartyget var jättelikt och det omålade ekträt glänste dovt som guld i solen. Backdäckets framkant var kungligt ultramarinblå, det resta galjonslejonet i strålande guld, kanonportarnas maskaroner i guld mot klarrött, masterna skyhöga med buktiga segel.

Detta skepp kom i min inre bild seglande ur sagan när svensk trupp försökte landstiga vid Lemo i Åbo län under 1809 års krig. Lantvärnets soldater i skitiga kläder hemifrån som marscherat från Enköping till Grisslehamn såg det, hörde dess bredsida som åska nära ifrån mot ryska soldater i strandvallen och repade för en kort stund mod.

Men skeppet seglade snart till havs för att ingripa någon annanstans. Nyckfullt, rentav hånfullt mot soldaterna. Det syntes en gång till under landstigningen längre österut men hade blivit en flygande holländare: dök upp planlöst för att lika snabbt försvinna, lämnande soldaterna med uttjänta flintlåsgevär som sköt över målet om de sköt alls. Bilden av Gustav IV Adolfs krig: han stoltserade med Karl XII:s älghudskyller och handskar hemma på slottet, soldaterna dog lika mycket av sjukdom som av ryska kulor i ett planlöst krig utan samordning och begriplighet. När engelska förhandlare angjort Göteborg med löfte om 10 000 man hjälptrupp hade den envise kungen sagt att vi klarar oss bäst utan: dåraktigt övermod, den ensamme kungens stupiditet och fullständiga avsaknad av strategisk överblick.

Skeppet hette Hedvig Elisabet Charlotta och bar 62 kanoner, det minsta för ett linjeskepp.  Dess nyckfulla uppdykande här och där blev bilden av ett planlöst krig, lett av galningen på slottet. Hemma på gården i Uppland gick åttioårige bondefar Eric Hansson, en god man som hjälpte nödlidande i narodnikern Tolstojs anda. Han  sörjde dottersonens öde att tas ut till lantvärnet, han svor över kungen, för honom var kriget att tistel och ryssgubbe växte ut över fälten, landet låg förrött: ”Ni pratar om kungar och krig, är det inte lika bra med bönder och fred? ”

Denna självlysande bild av det irrande skeppet i kontrast mot hemmabondens förbannelser över krigstokerierna var för mig Jan Fridegårds Mot öster-soldat ! i början av sextiotalet. Jag slogs av den synbara enkelhet med vilken han tvinnade delmotiven till en pacifistisk helhet – mot kriget men med krigets historiska erfarenhet i detalj utredd, för bondens levnadsvisdom vid åkern, med årstidernas blommor ständigt sedda, med fågelsång mot en fond av kanonmuller. Det var en så ren komposition med en sådan mängd historisk detaljkunskap lämnad, skenbart utan ansträngning. Den djupa känslan bakom: han skrev om sina förfäder, tog sig in i deras lidande. Texten vibrerar av den känslans närvaro som kommer av detta.

När jag nu läser om romanen hittar jag inte riktigt samma saker. Jag inser att det guldglänsande skeppet är förväxlat. Min far målade regalskeppet Wasa för Året Runt 1961, innan det ännu var bärgat. Det var också året för Fridegårds roman. Pappa hade intervjuat Per-Edvin Fälting och Anders Franzén flera gånger och man kom fram till att skeppet inte hunnit tjäras till jungfrufärden, Gustav II Adolf hade ju skyndat på det hela. Den rena eken i solsken målade pappa guldglänsande. Det förvandlade Wasa till ett sagoskepp och denna bild har jag hittat i stugor på landsbygden nyligen, utan att någon vetat varifrån den kom. Jag var med pappa när han målade den, en av de få gånger han var glad och lite stolt över sina ständiga beställningsarbeten för svenska veckotidningar.

Men Wasa är inte Hedvig Elisabet. Ingenstans hos Fridegård står att skeppet var guldglänsande. Det dyker helt kort och mysteriöst upp som för att skydda soldaterna men ger sig lika snabbt iväg. Det är inget stort tema i berättelsen.

Vår mest yverborna text om 1809 års krig – Fänrik Ståls sägner – är ju den äldre motsvarigheten till Fridegårds roman. Till och med Runeberg andas en viss tvekan inför kungens divalater, nämligen om man läser slutstrofen som att Toll, Piper och Lagerbring förstummades av hans påhitt:

Huruvida finska kriget
ett annat skick han gav
med denna stolta handling,
vet ej historien av;
men visst slog han med häpnad
sin värld där runtomkring.
den gamle Toll, grev Piper
och även Lagerbring.

1961 års kritik av Fridegårds roman var ambivalent. Sigvard Mårtensson i BLM tyckte han tog in romantiken bakvägen genom att exponera den folkliga synen på kungens oduglighet så överdrivet – det fanns modern, nyanserande forskning osv osv. Tillsist lyfte recensenten sin blick mot bokens episka helhet och klarnade ut: ”När Fridegård lägger sin fredspredikan i Eric Hanssons mun förenas skilda stämmor: ingrodd bondeindividualism, den unga arbetarrörelsens idealitet, en panflöjt från Upplands skogar och ängar. Den gubben finns inte. Jo, hos Fridegård finns han och blir trovärdig.”

Att jag greps så starkt Wasaåret 1961 har alltså delvis en alldeles personlig förklaring: jag förväxlade två skepp ”i minnet”. Men det är också något storartat i Jan Fridegårds berättarkonst. Han lyckas verkligen driva flera teman samtidigt utan att konstruktionen märks. Det blir som ett perfekt tvinnat rep av ovanligt många kardeler. Författarens inlevelse i ett 130 år gammalt historiskt drama där han är dotters sonsons son till huvudpersonen är så djup att jag som läsare dras in, oresonligt.

I Förlaget Frilansens skriftserie – härliga namn – skriver Lars Forssell om kompositionen hos den tidige Fridegård.  Vi är överens: ”Enkelheten är den fridegårdska formens främsta kännemärke….. i sin knapphet och lite trumpna kärvhet är Fridegårds språk släkt med den isländska sagan.”

Detta skrevs i den tid litteraturkritiken i sig själv var litteratur, ”den tionde musan”.  Jag kan inte stå över en sådan vändning hos Forssell: ”Kompositionstekniskt för Fridegård en ständig kamp mot patos och sentimentalitet – i själva verket har ingen större anlag än han för att bli patetisk och känslosam.  Arne Häggqvist tolkar hans cynism som ett uttryck för ”en stark rädsla för det absolut motsatta känslo- och stilläget, på grund av en ytterligt uppdriven känslighet och känslofullhet” ”.

Han tvinnar repet, hans känslosamhet spelar mot en isländsk kärvhet.

Jag kunde inte sagt det ens i närheten.

▪ Tomas Löthman

Skeppsbild

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: