Magplask i P1

böcker.vinjett

[131009] Hårborttagning, så heter ett inslag i dagens Nordegren och häppstein i P1 (8 oktober 2013). Det presenterades med följande ingress: ”En feministisk kampanj har dragit igång för att kvinnor ska vägra att ta bort könsbehåringen…

…Är könshårsborttagning en konspiration från kosmetika- och porrindustrin eller är tvärtom – vaxning och hårborttagning hygieniskt fräscht och en urgammal tradition från Mellanöstern? Sexualupplysaren Sandra Dahlén kommer till studion, även Shadé Jalali medverkar.”

För att motverka allt det skojiga som sades i programmet bjuder jag på en brevkonversation mellan två tonårstjejer på samma tema.

Och hör här Louise: om tjejernas utläggningar är för svåra för dig, kan du ringa upp mig, jag skall försöka få ned dem till din nivå.

Fulibul Sandra!

Undrar du vad Fulibul betyder? Inget, min Fulibul. How do you like those apples?

Det där du skrev om att du tyckte att din morsa var orättvis mot dig lät ju jobbigt, men om man tänker på det, vad är det för konstigt med det? Våra morsor börjar bli gamla, rynkiga, hängbröstiga, och lite småfeta. Och det är ju vi – deras motsatser – som ständigt påminner dem om allt detta.

Morsor tror att vi, deras döttrar, plötsligt är det stora hotet, den otäcka, farliga spindeln som alla morsor fruktar ska krypa över deras slappa magar när de gått och lagt sig. För vi är ju allt det som de inte är längre, och allt roligt som de redan har upplevt har vi fortfarande framför oss. Därför är de ibland elaka och orättvisa mot oss, eller vad som är ännu värre, de försöker muta oss med gåvor och pengar och ännu mera pengar som om vi vore vakthundar som tjuven kan gå förbi riskfritt med hjälp av en korvskiva. (Ett tips bara, säg aldrig till din morsa att du förstår varför hon är så fruktansvärt svartsjuk på dig! Jag fick husarrest i en vecka. Jag hoppas att jag aldrig blir så hjärntvättad som min daddyås fru, hur ful och gammal jag än blir.)

En gång var vi i Stockholm och bodde på fjärde våningen i ett hotell. Jag duschade när morsan kom inrusande.

”Hörde du inte att jag ropade på dig?!”

”Nej, när ropade du?”

”Nyss! Från gatan!”

”Jaha, då är det ju verkligen konstigt om jag inte hörde dig”, sa jag ironiskt.

”Du har helt enkelt slutat lyssna på mig”, anklagade mig morsan som inte fattade min ironi. ”Vad har hänt med dig egentligen? Jag känner knappt igen dig längre.”

”Jag har fått bröst. Kan det vara det?”, undrade jag.

”Spela inte vajsgaj med mig, unga damen!”

Hon gick.

Jag var på hotellrummet och rakade mina ben när pappa kom in.

”Rakar du redan dina ben?”, frågade han förundrat.

”Nej, det är bara som det ser ut. Egentligen provspränger jag kärnvapenbomber i Stilla Havet”, svarade jag och visade prov på min underbara humor.

”Om man rakar sig för ofta blir hårstråna så småningom så hårda att man kan fila naglarna på dem. I Ungern rakar man…”

”Jag vet. I Ungern rakar inte tjejerna sina ben och de är ändå inte mindre sexiga än orangutanger.”

”Nja, det är bara delvis rätt.”

”Vilken del? Det med orangutangerna?”

”Nej. Tjejerna tar visserligen bort hår på benen, men de gör det genom att bränna bort dem med levande stearinljus”, förklarade pappa.

”Jaha. De ser alltså inte bara ut som apor, utan tänker även som dem”, konstaterade jag. ”Det måste ju göra helvetiskt ont!”

”Inte alls, det spelar ingen roll om man bränner eller klipper håren, för man har ingen känsel i håret. Men på det viset blir hårstråna aldrig grövre.”

Plötsligt hördes morsan från gatan, eller rättare sagt; farsan påstod att han hörde henne. Han är som en tränad dvärgschnauzer, morsan behöver bara tänka tanken för att farsan ska höja öronen och vifta på svansen. Fast den här gången var det jag som svarade.

”Ja, vad är det!?”, ropade jag fyra våningar ner.

”Jag har glömt mina solglasögon”, meddelade morsan.

”Jaha. Kom och hämta dem då. Slaveriet är avskaffat för länge sen”, upplyste jag henne.

”Gör dig inte till. Kan du inte kasta ner dem till mig?”

”Vill du att jag ska kasta dem härifrån?”, frågade jag och började fundera på exakt hur korkad man kan bli.

”De är av plast, det är ingen fara”, menade min alldeles egna mamma.

Eftersom empirisk kunskap, alltså kunskap som man fått genom egna upplevelser, är den bästa, tänkte jag låta mamma insupa lite sån.

”Okej, skyll dig själv!”, ropade jag innan jag vände för att leta efter hennes fula glasögon. Det vore himla bra ifall de kunde gå sönder, så kanske man kunde få henne att köpa ett nytt par. Då kanske man slapp gå tio meter framför henne för att människor inte skulle tro att man kände personen med universums fulaste solglasögon.

När jag kom tillbaka till fönstret såg jag att det hade samlats en liten folksamling kring mamma. Mamma verkade tycka att det var lite pinsamt, för hon frågade:

”Är du säker på att de håller?”

”Jaadå! De är ju av plast!”, ropade jag övertygande tillbaka och tillade: ”De är i den här påsen och jag lade i ett äpple också.”

”Vad ska jag med ett äpple till?”, skrek hon och åskådarna omkring henne kisade också upp mot mig och såg ut att vara riktigt roade av situationen.

”Det la jag i av ren kärlek”, sa jag, ”men om du har svårt att komma på något att göra med det kan jag föreslå att du säljer det på auktion till högstbjudande”, svarade jag för att höja stämningen ytterligare en smula, och sedan kastade jag påsen i en vacker båge ner mot gatan.

Morsan och hennes publik följde påsens spektakulära flykt genom luften och med armarna ovanför huvudet som skydd backade de mer och mer och hamnade någonstans mitt i gatan. Morsan blev nästan påkörd av en röd cabriolet med en chaufför som hade en djup urringning och mamma som blivit skrämd av att vara så nära döden skrek ”Se dig för, din förbannade kossa!” Kvinnan i bilen var minst lika väluppfostrad och lyfte därför artigt sitt långfinger mot morsan och hälsade tillbaka ”Have a nice day too, bitch!”. Sedan körde hon iväg med en rivstart och handtaget på bilen råkade slita av en bit av kjolen från morsans bak.

Morsan kom upp till hotellrummet. Hon bar demonstrativt glasögonen och delar av äpplet på näsan. De var nämligen blandade, typ fifty-fifty. Och de var sönderslagna, också fifty-fifty.

”Ser du vad du har gjort?”, röt hon och vände sig mot far.

”Vad?”, frågade han på låtsas.

”Du och hon och Imre”, konstaterade morsan bittert. ”Det finns fyra och en halv miljon underbara svenska killar därute och jag sitter fast med en idiotisk ungrare.”

”Varför skickade du inte åtminstone en utav alla dessa fyra och en halv miljoner killar att hämta dina glasögon? Många av dem bara drömmer om ett sådant tillfälle”, upplyste jag.

”Äh, håll käften! Allt är ditt fel!”, fräste min föderska och gick ut ur rummet och tillbaka ner på gatan med naket arsle eftersom hon av ilskan hade glömt bort den avrivna delen av kjolen.

Därför Sandra säger jag bara; du har det nog ganska bra. I alla fall drägligt. Din mamma tycks ju vara en tam kattunge i jämförelse med min arga kossa.

/ Kattis

Tjabbarang Sandra, än en gång!

Du ska bara veta vad jag skrattade när jag läste ditt brev där du beklagade dig över att du skurit dig när du rakade benen och att du inte vågade gå ut på grund av det. Det är ju löjligt. Något så fruktansvärt, fullkomligt löjligt.

Att inte våga visa sina klubbor när de inte är plockade och inte heller när de är det. Du kan ju lika gärna amputera dem om du inte vågar stå för dem.

Jag fattar inte varför vi tjejer rakar våra ben överhuvudtaget. Vi rakar oss ju inte på huvudet vilket vore mer praktiskt med hänsyn till all den tid det tar att få peruken i ordning. Och jag har aldrig sett någon kille raka sina ben, förutom vår granne Frank Fish som förklarar det med att ”ingen någonsin sett en hårig fisk”. Det stämmer ju i och för sig. Frank är lite konstig och jag är väldigt glad att han inte heter Frank Elefant, för då skulle han säkert sitt namn troget gå med snabeln utanför och hamna i finkan för ”förargelseväckande beteende”.

Varför förresten, är det just kroppsbehåringen som ska skilja oss tjejer från killar? Till och med håret i ansiktet, såsom ögonbryn och ögonfransar.

Jag ringde till Pucko en dag och sa ”Hej Pucko” när han svarade. Jag sa det på ett sätt som gjorde att han förstod att det fanns en hel del att hämta hos mig. Killar har nämligen något hormon eller vad det nu är för något som kan lukta sig till kvinnohonung även genom Telias krångliga ledningar.

”Kattis?”, frågade han försiktigt.

Jag hade en avsikt och därför var jag tvungen att vara snäll mot honom.

”Ja, om det inte är min döda tvillingsyster så är det nog jag”, avslöjade jag mjukt.

”Vad kul att du ringer”, sa han.

Killar har inte mycket fantasi måste jag säga. När säger en tuff tjej till en korkad kille att det var roligt att han ringde? Aldrig. Åtminstone inte på bio.

”Ja, jag var ju tvungen att ringa dig, eftersom du inte ringer mig”, bekände jag.

”Jag trodde att du hade dumpat mig”, stammade Pucko.

”Du är så dum, Pucko!”, sjöng jag uppmuntrande. ”Varför skulle jag det? Ge mig tio orsaker!”

”Tio orsaker?”, bekymrade sig Pucko.

”Jag skojar. Har du ingen humor? I så fall har vi hittat orsak nummer ett”, anklagade jag med en skämtsam ton.

”Visst har jag humor”, menade han.

”Visst har du det. Jag brukar skratta åt dig”, retades jag kärleksfullt.

Pucko var jätteglad över att vi polade ihop igen, men han var något mindre glad över idén att han skulle gå med rakade ben och plockade ögonbryn medan jag skulle gå med mina håriga pipor och vildvuxna tittgluggar.

”Varför är detta nödvändigt?”, undrade han.

”Kvinnokamp!”, avslöjade jag. ”Detta är en riktig kvinnokamp. Inte den som morsan kör med att alltid säga svart när pappa säger vitt eller se vargar där pappa ser får.”

”Men vad har jag med kvinnokamp att göra?”, jämrade sig Pucko.

”Du vill ju komma innanför mina byxor, och kvinnokamp är sexigt”, förklarade jag.

”Är vi ihop ifall jag rakar mina ben?”

”Ja, men det räcker inte med bara en rakning.”

Pappa har sagt att kvinnor har ett maktmedel som killarna inte har och att makten ligger i deras lilla låda. Så varför inte utnyttja den? Män utnyttjar sin hjärna (den lilla de har), sin röst, sina muskler, sitt allt, för att komma åt det de vill, så varför ska då vi tjejer avstå från att använda vår lilla låda när det är just där vi är så överlägsna de lådlösa stackarna? Det vore ju urkorkat. Kan vi lägga ner någon genom några enkla tricks med vår trollerilåda, så låt oss trolla!

Det tog slut med Pucko. Han påminde mig om min morsa. Kanske var det därför som hon inte gillade honom, för att hon såg sig själv i honom. Han var ju lika mesig och hans ben var lika slätrakade. Så en dag sa jag till Pucko: ”Nästa gång du ser att jag har rakat mina ben, så betyder det att det är slut mellan oss. Åtminstone för den här gången. Hajar du? Inga mer besök eller påringningar, bara slut. OK?”

Han nickade. Jag har aldrig sett någon vara så intresserad av mina ben som han blev efter det. ”Vad fina håriga ben du har”, sa han till mig som om han försökte förföra en spindelhona.

”Det är för att jag gillar dig så mycket”, svarade jag, eftersom man inte ska låta någon plågas i onödan. På kvällen klädde jag av mig och tänkte raka mina ben, när jag plötsligt kom på ett gammalt ungerskt recept: Jag skulle bränna bort hårstråna.

Jag tände ett stearinljus och närmade mig mina ben. Hårstråna smälte samman och det luktade koncentrationsläger, men när jag drog med handen genom det brända landet så var jag mycket nöjd med resultatet. Jag kastade mig över det andra benet, men vad jag inte tänkte på var att håret på huvudet var minst lika lättantändligt som det på benen. Faktiskt mer. Rena Hiroshima.

Nu är mitt hår lika långt som innan olyckan, och det tog mindre än två år för allt hår att växa ut igen. Jag hade tur, det behövdes ingen transplantation. Jag tror inte på att ödet bestraffade mig för att jag utnyttjade Pucko i min kvinnokamp, jag tror faktiskt inte på skrock ett dugg. Men man kan aldrig vara säker och det kostar ingenting att gardera sig med en tvåa eller kryss. Så jag bad Pucko om ursäkt.

”Varför det?”, förvånade han mig med sin fråga. ”Det är riktigt kul att raka sina ben.” Han gick till det öppna fönstret och visslade. Sedan vinkade han. Och Frank Fish vinkade tillbaka.

Så Sandra, jag tycker inte att du ska låta några mikroskopiska rispor på dina fenor hindra dig ifrån att gå ut. Du ska bara simma lugnt.

Snibblisnopp och kram!

/Håriga Kattis

▪ Vladimir Oravsky

Vladimir Oravsky är kritiker och författare.

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: