Tragikomik på vinnande koncept

[140301] Kunde Cecilia Torudd så kan väl jag, tänkte kanske Gertrud Larsson och skrev den nu aktuella pjäsen Blåvingar för Folkteatern i Göteborg. Samtidigt kan man på Aftonstjärnan se en version av den betydligt äldre publiksuccén Kunde prästänkan så kan väl du. Efter att ha sett båda är det svårt att tänka sig att Blåvingar kommit till opåverkad av sin föregångare. Därtill är likheterna för stora, tycker Albas recensent.

I bland annat bildkonsten kan man se hur samma idé kan uppstå samtidigt helt ovetande om varandra. Men i fallet med de här två tragikomiska pjäserna  är det högst tveksamt. Söker man en publikdragare, som Folkteatern så väl behöver, så är det förstås lockande att satsa på ett redan framgångsrikt koncept. Prästänkan… är ju redan stundtals benämnd ”modern klassiker” och har spelats runt om i landet. Att teaterpubliken ser ut som den gör, huvudsakligen består av kvinnor i övre medelåldern, är ju ett välkänt men också ett något nedslående faktum.  Men det är väl knappast en offensiv strategi att så medvetet sikta in sig på en viss målgrupp? Nåväl, nu fanns det några män i publiken på båda föreställningar jag såg och deras skratt var inte att ta miste på.Bild från föreställningen Blåvingar

Gertrud Larsson, som skrivit Blåvingar, är en flitig leverantör av pjäser om dagsaktuella frågor, ofta med dokumentär laddning. Nu spelas i Uppsala hennes Hela folkets järnväg och på Folkteatern har man tidigare kunnat uppleva hennes svidande kritik av den kommunala sektorn i Den flygande handläggaren.  Om pjäsen Blåvingar säger hon att allt är ”hittepå” och tar gärna emot benämningen ”nyskapande”.  Är det möjligt att hon kunde vara ovetandes om den tidigare Kunde prästänkan så kan väl du?  Båda handlar om tre kvinnor i övre eller ”bitterljuva”, som det kan heta i reklamen, medelådern som känt varandra länge och har för vana att göra en årlig utflykt tillsammans i naturen – skogen i Blåvingar och fjällvärlden i Prästänkan.

I båda pjäserna är de tre kvinnorna, där de kämpar sig fram med sina ryggsäckar och funderingar, i stora drag alldeles för likartade karaktärer för att det kan vara en slump.  En av dem är fortfarande i karriären och innehavare av sällskapets enda mobil, varigenom kontakten med yttervärlden uppehålls och nya relationer samtidigt ska vårdas och som i Blåvingar gäller en ny kärlek, som visar sig vara en underordnad på jobbet och dessutom dotter till en av väninnorna. Kvinna nummer två är gängets slitvarg, hackkyckling och ordningsvakt, vars make gör sig påmind på olika sätt medan kvinna nummer tre är den ständigt klagande, övergivna och samtidigt den som bjuder på de flesta skratten genom sina cynismer, fräcka historier och bekymmer med allt vad klimakteriesymptom och sexuell frustration kan tänkas ta sig uttryck i, varunder också ligger olika former av sorg.

Ja, här får man, något fördelat på de två pjäserna, sig till livs, i tragikomisk tappning, en rad åldersrelaterade problem som vallningar, inkontinens, underlivsbekymmer, lådvinsalkoholism, barnbarnsavundsjuka, misslyckat föräldraskap, ansträngd ekonomi, att betraktas som avsexualiserad redan efter 50 med mera.  Det senare svaras i Blåvingar upp med en fantasi om att spela på männens planhalva, men i stället för att söka sexuell utlevelse i Thailand fantiseras, i Kerstin Thorvalls anda, en semesterresa i Uganda, där unga, vackra män knackar på hotelldörren i tid och otid.  Just den senare mest tragiska karaktären förefaller särskilt tacksam att göra och gestaltas framgångsrikt av två välkända och erfarna komediprofiler, Lena Birgitta Nilsson i Blåvingar och Agneta Danielsson i Prästänkan. Särskilt bör nämnas scenografin i Blåvingar som bjuder på ett veritabelt cirkusnummer, när en naken scen omvandlas till en grönskande skogsglänta.

Hos mig sitter skrattet i övrigt långt inne, trots att jag må tillhöra målgruppen för denna humor. Visst är den rappa replikföringen stundom roande och de uppståndna konflikterna lite igenkännande och tänkvärda. Men jag förundras över att kvinnors liv efter femtio framställs som så begränsat. Det är väl då man ska ha tid att odla andra intressen än de rent biologiska! Hellre till och med prata båtar som män påstås göra än att som kvinna bara prata underliv.

Jag har svårt tro att det var så här Virginia Wolff tänkte sig när hon i sin essä ”Ett eget rum”  för 95 år sedan slogs av hur sällan vänskap mellan kvinnor skildrades utan att de porträtterades med utgångspunkt från sin relation till en man. 1985 var den amerikanska serietecknaren Alison Bechdel inne på samma spår och från henne kommer uttrycket Bechdeltestet, som anses klarat när en film eller pjäs uppfyller tre kriterier; 1. ha minst två kvinnliga rollfigurer, 2. som pratar med varandra, 3. om något annat än män. Det är väl tveksamt om någon av dessa pjäser lever upp till den tredje punkten, även om Folkteatern anser det om sin Blåvingar.  Möjligen öppnar båda på locket till en del, även i vår upplysta tid, obearbetade frågor och fördomar som rör kvinnor över 50, men som i så fall är väl så viktiga för män att göras medvetna om.

 

▪ Britt Nordberg

Scen: Folkteatern, Göteborg, och turné

Pjäs: Blåvingar – i skogen kan ingen höra dig skrika av Gertrud Larsson

Regi: Natalie Ringler

Scenografi/kostym: Lisa Hjertén

I rollerna: Elisabeth Göransson, Ulla Berg Svedin, Lena Birgitta Nilsson

Spelas våren 2014 och på turné

 

Teater: Västra Götalands Teater på Aftonstjärnan och turné

Pjäs: Kunde prästänkan så kan väl du av Cecilia Torudd

Regi: Ensemblen

I rollerna: Agneta Danielsson, Linda Hellström, Anette Sevréus

Spelas lördag, söndag tom 9/3 och på turné

 

Bildtext: Elisabeth Göransson, Lena Birgitta Nilsson, Ulla Berg Svedin i Blåvingar. Foto: Peter Lloyd

 

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: